En budget om vilka vi är

Vilka är vi? Vilka vill vi vara?

Jag minns valrörelsen 2006. Socialdemokratin var skadeskjuten av Fredrik Reinfeldts alliansoffensiv. Att arbeta i valrörelsen var blytungt, bilden var att socialdemokratin var trött och att det behövdes förändring. I debatterna var det fyra sampratade borgerliga partiledare mot en ensam Göran Persson. Nålstick efter nålstick, hugg efter hugg. Vi fick kämpa varje dag mot en mediebild som utmålade alliansprojektet som lite ”smartare” och ”fräschare” än en trött och gammelmodig socialdemokrati som upplevt sina bästa dagar.

Ute i de socialdemokratiska föreningarna bet vi ändå i och arbetade oss igenom mediabilden. Om Socialdemokratin är någonting, så är den en myriad av gräsrötter som dag ut och dag in är ute och träffar folk och pratar om samhällsfrågor. Vi mötte rent kränkande slogans om ”det nya arbetarpartiet” med att tala ännu mera politik och dela ut ännu fler områdestidningar.

Vi visste alla vad som väntade om vi förlorade. Stefan Carlén och Daniel Suhonen hade i sin bok 8 år med Reinfeldt gått igenom med kuslig exakthet hur Fredrik Reinfeldts moderater tänkte gå tillväga. För att gradvis, och steg för steg, montera ned välfärdssamhället som det såg ut, sänka skatterna och göra Sverige till ett land av mer europeiskt snitt.

När det var fullbordat skulle så arbetsmarknadens regleringar släppas och minnet av socialdemokratin utplånas. Det var tanken.

Jag minns ett av Göran Perssons sista tal den valrörelsen. Persson sa ”Res på er och rulla tillbaka det moderata systemskiftet”. Det var en uppmaning till folket att samhället tillhör er och oavsett socialdemokratins alla fel och brister är inte lösningen mer av högerns klasspolitik. Det var ett starkt tal, men för sent.

Sen vet vi alla hur det gick. Socialdemokratin rasade till 35% och Reinfeldts allians tog över. Ett systemskifte i rekordfart tog plats i Rosenbad. Borgerliga riksdagsledamöter som applåderade försämringarna i sjukförsäkringen. Skattesänkningar som gynnade dem som hade det bäst. 140 miljarder skars bort i välfärden.

Men arbetslösheten sjönk inte.

Och revorna i välfärden blev väldigt synliga för alla.

Vikande skolresultat, ökad segregering och sjuksköterskor som sprang allt snabbare. Människor tappade tilltron till samhället och började leta sina egna lösningar. När skyddsnäten fallerade så rustade människorna för ojämlikheten. Sverigedemokraterna växte. Kvar fanns fortfarande de som hade det sämst, nu med ännu sämre stöd och skydd.

2014 hade 8 år gått. Regeringen Reinfeldt röstades bort. Och lämnade ett underskott efter sig på -60 miljarder kronor. Tömda tillgångar. Nedrustat försvar.

Det är konstigt att borgerliga regeringar alltid slutar sina regeringsinnehav med stora underskott. Men det har naturligtvis att göra med att man prioriterar sänkta skatter före att pengarna ska gå till välfärd. Det är ingen slump att skattetrycket sänktes kraftigt under Reinfeldts regering.

Men sådan politik leder inte till minskad arbetslöshet. Tvärtom var arbetslösheten högre än när man tillträdde, precis som andra gånger man tillträtt.

Konjunkturer kan man alltid skylla på. Men visst är det väl också märkligt att just borgerliga regeringar tycks ha sådan otur med konjunkturer jämfört med socialdemokratiska?

Så nu står vi här idag tre år efter 8 år med Reinfeldt tog slut. Den socialdemokratiskt ledda regeringen har haft tre år på sig att visa på alternativ i politiken. Det har varit en knagglig resa med turerna kring decemberöverenskommelsen och hot om nyval. Men nu står vi här idag och den socialdemokratiska regeringen ger äntligen svar på frågorna:

Vilka är vi? Vilka vill vi vara?

Svaret som socialdemokraterna presenterar är att vi är ett folk som tror på att hjälpas åt. Vi ska vara ett land där vi tar hand om varandra. Där inga styvbarn eller gunstlingar pekas ut för att citera Per-Albin Hansson.

Det är reform efter reform på område efter område. Istället för -40 miljarder i underskott så är det 40 miljarder till reformer och en statskassa som går urstarkt.

Den budget som presenteras är ett kall till det svenska folkdjupet, om det Göran Persson talade om 2006. Det här handlar inte egentligen om socialdemokratin utan om vilka det svenska folket är. Rulla tillbaka högerns klasspolitik och återta det som var erat. En välfärd som tar hand om oss alla, en politik som ser till att folk har arbete, och där även den rike får bidra.

Det är det dagens budskap är. Vi kan, för att det är vilka vi är.

Andreas Lundgren(s)
Ordförande Individ- och familjenämnden