Avicii – ursäkta men vi måste faktiskt inte prata om det. Däremot börja göra något åt detta.

Tim Bergling, Avicii, är död. Det visade sig vara självmord.

Knappt har dödsorsaken avslöjats så börjar nyhetsflödena fyllas med annat. Det var inget rånmord och ingen olycka. Det var ett självmord. Jaha, livet går vidare.

Det är rent plågsamt att konfronteras med hur vi hanterar självmord i vårt samhälle. Ponera att det varit ett rånmord som skett istället. Avicii rånmördad på hotell. Media hade följt varenda steg i utredningen och svenska folket hade suttit klistrade vid tv-apparaterna och vela vetat vad som hänt.

Men nu var det ”bara” självmord. Så nu går vi vidare. Och familjen måste ju få sörja i fred.

Det är en absurd inställning.

En av landets största artister, en världsartist, är borta från en dag till en annan och nu ska vi alla ”gå vidare”. Det är något som är väldigt fel här.

Vart finns upprördheten över att detta sker? Vart finns kraven på att vi får bukt med att över 1400 personer i vårt land tar sitt liv varje år. De slinker obemärkta in i dimman och vi låter dom göra det.

Olycksdrabbade vägsträckor byggs om och hastigheter sänks. Men det byggs inga mitträcken vid självmord. Faktum är att Folkhälsomyndigheten till och med har svårt att få in lagstadgade händelseanalyser över självmord för att se vad som hänt. I det kommunala Sverige brister uppföljning och samordning.

Som förtroendevald har jag kommit i kontakt med självmordsfrågan på olika sätt de senaste åren. Dels får jag ofta frågor från media som tvingar mig att ta reda på hur det ser ut inom skolan och andra områden. Dels så är det en närvarande fråga inom socialtjänsten. Och min bild är att vi behöver göra mer.

Jag försöker ta mitt ansvar genom att initiera att Umeå kommun ska ta fram en övergripande handlingsplan mot självmord. Och åtgärda de brister som finns.

Vi måste kunna säkerställa att i alla enskilda fall av självmord görs händelesanalyser, att utbildning av kommunens personal är samordnad, aggregerad statistik följs upp och att konstbyggnader byggs om med räcken och skydd där så behövs.

Ett flertal nämnder, däribland Individ- och familjenämnden och för- och grundskolenämnden har antagit utmaningen och arbetet pågår nu.

Utgångspunkten måste vara att när ett självmord inträffat så ska vi alla veta att vi har gjort precis allt det vi kunnat. Det ska inte finnas någon tvekan.

Kalla det Lex Tim. Eller varför inte Lex Malik. Listan är tyvärr oacceptabelt lång.

Andreas Lundgren(s)
Ordf Individ- och familjenämnden

 

 

2 kommentarer

  1. Jan Sjöström

    Hej Andreas.

    Att ta sitt liv, är för de flesta den ”väg som återstår” när allt annat misslyckats.
    I detta, allt annat, så ryms framförallt samhällets misslyckanden, detta på flera
    nivåer. Inte minst så har system där våra skattefinansierade experter det enskilt
    största ansvaret.

    Alla som finns i tjänst i syfte att tillvarata medborgares väl och ve torde i vart fall
    kunna ställas till ansvar i de situationer där de ( i bästa fall) tagit ett beslut – detta
    oavsett vilket, (vilket i dag inte är möjligt.) Borttagandet av detta ansvar är för mig
    en gåta, enär det i sig var en garanti för att den enskilde tjänstemannen i sin
    gärning tvingades till en analys / insikt i att dennes beslut alltid bär konsekvens
    för den enskilde medborgaren.

    Tjänstemannaansvaret var ett ytterst potent verktyg i syftet att stävja missbruk
    och medvetet s k slarv bland de anställda i offentlighetens tjänst, lägger du till det
    faktum att JO m f l tillsynsmyndigheter är i avsaknad av ”skarpa tänder” så ges
    vi medborgare i viss mån de grundläggande skälen till nuvarande situation.

    I samtal med dessa myndigheter så lyser frustrationen med kraft – det faktum att
    utgiven kritik i regel inte får fäste i b l a din kommunala nämnd är av förståeliga
    skäl ytterst relevant i frågan som helhet. ( detta är fakta och kan beläggas)

    Att agera i enlighet med strategin, ”inget beslut = inget ansvar” kan knappast
    vara vägen till färre depressioner och dess moder förlusten.

    Att”utge accept” till det exkluderade samhället är tyvärr inte bara Umeå kommuns
    socialtjänst signum , utan mer en regel i dagens Sverige. Frågan jag i kontinuitet
    ställer mig, blir således, hur tänker det samhälle som inte förstår att tillse / möta
    de behov ”alla” sociala strukturer har, detta oavsett vilket kön som utgör gruppen ?

    I enkelhet: SOL 1 §.
    Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja
    människornas ekonomiska och sociala trygghet – jämlikhet i levnadsvillkor – aktiva
    deltagande i samhällslivet….
    2 kap 1 §:
    Varje kommun svarar för socialtjänsten i sitt område, och har det yttersta ansvaret
    för att enskilda får det stöd och den hjälp de behöver….

    Vänligen / Jan Sjöström.

  2. Mogge

    När mam väl bestämt sig för att avsluta sitt liv finns det ingen återvändo, de flesta gör halvdana försök som rop på hjälp. Men fen som verkligen vill, gör de och lyckas oftast.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Arkiv
RSS Nytt från vk.se