Åtgärda assistansen!

Det här blir ett långt inlägg. Men jag uppmanar dig att ha förbiseende och läsa till slutet, för det här handlar om hur utsatta människor behandlas idag i Sverige.

Det socialdemokratiska statsrådet Åsa Regner har nu gått ut och betonat att regeringen inte skär ned på personlig assistans. Detta som en följd av den debatt som blossat upp efter att regeringen gett i uppdrag till försäkringskassan i regleringsbrevet ”att försäkringskassan ska bidra till att minska utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen”. En utredning ska tillsättas för att följa upp om försäkringskassan börjat plocka bort timmar eller ej.

Hur det än är med den saken så är det illa formulerat att i ett regleringsbrev lägga fokus på antalet timmar och inte bedömningar, vinsterna eller vad man nu vill åt. För många har detta nu tolkats som ett brott mot de mänskliga rättigheternas artiklar om människor med funktionsnedsättning som FN antog från 2006 och olika partier rasar.

En sak är dock säker att sådana ord gör att det börjar svettas rejält ute i kommunhusen då detta med all sannolikhet innebär ännu mer press på kommunerna. Anledningen till det är att personlig assistans har ett dubbelt huvudmannaskap. Anses de grundläggande behoven vara över 20 timmar så betalar försäkringskassan enligt socialförsäkringsbalken och under 20 timmar så betalar kommunerna. Om nu försäkringskassan skärper sina bedömningar ytterligare så kan man vara säkra på att kostnadsövervältringen på kommunerna vi sett de senaste åren kommer att accelerera ytterligare.

Sedan reformen kom 1994 så har kostnadsutvecklingen diskuterats otaliga gånger. Det beror på att reformen idag kostar strax över 30 miljarder kronor och kostnaderna har fördubblats på 10 år. Redan från starten byggdes systemfel in i reformen. Det kanske allvarligaste är att huvudmannaskapet delades mellan kommun och stat. Det här var ett kardinalfel som inneburit att försäkringskassan som gör bedömningar, i takt med att staten ska spara pengar, börjat värdera de grundläggande behoven lägre hos den enskilde. Följden har blivit att de senaste åren har mångmiljardbelopp ”i smyg” förts över på kommunerna.

Kommunerna å sin sida har då slutat kompensera och börjat skärpa sina bedömningar precis som försäkringskassan, för att hålla ned sina kostnader. Ja en del kommuner gick till och med så långt som att anlita särskilda företag i hur man kunde begränsa assistansersättningen inom ramen för reformen avslöjade Kalla Fakta.

Nu är det dock inte som någon kanske tro att kommuner och försäkringskassan låter kostnader påverka behovsbedömningen om rätten till assistans. Men däremot har skärpningarna gjort att någonstans handlar den enskildes behov idag snarare om att mäta minuter och sekunder än att fundera vad var den reformen med personlig assistans skulle lösa? För den enskilde blir det en ojämn kamp mot myndigheter om hur många minuter använder man egentligen på toalettbesök under en dag och assistansbolagen rustar sig med jurister och tjänar pengar. Och vi får ett regelverk där att äta maten anses vara grundläggande behov men inte att föra gaffeln till munnen.

Personlig assistans har utretts många gånger men ingenting har hänt. Nuvarande regering talar om att få bort vinster hos assistansföretagen men har ju genom sitt angreppssätt klampat rakt ute i ett minfält. Vill man komma åt vinstuttagen inom personlig assistans så kan man inte börja ge sig på assistansersättningen.

Man måste börja med infrastrukturen, bland annat huvudmannaskapet och fråga sig vem reformen är till för. Under våren har vi sett flertalet exempel på svårt funktionsnedsatta barn som tappat stort antal timmar. Det är riskabelt att uttala sig utan att kunna de enskilda fallen, men onekligen har då neddragning av beslut ”accelererat”. Nu verkar det dock ha att göra med domar i högsta förvaltningsdomstolen om synen på om sjukvård och egenvård är assistans, som inte försäkringskassan kan påverka.

För att illustrera effekterna av politiken med ökade vinster hos privata utförare, hårdare bedömningar hos försäkringskassan och hur kommunerna fått betala notan så tänkte jag ta Umeå kommun som exempel, så man förstår vad detta innebär i praktiken.

2012 var nettokostnaden för personlig assistans(LSS), dvs den del kommunen betalar upp till 20 timmar på 29 miljoner. 2014 hade den kostnaden gått upp till 60 miljoner(!). Nära en fördubbling på två år. Att det här är en statlig kostnadsövervältring blir tydlig när man betänker utvecklingen på statlig nivå:

2012 var ersättningen via Socialförsäkringsbalken SFB(försäkringskassans kostnader) 72 miljoner kronor för personer med assistans i Umeå. 2014 hade kostnaderna gått ned till 69 miljoner.

Tittar vi i antal personer från 2010(då de skärpta besluten inleddes) så tillkom 25 personer fram till 2014 på LSS-beslut. Samtidigt minskade antalet personer försäkringskassan betalade för med 26 personer. Jag vet inte om det går att illustrera mycket tydligare vad staten håller på med.

Det är alltså mot bakgrund av detta man måste förstå hur regeringens politik riskerar att slå. När statsrådet Regner går ut med att försäkringskassan ska skärpa sina bedömningar samt att man bara tänker räkna upp assistansersättningen med 1%(tre kronor) för 2017 så kommer två saker att hända:

1. Pressen ökar på de anställdas arbetsvillkor
Många personliga assistanser arbetar idag till låga löner och utan anställningstrygghet. När regeringen minskar ersättningen så kommer inte längre seriösa aktörer kunna hänga med i löneutvecklingen. Det här skapar ett ”race to the bottom” för assistansanordnare och kommuner som inte får något val än att skapa hårdare scheman, hålla igen på löneökningar med mera. Fackförbundet Kommunal kommer ha allt svårare att förhandla fram nya avtal, för varför skulle de privata företagen låta sin vinstmarginal minska bara för att assistansersättningen minskar? Naturligtvis landar detta på personalen och slutligen även på kommunerna som enligt reformen även ska stå för privata företags sjuklönekostnader(!) och har andra kollektivavtal än privata utförare.

2. Socialtjänstens ekonomi slås sönder
Som personlig assistans är utformad idag så har kommunen alltid huvudansvaret för den enskilde. Generellt har kommunerna tyngre kostnadskrävande ärenden jämfört med de privata bolagen. En privat anordnare kan dessutom säga nej till att ta emot människor med tunga behov där personalplanering är svårt och då ska kommunerna enligt lagen ordna detta istället. Jämför om vi skulle ha samma system inom skolväsendet att fristående skolor skulle säga nej till att ta emot elever med särskilda behov? Vilket liv det skulle bli med tidningsrubriker. Men guess what, inom personlig assistans är det helt okej! Vad händer då när Regner driver den här politiska linjen? Ja följden blir en ännu skarpare kostnadsövervältring på kommunerna, både av tyngre ärenden och generellt pga av kassans hårdare bedömning. De här kostnaderna ska då betalas av alla andra grupper inom socialtjänsterna. Om man nu inte är helt naiv och tror att det regnar manna från himlen så blir följden att socialtjänsten kommer kunna erbjuda sämre missbruksvård, mindre personal i äldreomsorgen, sämre arbetsmiljö för omsorgspersonal. Det blir följden av den politik som nu förs på riksplanet.

Men att jag nu är kritisk mot Regner och regeringen innebär inte att övriga partier går utan skuld.

När försäkringskassan för 6 år sedan började på allvar skruva i systemen så var det tyst i den borgerliga regeringen. Redan här borde Liberalerna ha agerat för att stoppa detta som värnat reformen men man gjorde ingenting. Jan Björklund som då var minister bär ett stort ansvar tillsammans med statsminister Fredrik Reinfeldt(m) socialminister Göran Hägglund och Maria Larsson(kd) för den utvecklingen. Och om man nu från dessa ministrar menar att man försvarar de besluten, så finns det dock inget försvar för att alla utredningar om assistansen lades i papperskorgen, eller för den delen det hårdnackade försvaret av vinstuttagen. Och kanske bara kanske, så var sänkta skatter det viktigaste att finansiera, så övervältringen på kommunerna fick fritt fram.

Men inte heller Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna går fria. Man har inget gjort heller under lång tid och talade gärna om stopp för vinster i välfärden, dock aldrig om vinsterna i personlig assistans. Det kanske var för känsligt men den frågan var död särskilt för vinstförbudarna i Vänsterpartiet under lång tid. Personlig assistans har blivit en företagens och juristernas marknad. Kommunernas del av utförandet sjunker stadigt men det är inte till brukarkooperativ eller att personer i ökad grad tar hand om sina egen assistans som ökat. De ligger tvärtom stilla som för 20 år sedan, men företagens andel har exploderat.

Vill man som Regner säger, minska kostnadsutvecklingen och komma åt vinsterna så måste man först lösa systemfelen för att undvika de otrevliga sidoeffekterna jag listat ovan. Gör följande:

• Lös frågan om huvudmannaskap
  Det är inte värdigt att vi har två huvudmän som skjuter kostnader mellan sig när fokus bör vara på att ge den enskilde ett liv som alla andra. Vi kan inte fortsätta ha smygöverföringar på den ena huvudmannen när den andre får för sig att spara pengar. Redan 2005 kom en utredning fram till att försäkringskassan borde ha det fulla ansvaret, vilket också är en uppfattning som delas av SKL. Man kan naturligtvis tänka sig att ansvaret ska ligga på kommunerna som resten av LSS-insatserna men poängen är att det är orimligt att som i Umeås fall att 15 miljoner varje år förs över på kommunen. Tänker man sig klämma åt vinsterna via vägen över assistansersättningarna så kommer man samtidigt att ruinera kommunerna innan man lyckats.
• Bort med krånglet
  Regelverket i assistansen är idag en myriad som gör det helt omöjligt för den enskilde att ha en överblick och kunna förstå systemet. Försäkringskassan kryddar detta med att lägga ut regeländringar lite då och då så alla assistansanordnare och kommuner måste avsätta personal att bara bevaka regeländringar. Följden blir att de små utförarna inte har en chans och de större bolagen rustar sig med jurister. Och kom då ihåg att den målgrupp vi talar om är den mest utsatta i hela samhället – vill vi verkligen göra deras liv så krångligt som möjligt och göra det omöjligt att ta del av och kunna följa upp ”vinstuttaget”?
• Kommunernas ansvar
  Idag kan en privat utförare neka att ta emot personer vars beslut gör dem till en ”förlust” för assistansföretaget. Sjuklönekostnaden för de privata företagen ligger hos kommunerna.  Får en privat utförare problem med bemanning ska kommunen enligt lag rycka in. Är detta verkligen en rimlig princip. Istället för att regeringen via sämre index- och löneuppräkningar försöker få bort vinster så kanske man ska göra precis som i LOV:en i hemtjänsten eller det fria skolvalet, att man inte kan välja bort personlig assistans hos den tunga behov? Alternativet är ju att kompensera kommunerna för den beredskap man behöver ha så att den enskilde kan få ett bra stöd och personalen trygga villkor.

Samtliga av dessa förslag måste ju vara en vettigare väg att komma åt kostnadsökningar än att skicka notan på den enskilde och personalen?!

Till sist Åsa Regnér, vem är reformen till för?

Jag träffar ofta personliga assistenter i mitt uppdrag som brinner för att göra ett bra jobb. Jag blir glad när jag ser deras glädje trots att de har dåliga löner och anställningsvillkor. Jag blir glad när jag läser utvärderingar och ser alla som är nöjda med kommunens personliga assistans. Jag blir glad när jag ser människor med funktionsnedsättning få delta i samhället som alla andra. Men jag blir inte glad över hur samhället hanterar människorna mitt i reformen.

Du är varmt välkommen upp till mig i Umeå för att diskutera detta vidare och höra vår personal berätta om hur verkligheten ser ut.

Andreas Lundgren(s)
Ordf, Individ- och familjenämnden