Tårtgeneralen

Igår såg jag antagligen som sist i Sverige Filip Hammar och Fredrik Wikingssons film ”Tårtgeneralen”.  Då jag inte läst boken så blev det en upplevelse med både skratt och tårar.

Ibland kommer sådana här filmer som berör och stannar kvar. Lukas Moodyssons ”Fucking Åmål” är en sådan film som alla bör se. Det är ett tidsdokument som är tillgänglig för en bred publik. Det är underhållande men på allvar. Känslorna är riktiga. Även Tårtgeneralen innehåller element av detta.

Tårtgeneralen är en film om svensk arbetarklass. Det är ingen socialrealistisk skildring som Svinalängorna eller Mig äger ingen, men den försöker inte heller vara det. Utan den vill berätta om människor och en tidsepok som nu är förbi. Och däri, bakom alla skratten och galenskaperna så ligger en storhet.

Filmen följer den alkoholiserade fixaren Hasse P och hans försök att ge Köping glädje genom att skapa världens längsta smörgåstårta. Med det som kuliss så möter vi den måhända tråkiga staden Köping. Framväxt i en välfärdsstat som ordnade simhall och skola till medborgarna, men kanske inte några vidare nöjen. Där finns stadens alla original vars berättelser stadens historia vävs runt.

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har gjort sig känd för att lyfta fram excentriska och originella personer i sina program. Och även om Tårtgeneralen inte är ett undantag så är den en påminnelse att Hammar inte glömt vart han kommer ifrån.

”I en annan del av köping” så gjorde Hammar en insats för att ge människor med funktionsvariationer en chans att synas. Och med den här filmen får Köpings invånare stå i centrum.

Det kommer säkert finnas de som menar att den här filmen hänger ut utslagna och köpingsborna. Skrattar eller förlöjligar. Och så kan man se det. Den bilden är inte fel.

Men det är också vad filmen gör som är bra, den visar upp oss med alla skavanker vi har. Både det tragiska och det humoristiska. Fråga dig själv när du senast såg en film om utslagna och missbrukare som gör något mer än att leva i misär?

Att göra en sådan här film kräver också att du har skådespelare som förstår filmens budskap. Mikael Persbrandt är helt rätt val för huvudrollen och gör en prestation som berör. Med sin egen historia av missbruk så känns scenerna när Hasse P super till i maggropen.

Så tack Filip Hammar för den här filmen. Tack för att du använder ditt kändisskap till att lyfta arbetarklassens män och kvinnor ut i rampljuset. Det behövs fler filmer som Tårtgeneralen, inte färre.

Andreas Lundgren(s)
Ordf Individ- och familjenämnden