Brottsoffer och försörjningsstöd

Idag skriver jag och Gudrun Nordborg(v) i Folkbladet om brottsoffer och problematiken med försörjningsstöd. Vi kommer att försöka få en ändring på detta under nästkommande sammanträde med Individ- och familjenämnden, läs debattartikeln här nedanför:

Frågan om brottsoffers rätt till försörjningsstöd när hen fått någon form av ideellt skadestånd grumlas av ett systemfel i lagstiftningen. Syftet med de ideella skadestånden är att åtminstone i någon mån kompensera för de svåra upplevelser som brottet har orsakat. De ska fungera som ”plåster på såren” och ge möjlighet till något positivt som motvikt till svåra upplevelser på grund av brottet.
För de brottsoffer som är beroende av försörjningsstöd kan det syftet försvinna. De riskerar att få beskedet att även ideellt skadestånd ska räknas som en tillgång när försörjningsstödet bedöms. Då måste de först förbruka sitt skadestånd till basförsörjningen innan försörjningsstöd kan komma i fråga.

För den som har en god eller rimlig ekonomi fungerar de ideella posterna enligt sitt syfte med möjlighet till något extra som upprättelse efter utsattheten för brott, medan den som är beroende av försörjningsstöd riskerar att få fortsätta leva på sin ganska fattiga och grå nivå.
Det finns brottsoffer med försörjningsstöd som upplever att det inte är meningsfullt att driva krav på skadestånd eller att ansöka om brottsskadeersättning eftersom det inte ger dem något ekonomiskt tillskott. I sådana fall blir det ”gratis” för gärningsmannen att utsätta dessa personer för brott.

Systemfelet i lagstiftningen bottnar delvis i en juridisk kullerbytta i förarbetena till socialtjänstlagen, proposition 2000/01:80, där man blandat ihop ekonomiskt och ideellt skadestånd. Där markeras dessutom att försörjningsstödet ska vara en sista utväg, vilket också fått stöd i Regeringsrätten efter överklaganden. Problemet har lyfts i riskdagen flera gånger av politiker från höger till vänster med förslag till ändringar. Det har också uppmärksammats i remissvar av Brottsoffermyndigheten för att få en rikstäckande lösning.
Det finns ytterligare argument för ändring. Syftet med de ideella skadestånden fredar dem uttryckligen från utmätning under två år. Skulle brottsoffret vara skuldsatt kan kronofogden alltså inte komma åt dessa pengar. Offret ska få behålla dem.

Till stöd för att den som utsatts för brott bör få använda sitt ideella skadestånd eller ersättning för deras egentliga syfte talar också den så kallade brottsofferparagrafen i socialtjänstlagen, 5 kap. 11 §. Där markeras socialtjänstens ansvar för alla brottsoffer, att socialtjänsten har ett särskilt ansvar för kvinnor som utsatts för våld eller andra övergrepp av närstående liksom för barn som utsatts för brott eller bevittnat våld av eller mot en närstående.
Socialstyrelsen anger sedan länge att stipendier eller fondmedel för ett visst ändamål, t ex en resa, bör undantas vid bedömningen av försörjningsstöd. Principiellt kan en kränkningsersättning jämföras med ett stipendium. Den ersättningen har också ett visst ändamål, nämligen upprättelse, där den brottsutsatta själv får avgöra om medlen ska användas till en resa eller något annat efterlängtat.

Det finns dock möjlighet att lösa upp det störande systemfelet på kommunal nivå. Både lagen och rättsfallen öppnar för att kommunen har rätt att ge bistånd och försörjningsstöd utöver den stramt förpliktigande nivån.
Det har lett till att vissa kommuner ger brottsoffer rätt till försörjningsstöd även om de fått ideellt skadestånd. Det är vår gemensamma förhoppning att detta snart ska bli fallet också i Umeå genom principbeslut i Individ och familjenämnden.
För den kommunala budgeten borde detta ha marginell betydelse. För det enskilda brottsoffret har däremot dessa ideella ersättningsposter ett värde utöver pengarna i sig, ett symbolvärde som kan betyda mycket både för upprättelse och självkänsla.

Andreas Lundgren (S)
ordförande individ och familjenämnden Umeå
Gudrun Nordborg (V)
individ och familjenämnden Umeå