Det blir inget nyval i mars. Regeringen och de borgerliga partierna har kommit överens i något som man kallar ”decemberöverenskommelsen” som gäller till 2022. Det är mycket bra på kort sikt att Sverige kan regeras. Det är också bra att man får ett stopp på utbrytningar ur budgeten som de rödgröna höll på med ifjol mot alliansens budget kring brytpunkten för statlig inkomstskatt.

Men baksidan av detta är att blockpolitiken nu blir normalläge. Vi har fyra borgerliga partier i en klump, de två regeringspartierna, ett vänsterparti och ett nyfascistiskt parti. Dessa ”block” ska nu få fritt utrymme att cementeras hårdare samtidigt som motståndaren kan regera i minoritet. Därför är det bra att denna överenskommelse har ett stoppdatum.

Blockpolitiken är nämligen från början till slut ett riktigt korkat påfund som fick en nytändning när de borgerliga partierna lanserade begreppet alliansen. Det har varit en koncept som fördummat Sverige och gjort politiken sämre i en tid då vi behöver vara allt mer på tårna. Sverige har blivit fattigare när politikerna tjänar på att vara dogmatiska istället för att underhålla vanan att kompromissa och ta ansvar.

(texten uppdaterad)

Vid gårdagens Individ- och familjenämnd så gick nämnden en dragning kring arbetet med utsatta EU-migranter. Jag har ju hunnit vara ordförande i cirka två veckor men redan fått mycket information om det som sker. Det är ju så att det sker många saker samtidigt. Frågan ligger i kommunen under kommunstyrelsens arbetsutskott som är de som beslutar om ambitionsnivå, följer arbetet och som håller ihop samordningen mellan ansvariga nämnder. Mot civilsamhället har Pingstkyran ett samordningsuppdrag från kommunen, men många föreningar och enskilda är aktiva i arbetet.

Umeås föreningsliv och civilsamhälle ska ha ett tack och erkännande. Man har tagit ett stort ansvar, för att man känner solidaritet med människor i en svår situation. Det lånas ut lägenheter, köps in husvagnar och gasoltuber, ordnas med hygienartiklar, organiseras sjukvårdsteam, läkarbesök mm. Det är ett enastående arbete som utförs.

Andreas Lundgren(s)
Ordf, Individ- och familjenämnden

(texten uppdaterad)

Miinns du valet 2006? Göran Persson fick utstå spott och spe för att han var gammal och trött. Trots att han året innan hade de högsta förtroendesiffrorna sedan Erlanders dagar lyckades Reinfeldts stab sätta bilden av Persson att han var slut. Och media följde lydigt med borgerligheten.

Minns du valet 2010? Mona Sahlin fick utstå spott och spe för att hon saknade erfarenhet av att leda en regering. Trots att hon suttit i regering sedan 90-talet lyckades Reinfeldts stab sätta en bild av Sahlin som osäker ledare. Och media följde lydigt med borgerligheten.

Minns du valet 2014? Stefan Löfven fick utstå spott och spe för att han saknade politisk erfarenhet. Trots att han suttit i Socialdemokraternas verkställande utskott lyckades Reinfeldts stab nästan sätta också den bilden. En viss moderat gruppledare, Kinberg Batra, kallade Löfven för oerfaren. Och media följde lydigt med vad alliansen ville säga.

Nu stundar ett nytt val. Moderaterna har lanserat Anna Kinberg Batra som ny partiordförande. Hon är mer oerfaren än Löfven. Mindre regeringserfarenhet än Sahlin. Långt ifrån Perssons gärning och förtroendesiffror. Tror du nu att diskussionen om Kinberg Batra kommer att handla om att hon är oerfaren? Inte en chans.

Media i det här landet är så vinklad och så gynnande av borgerligheten att det kommer aldrig att hända. Det är dubbla måttstockar som används och det är helt förkastligt ur demokratisk synpunkt. Kan man annat än skämmas över den bananrepublik Sverige är ifråga om medias skeva bevakning av de politiska alternativen. Det är så generande uselt att det enda som kan fälla Kinberg Batra från att gå från oerfaren till statsministerkandidat är att hon är kvinna.

Då brukar andra mer förtryckande mekanismer i samhället sättas in men annars så är det bara att köra på. I det här landet tillämpas nämligen double standards i nyhetsbevakningen.

Vi har påbörjat valrörelsen och det känns bra. I torsdags hade vi den första dörrknackningen och responsen var överväldigande. Folk var väldigt upprörda över Sverigedemokraternas agerande och många nya medlemmar blir det. Valet handlar om vi ska satsa på välfärden eller fortsätta med skattesänkningarnas återvändsgränd.

Imorgon kväll är det dags igen att knacka dörr. Det är bara att jobba på.

Nyval. De borgerliga partierna har omöjliggjort möjligheten att bryta blockpolitiken. Sverigedemokraterna har tydligt visat var man står och att man tänker stödja de borgerliga partierna. Sverigedemokraternas vägval innebär att extrapengar till kommunerna nu fryser inne, norrbottniabanan stoppas, igen höjning av a-kassan, inga höjda skatter på de med högsta inkomsterna, inget höjt underhållsstöd, ingen förbättring av sjukförsäkringen och stopp på planerna att reglera upp vinsterna i välfärdssektorn. Det är resultatet av Sverigedemokraternas agerande idag i riksdagen.

Men den socialdemokratiska folkrörelsen står redo. Imorgon 17.00 kör vi igång dörrknackning. Nu börjar valrörelsen.

Sverigedemokraternas besked om att man tänker fälla regeringen har mötts med bestörtning. Det talas om praxis att bara rösta på sitt eget förslag men det är ganska litet värt egentligen. Missförstå mig rätt, det är bra med ordning och praxis, men så länge det inte är förbjudet finns det alltid oseriösa politiker som ser sin chans att ställa till problem.

Det är helt felaktigt att ge alliansen skulden för att man vill rösta på sitt eget förslag. Nog för att alliansen bär ett ansvar för sitt hårdnackade motstånd mot att bryta blockpolitiken men det är trots allt regeringens ansvar att skapa en majoritet för sin politik.

SD är likväl i sin fulla rätt att bete sig som det rasistiska och populistiska parti man är. Massiv kritik mot pensionärsorganisationerna och totalt svek mot löntagare i arbetaryrken bekommer dem inte. Men det kanske finns det som gör det.

Socialdemokraterna bör visa väljarna vad SD är för parti. Återremittera budgeten, skärp konfliktlinjen inför ett nyval och krydda det hela med det som borde gjorts från början, nämligen riv upp den djupt orättvisa lex laval-lagen. Även om det är svårt så skulle en förändring kraftigt minska möjligheterna för utländsk arbetskraft att komma till Sverige och konkurrera ut jobb genom att tvingas till låglönejobb. Svenska avtal som gäller i Sverige innebär mer skatteintäkter stannar här, bättre villkor för arbetare och en schysst konkurrens.

Det skulle bli mycket intressant att se SD välja bort både detta och satsningar på pensionärer för att få igenom sin vilja att ställa till oro i det politiska systemet. Det bästa sättet att få rasistiska partier att bekänna färg inför folket är som vanligt hederlig arbetarpolitik.

Idag tillträder den nya Individ- och familjenämnden för första gången. Jag har utsetts till ordförande av kommunfullmäktige och ska tillsammans med nämndens andra ledamöter ansvara för att Umeå kommun fullgör sina uppgifter om stöd till dig och mig när livet är tyngre.

Jag växte upp på Carlshem i Umeå. Min barndom var trygg och på 80-talet så var Carlshem en plats med mycket social kontroll. Kastade du skräp på marken så fanns vuxna där som påpekade att du skulle ta upp efter dig. Det var en bra plats att växa upp på när man var liten och jag ser flera av mina kamrater från carlshöjdsskolan som flyttat tillbaka i vuxen ålder. Men jag var också en hyreshusunge i villakvarteren. Det fanns många på Carlshem som inte hade det lika lätt och de fanns där om man bara vågade titta.

Mina föräldrar var båda socionomer och de som vågade titta. Kerstin och Carl-Magnus höll koll på de sociala problemen i området. Gick den lokale alkoholisten utomhus utan kläder så var det mina föräldrar som sprang ut och tog hand om honom. Människor med missbruksproblem fångades upp och blev gäster i vårat hem. Studenten som druckit lite för mycket låg inte länge i en snödriva. Pojken som misshandlades av sin pappa spenderade mycket tid hos oss. Så var min uppväxt och idag när cirkeln på ett konstigt sätt sluts så är jag tacksam för mina barndom. Mina föräldrar brydde sig om sin nästa och någonstans där finns kärnan i allt socialt arbete.

När jag så engagerade mig politiskt så var socialpolitiken ett av huvudskälen. Att människor inte skulle behöva fara illa och leva på allmosor var viktigt för mig. Jag skrev många insändare och ifrågasatte besparingar i välfärden. Jag var mycket arg över att socialdemokraterna genomförde de kraftfulla besparingarna på 90-talet och till sist räckte inte det utan jag gick med i politiken för att påverka.

I dag nästan 20 år senare så kan jag titta tillbaka på den nedrustning av välfärden som skett över lång tid och känna en stor vrede. Visst har vi fått roligare mobiltelefoner, lättare att äta ute och en extratusenlapp i fickan. Men vad hände med skyddet för den som har det svårt? Skattesänkningarna under förra mandatperioden på 140 miljarder, är det inte viktigare att kommunerna klarar handläggningstiderna på barnutredningar? Vad ska få kosta egentligen?

Jag tror dock inte på att peka finger eller en politisk ankdammsdebatt om vem som gjort vad. Det som istället krävs är en bred samling för de värden som ska vara bärande i vårt land. Alla behövs i arbetet med att återupprätta socialpolitiken och se till att barn, unga och vuxna i vårt land och vår stad har en trygg tillvaro och få känna att man är behövd. Ledarskapet i Individ- och familjenämnden kommer att utgå från att få så många som möjligt att komma med och stå upp för socialpolitiken. Och att det är allas ansvar inte bara socialtjänstens.

I ungefär två månader har jag nu varit runt på studiebesök i socialtjänstens breda verksamhet. Jag har mött mängder med anställda som brinner för socialt arbete och som gör sitt bästa för att barn och vuxna ska få ett värdigt liv. Det är medarbetare som ofta har en orimlig arbetssituation men som lojalt arbetar på under otacksamma förhållanden. Det värmer hjärtat och jag hoppas ni ska kunna känna att ni har nämndspolitiker som också gör sitt bästa.

Andreas Lundgren(s)
ordf, Individ- och familjenämnden