När politik gör skillnad

Idag skriver jag och Vänsterpartiets ordförande i Umeå, Gudrun Nordborg(v) i Folkbladet om Individ- och familjenämndens beslut att brottsoffers ideella ersättningar och skadestånd inte ska omfattas i beräkningen av rätt till försörjningsstöd. Det här är en viktig reform för de brottsoffer som hamnar i en situation då man är beroende av samhällets stöd.

Gudrun har kanske inte hörts så mycket i medierapporteringen men har gjort ett stort arbete i att ta fram underlag och identifiera problemen. Tack Gudrun för ett bra samarbete över partigränsen i den här frågan! Politik gör skillnad. Insändaren följer här:

Det är både intressant och meningsfullt att få vara politiker. Att en idé leder till resultat skapar förstås extra tillfredsställelse. Det hände när Individ- och familjenämnden, IFN, i Umeå nyligen fattade ett principbeslut om brottsoffers rätt till försörjningsstöd. Tiden från idé till resultat var dessutom glädjande kort.
En fråga av undertecknad, Gudrun Nordborg, på kommunfullmäktigemötet i slutet av september, besvarades på ett positivt sätt av nästa undertecknad, Andreas Lundgren som ordförande i IFN, och bereddes därefter så att beslut kunde tas redan vid följande nämndsmöte.

Den som utsatts för brott ska därmed inte längre kunna nekas försörjningsstöd i Umeå för att tvingas använda också de ideella posterna av skadestånd eller ersättning på grund av brottet till sin basförsörjning. Så har det oftast varit både här och på andra håll i landet. Troligen är Umeå först med att principiellt markera att detta inte är rimligt utifrån syftet med dessa ideella poster.

Syftet med de ideella skadestånden är att de ska kompensera för de svåra upplevelser som brottet har orsakat. De ska fungera som ”plåster på såren” efter psykiska eller fysiska skador, genom ersättning för sveda och värk eller vid bestående skador för lyte och men.
Den kanske än viktigare posten för kränkning ska ge möjlighet till något positivt som motvikt till svåra upplevelser medan offret utsattes för brottet.

Vi vet ännu inte hur många som kan beröras av IFN:s principbeslut. För att få skadestånd från en gärningsman krävs nästan alltid en fällande dom. Det är välkänt att många anmälningar om brott varken leder till åtal eller dom.

Men i de fall när förundersökningen läggs ner och det är tydligt att ett brott begåtts därför att skadorna rimligen varken beror på en olycka eller på egna handlingar av offret, finns rätten till brottsskadeersättning.
En ytterligare förutsättning är då att gärningsmannen är okänd. Så är det till exempel i många fall av överfallsvåldtäkter, liksom för många som rånats eller som misshandlats i offentliga miljöer.

Individ och familjenämnden har genom sitt beslut använt den möjlighet som både lagen och rättsfallen öppnar för att kommunen har rätt att ge bistånd och försörjningsstöd utöver den stramt förpliktigande nivån.
Enligt vår mening talar också den så

kallade brottsofferparagrafen i socialtjänstlagen för att detta är viktigt. Där markeras socialtjänstens ansvar för alla brottsoffer, att socialtjänsten har ett särskilt ansvar för kvinnor som utsatts för våld eller andra övergrepp av närstående liksom för barn som utsatts för brott eller bevittnat våld av eller mot en närstående.

Vi känner till att brottsoffer upplevt att det varit meningslöst att driva krav på skadestånd eller att ansöka om brottsskadeersättning eftersom det inte gett dem något ekonomiskt tillskott alls om de varit beroende av försörjningsstöd.
I sådana fall blev det därmed ”gratis” för gärningsmannen att utsätta dessa personer för brott. I flera fall har det handlat om en kvinnligt offer med försörjningsstöd och man med betydligt bättre ekonomi som förövare.

Genom principbeslutet värnar Umeå kommun om brottsoffers rätt till att själv få bestämma över användningen av de ideella ersättningsposterna, vilket kan betyda mycket både för upprättelsen och självkänslan.
Och betyder allra mest för den som har en underordnad position i våra hierarkier av klass och kön.

Gudrun Nordborg (V)
Andreas Lundgren (S)