Jag är riktigt tråkig

Stod och rakade mig framför spegeln när jag plötsligt fick ett sånt där ögonblick av självinsikt. Nu har min politiska gärning pågått i 18 år. Och ja, jag blir en allt tråkigare politiker. Riktigt trist börjar man bli.

Jag bloggar i och för sig kärnfullt men alldeles för överflödigt och sövande. Det är sällan som jag gör överraskande utspel och de inspirerande anförandena i talarstolen lyser som oftast med sin frånvaro. Snarare brukar jag rätt så ofta påpeka praktiska omständigheter och vad olika partier inte tar ansvar för.

Den grå vardagens politik behöver en återupprättelse. Den också. Det ska fungera. Tåg ska gå i tid, du ska få sjukvård när du behöver det och personalen ska ha drägliga arbetsvillkor i hemtjänsten. Rytmen i offentlig sektor ska vara trygg och förutsägbar.

Jag uppskattar allt mer förtroendevalda som säger; nej vi har faktiskt inte råd med den senaste häftiga IT-webblösningen och nej inga engångspengar utan höjning i ram punkt slut. Men däremot ja till att kostnader hamnar på rätt ställe i offentlig förvaltning, ja till att ta ansvar för beslut från ax till limpa och ja till att rätta mun efter matsäck.

I dagens medialandskap med 15 sekunder i tv så handlar allt om vad du vill göra. De politiker som står för grå vardag har det svårt. Utom när media går tillbaka och granskar vad som sades för ett halv år sedan. Då brukar löftespolitikerna stå där med byxorna nere. Men det händer nästan aldrig.

Den grå vardagens politik är trist. Men det fungerar. Och det är ärligt talat inte så illa.