Elda under vreden

I dagens Folkbladet skriver jag om en starkare socialpolitik:

Vad vi behöver mer än någonsin är en levande debatt och forum som samlar människor arga över allt från försämringar inom LSS till upprördhet över villkoren för socialarbetarna. Vi behöver exempelvis föra upp den sociala barn- och ungdomsvården högst på dagordningen. Tragedin över alla fattiga barn som döms till sämre skolresultat och hälsa borde väl ändå stå i centrum för all debatt?

I Umeå har teatergruppen Tro, hopp och mod tillsammans med Kärnhuset, socialpolitisk förening och flera med dem tagit ett stort ansvar för att skapa just en sådan plattform för socialpolitisk diskussion. Det engagemanget är helt centralt för att åter skapa kraft bakom socialpolitiken. Men än viktigare, se till att utsatta människors uppmärksammas och resurser avsätts. Det kan ingen enskild förtroendevald, parti eller ordförande i socialnämnd åstadkomma på egen hand.

Men om man inte tar sig till tandläkaren då?

Ett bra exempel på hur denna dialog kan ge resultat såg vi när Individ- och familjenämnden nyligen beslutade om att satsa på tandvård för utsatta. Här hade medlemmarna i Tro, hopp och mod tillsammans med andra intresserade samlat politiken till Kärnhuset för att kräva svar.

Visst är det bra att man kan få hjälp med tandvård, men om man inte tar sig till tandläkaren då? Eller socialtjänstens handläggning tar för lång tid?

Dessa synpunkter och krav från verkligheten gjorde att vi sedan i politiken kunde lägga ett förslag i nämnden om att hitta nya arbetssätt. Det ska inte synas i munnen på dig om du är fattig.

Politikens roll i detta blir att delta och lyssna till de människor som lever i effekterna av samhällets brister. Det innebär inte alltid att vi kan tillmötesgå kraven, men engagemanget för socialpolitik är helt avgörande för att vi ska bryta orättvisorna och belysa systemens brister. Vi behöver mer upprördhet, inte mindre.

Andreas Lundgren (S)
ordförande Individ- och familjenämnden