Vad väljer ni bort?

En enkel fråga. Vad väljer ni bort?

Så enkelt, men ändå så svårt.

Ola Nordebo ställer i sin senaste krönika upp sina förhoppningar på valåret 2018. Det handlar om en önskan att väljarna ska rösta på den som vill något, bort från teknikaliteter och få diskutera de stora dragen. I tröttsamheten över de snabba kastens politik uppmanas partierna att ta ansvar för framtidsdebatten och exempel ges över viktiga politiska områden.

Och det är lätt att hålla med. Ja tänk om vi kunde ha en politisk debatt i samhället som handlade om prioriteringar och vägval, istället för överbudspolitik och kampanjtaktiserande. Problemet är bara att det politiska samtalet som det ser ut idag, gynnar den som ger snabba smarta svar och missgynnar den som erkänner att det är komplext.

Här någonstans krockar den idealiserade liberala synen på hur demokratin borde fungera med en verklighet som är rådande. I potten? Svåra vägval som aldrig får framträda och politiker som väljs för att man hade snabba snarare än rätta svar.

Vi vet av medieforskningen att media i de senaste valen konsekvent gynnat olika sidor. 2006 och 2010 gynnades alliansen kraftigt av positiv medierapportering. 2014 missgynnades Moderaterna och kom aldrig ur den bilden. Man kan tycka vad man vill om det, men i de senaste tre valen har den media gynnat varje gång vunnit valet. Jag tror inte det är en slump, den som har media på sin sida har en stor fördel.

Media och rättsstaten är två viktiga aktörer för att skapa den demokratiska arena där gladiatorer från olika intressen och idériktningar möts och gör upp. Media bevakar vad som händer och ska förmedla till medborgarna vad som händer. Frågan är dock om media någon gång reflekterar över sin egen roll att skapa en demokratisk arena? Jag skulle säga att jag tvivlar ibland starkt på detta, snarare är man oftast mer intresserad av att reflektera över hur man förmedlat nyheter.

Är det då sensationsjournalistiken som vi ska se upp för? Jag skulle vilja säga att det är inte där problemet ligger. Problemet är snarare att media som inte ser sin roll som skapare av den demokratiska arenan, och blir en bärare av sensationspolitik.

Denna trend är extremt tydlig på lokal nivå. I takt med att media minskat sin bevakning av lokalpolitiken har det skapats utrymme för de politiker som vill skapa rubriker i tidningarna genom pressmeddelanden och utspel. Det är egentligen inte så konstigt. Journalisterna hinner inte granska och det är enkelt att ta in utspel. Granskningen får utebli utan löses genom att någon annan politiker får kommentera nyss sagda pressmeddelande och så får det vara bra med det.

Ja bra med det, kan man ju tycka. Men effekten på det politiska samtalet är förödande. Dagordningen sätts av den som skriker högst och inte den som per automatik tänkt mest. Journalisten å sin sida kan alltid säga att man uppfyllde alla objektiva krav på artikeln, alla kom till tals. Att sedan agendan sattes av ett pressmeddelande är ju en annan sak och något läsaren aldrig får veta.

När vi nu går ut i detta valår så är min förhoppning något mer än att tänka på hyfs i samtalet och då tänker jag lokalt på vår egen kommun. Det är att media börjar tänka på sin roll och vilken arena man skapar. Valet är fritt, vill vi ha politikerna som kastar paj så vi får sitta där med popcorn och titta på, eller vill vi ha ett politiskt samtal som betyder något? Då behöver media förstå att man inte enbart är förmedlare av referaten från fotbollsmatchen i arenan utan den som genom sitt uppträdande också upprätthåller reglerna på planen.

Egentligen behöver det inte vara så komplicerat.. En enkel fråga med uppföljning räcker bra för att påbörja saneringen nästa gång någon politiker hör av sig med sina fantastiska planer. En undran som ställs alldeles för sällan. Och den frågan är – Vad väljer ni bort?

Andreas Lundgren(s)
Ordf, Individ- och familjenämnden