Låt ensamkommande stanna i kommunerna

Runt om i Sverige genomförs nu manifestationer av ensamkommande ungdomar om att Sverige fortsätter avvisa till Afghanistan trots en osäker säkerhetssituation. Det är naturligtvis oerhört påfrestande för dessa ungdomar inte veta vad man riskerar hamna i om man nekas uppehållstillstånd. Samtidigt som långa handläggningstider gör att asylprocessen är mycket utdragen i Sverige.

För kommunernas del har det samtidigt under sommaren uppkommit en ny situation då det aviserats tillskjutande av statliga medel. Regeringen skjuter till strax under 200 miljoner kronor för att ensamkommande ungdomar som hinner fylla 18 innan beslut i asylprocessen ska kunna bo kvar i den kommun man placerats i.

Nu gillar jag ju politiker oavsett partifärg som försöker göra något och agerar när något är fel. Det har jag respekt för. I det här fallet är det naturligtvis fullständigt orimligt att långa handläggningstider hos Migrationsverket på över 500 dagar gör att asylsökande ungdomar rycks upp från sin kommun, placeras på ett av Migrationsverkets boenden ute i landet för att sedan kommunplaceras om man får stanna. Att rycka upp människor som etablerat sig när naturligtvis helt vansinnigt om man vill få till en integration och folk i arbete.

Problemet med satsningen är dock att den är ekonomiskt ofinansierad. Man har i princip tagit en summa på 195 miljoner(Umeå får strax över 1,5 mkr), fördelat ut till kommunerna utifrån antalet asylansökande ungdomar, men inte tittat på den faktiska kostnaden.  Nu har vi därför en situation där kommunerna börjar göra olika i hur man använder pengarna. På vissa orter skjuter kommuner till pengar själva och på andra saknas de ekonomiska förutsättningarna. För att exemplifiera så för kommunen skulle de här pengarna räcka till fortsatt boende för 3 ungdomar i två år när behovet ligger runt 80. Det säger sig självt att det inte är hållbart och nu när kommunerna hemmasnickrar lösningar under sommaren så får vi alltså en asylprocess som är olika fördelaktig beroende på vart du bor.

Det är inte bra.

Det är också tämligen oklart hur de kommuner som utlovat ungdomarna att bo kvar i sina boenden tänkt finansiera detta. Och framförallt finns en osäkerhet om längden. Är det som statsrådet Morgan Johansson säger, att detta ska kompensera Migrationsverkets handläggningstider så är det tänkt som en ytterst kortvarig åtgärd. Det innebär att de kommuner som nu går in och garantera att ungdomarna ska bo kvar hamna i att hur ska man hantera överklagandeprocesserna. I de allra flesta kommuner så flyttas ju ungdomarna ut till Migrationsverkets boenden när man fyllt 18 och går in i en överklagandeprocess. En överklagandeprocess kan ta flera år så det handlar om mycket stora summor som åläggs kommunerna att garantera om ungdomarna ska bo kvar, och det är inget ersättningssystemen löser som är halverade från 1 juli.

För egen del tror jag att den hållbara vägen framåt är att vi försöker tillskapa boendeplatser hos privatpersoner för att skapa långsiktiga förutsättningar i Umeå. De här ungdomarna som fyllt 18 men får besked om att stanna måste vi naturligtvis få i arbete så fort som möjligt. Och ska vi lyckas med det så ska vi se till att de kan bo kvar i Umeå hos svenska vänner och familjer som ger nätverk och stöd över tid. Vi kan inte ha ett svensk samhälle som slussar folk kors och tvärs över landet.

Jag har haft möte med vår lokala förening Arezo som gör ett hästjobb för att ungdomarna ska ha bra förutsättningar att komma in i det svenska samhället. Den här kraften, eller det som görs genom Vän i Umeå är oerhört värdefullt för att skapa relationer mellan flyktingar och svenskar och något vi ska stötta. Min ambition är nu att Individ- och familjenämnden så snabbt som möjligt försöker få fram en överenskommelse med civilsamhället om att ge ungdomarna möjlighet till boende och slipper rivas upp från sina vänner och nätverk.

Andreas Lundgren(s)
Ordf, Individ- och familjenämnden