Björn och svenskheten

Björn Söders(SD) uttalande om att judar och samer inte är svenskar har stått i fokus den senaste veckan. Söder menar att tillhör man en nationell minoritet så kan man inte vara svensk vilket möts av skarp kritik.

Mm men notera nu också vad Björn Söder inte säger. Den här debatten handlar egentligen om mer än nationella minoriteter.

En invandrare kommer nämligen med Söders resonemang aldrig kunna bli svensk. För om inte judar och samer kan ”assimileras” efter så många hundratals och tusentals år, hur ska då en invandrare eller flykting kunna göra det? Svaret är att det kommer den inte.

För Sverigedemokraterna är huvudkonflikten att värna svenskhet och svensk kultur. Om Sverigedemokraterna styr Sverige kommer det därför att bli viktigt att definiera vad svenskhet och svensk kultur är för något på någon form av myndighetsnivå. Nu talar vi inte om att man är svensk om man har medborgarskap eller att medborgarnas kulturyttringar ska få stöd, utan här talar vi om att man måste definiera vad svenskheten är och vad svensk kultur är.

Svenskheten tänker man sig lösa genom stängda gränser. De som redan är här, som romer, judar, tornedalningar och andra ska hållas separerade i sina tydligt ritade rutor. Invandrare som inte kan slängas ut på olika sätt får i brist på annat får veta att de ”ska veta sin plats”.

När det gäller svensk kultur blir det knepigare. Här kan inte tillåtas yttringar som ger ingrepp i den svenska kulturen. Stopp för slöja och nej till den lokala moskén är bara början. Kulturdepartementet ges snabbt i uppdrag att definiera svensk kultur och denna ska sedan premieras i form av stöd och bidrag. Kultur som inte anses ”svensk” ska inte uppmuntras eller stöttas.

Staten börjar således reglera vad som är svensk kultur och vad som ska stöttas och inte. Det visar sig vara ett tålamodskrävande arbete. Och dyrt blir det också.

Men nu har ett problem uppstått.

Kalle Karlsson tycker svensk folkmusik är tråkigt. Han vill lyssna på amerikansk hårdrock. Maria Andersson vill att kommunen ska stödja en internationell matfestival ekonomiskt. Och Stina Johansson tycker det är konstigt att hon inte får bära slöja om hon själv vill det.

Näringslivet har dessutom börjat klaga på svårigheten att ta hit högspecialiserad arbetskraft, då Sverige börjat anses vara ett land som inte ger ett välkomnande intryck.

Försöken från den Sverigedemokratiska regeringen att på något sätt stoppa tiden till 50-talet visar sig bli svårt. Medborgarna är inte ett dugg tacksamma, utan verkar snarare upprörda för att deras frihet att uttrycka sig begränsas och regleras.

För så är det ju. Svensk kultur och svenskhet är begrepp som är i ständig förändring. Vissa delar överlever tidens tand och blir till traditioner, värderingar och normer.

Det som kännetecknar svensk kultur är de uttryckssätt som befolkningen i vårt land vill ha. I smältdegeln mellan olika kulturella uttryck så formas en slags samsyn om vissa delar som sedan blir våra sedvanor och traditioner.

Betyder det då total kravlöshet på den som kommer? Nej det betyder det verkligen inte, för den som kommer hit är det självklart viktigt att veta vad som gäller i vårt land och hur vi fungerar. Och du förväntas också om du är arbetsför att skaffa en egen försörjning och bidra till samhällsbygget.

Men att ha värnandet av ”svenskheten” som utgångspunkt leder till att det blir både kostsamt och dåligt. Staten ska inte reglera vilka människorna är och vilka traditioner man ska ha. Herregud folk i allmänhet har ju nog med parkeringsvakter och besök från radiotjänst, är ganska säker på att kulturpolis inte står högst på önskelistan.

Så om vi accepterar att folket och inte staten ska få bestämma så blir det snarare intressant att diskutera vilka förutsättningar folket har att kunna forma sin kultur.

Då kan man tänka sig att man till skillnad mot Sverigedemokraterna gör som Socialdemokraterna och satsar på stöd till kulturföreningar och studieförbund. Stöd till folkrörelser gör att många får vara med och tycka till och forma sitt och andras liv. Utgångspunkten blir att alla ska få tillgång till kultur och kunna välja hur man vill leva sitt liv.

Det låter också som en betydligt rimligare och mer demokratisk form av kulturpolitik. Och en sak är då helt säker. Vad vi inte behöver är inrättandet av kulturpoliser och en stat som vill bestämma över din och min frihet.

Andreas Lundgren(s)
Ordf, Individ- och familjenämnden