Illusionen Bernie Sanders

I USA pågår kampen om vem som ska bli demokraternas presidentkandidat 2016. Vermont-senatoren Bernie Sanders har knappat in på Hillary Clinton med sin kampanj om arbetslöshet och inkomstfördelningen i landet. Sanders är socialdemokrat och väcker många vänsterväljares förhoppning om förändring.

Att Sanders har en stor chans att bli presidentkandidat råder inget tvivel om. Han försöker emulera Obamas gräsrotskampanj och drar fulla hus runt om i landet. Sanders främsta motståndare i det demokratiska partiet(Hillary Clinton) är dessutom kvinna och könsmaktsstrukturen gör troligen USA mer mottagligt för demokratisk socialism än en kvinna på posten. Ställd mot en republikansk kandidat skulle Sanders sedan ha en verklig chans att bli president.

För många är detta strålande nyheter och det delas klipp som aldrig förr på sociala medier. Det är samma mekanism som i valet av Jeremy Corbyn i Labour. Det är ganska signifikativt för dagens breda vänster att lägga sin förhoppning till en ”frälsare” som snabbt kan flytta fram positionerna när man är svältfödd på goda nyheter. Tilltron sätts till människors entusiasm.

Sanningen är emellertid att Sanders skulle bli en isolerad president. Väldigt få inom den breda vänstern tycks bekymra sig om nästa steg, dvs hur Sanders ska bygga stöd i en kongress eller ens det demokratiska partiet. Börjar man skrapa där så brister illusionen och man inser att sätta sina förhoppningar till en ensam president med radikal agenda rimmar illa med hur verkligheten ser ut.

För att nå förändring krävs mer än så. Dagens arbetarrörelse ägnar generellt för lite tid till att diskutera organisering och för mycket tid till att diskutera kampanjbudskap eller nya personligheter på den politiska arenan. Vill man att socialdemokratins framtid ska bli mer än politiska dagssländor krävs en mycket mer systematisk organisatorisk ansats. Utgångsläget för Sanders eller Stefan Löfven ser olika ut men framgångsfaktorn är densamma. Det handlar om hur väl man lyckas organisera upp människors längtan efter en bättre värld i en omgivning som är riggad för att gynna den med makt och pengar.

Socialdemokratins framgångar i Sverige byggdes av hundratusentals fackligt förtroendevalda som skolade människor i samhällets struktur och maktförhållanden. Framgångsrika ledare som Per-Albin, Erlander och Palme var ett resultat av rörelsens styrka. Inte tvärt om.

Andreas Lundgren(s)