Ensamkommande barn måste få lyckas

Jag har tidigare berättat om att staten vill sänka flyktingersättningen till kommunerna från 1 januari 2017 för mottagandet av ensamkommande flyktingbarn. Det är inga små summor i minskade ersättningar vi talar om utan helt ändrade förutsättningar. För barn mellan 8-17 sänks ersättningen från 1900 kronor till 1350 kronor per dygn och från 18-20 år från 1900 kronor till 750 kronor per dygn.

Att regeringen vill se över ersättningsnivåerna är i och för sig naturligt då kostnaderna är mycket höga. För att illustrera kan man säga att Migrationsverket prognosticerade i februari att 28 miljarder kommer att betalas ut under året till kommunerna i ersättning för ensamkommande. Det här gör att man vill öka trycket på kommunerna att gå över från hvb-placeringar till placeringar i stödboenden som innebär minskad personal. Men problemet är att så enkelt är det inte.

För det första sitter många kommuner fast i långa avtal med privata HVB-hem som inte kan avslutas från 1/1 2017. Ifjol kom det 35000 ensamkommande barn till Sverige mot 7000 året innan. För kommunerna innebar denna ökning på kort tid stora svårigheter då de statliga kraven på HVB-hem är omfattande. Kommunerna har därför tvingat placera där man kunnat över hela landet. I dagsläget åker socialsekreterare kors och tvärs för att följa upp beslut och se över om placeringar blev bra och detta kan inte avslutas tvärt.

För det andra kan man inte utgå från att en viss ålder(18+) styr om man kan placeras i stödboende eller ej. Umeå kommuns ensamkommande enhet är tydliga med att resonemanget hvb kontra stödboende inte är verklighetsanpassat. Det är inte så att behoven per automatik minskar utan snarare växlar över tid och påverkas av bla långa handläggningstider i asylprocessen. Statliga Inspektionen för vård och omsorg(IVO) ger å ena sidan kommunerna kritik när barnen inte har tillsyn i boendet och i nästa steg talar staten om stödboenden utan nattpersonal. Vad är logiken i det?

För det tredje bör frågan ställas vad vi vill i Sverige med mottagandet av ensamkommande. Målet kan inte vara att skapa ett system som gör att kommunerna knappt klarar kostnader för placeringar. Men ännu viktigare; hur är det tänkt att kommuner ska kunna arbeta med integration och inkludering? Ett sådant exempel som Umeå varit med och tagit fram är folkhögskolespåret, där ungdomar ges möjlighet att studera på folkhögskolor för att läsa in kompetens. Det vore väl utmärkt om det också utgick ersättning för dessa initiativ som staten tidigare stöttat?

Sveriges kommuner och landsting har nu kommenterat att det nya ersättningssystemet riskerar bli en miljardsmäll för kommunerna. Bara för Umeå kommun rör det sig om mycket stora belopp. Till detta ska man också veta att många kommuner redan idag står inför ytterligare stora kostnader då man inte hinner ställa om sin organisation och hantera personal och lokalminskningar när flyktingströmmen kraftigt minskat. Regeringen kan inte ändra förutsättningarna på detta sätt om vi vill att de ensamkommande barnen ska få en bra start på livet i Sverige.

Andreas Lundgren(s)
Ordf, Individ- och familjenämnden