I politiken har man bara sitt ord, Jan Hägglund. Den som bryter löften är inte Hans Lindberg och (s) – utan du själv.

Den som håller på med politik vet att i politiken har man bara sitt ord. De politiska medspelare och andra partier du möter bedömer din trovärdighet utifrån om du kan hålla uppgörelser.

Ensam är inte stark i politiken. Du behöver bygga goda samarbeten och hjälpas åt med partikamrater och förtroendevalda från andra partier för att göra samhället bättre. Det är ett tålamodskrävande arbete, där hätska valrörelser och andra konflikter hör till vardagen. Men där man ändå varje ny dag måste gå till det där stadshuset och försöka göra sitt bästa tillsammans med andra för kommunens medborgare.

Förtroendevalda som bryter löften och överenskommelser blir snabbt marginaliserade i det politiska arbetet. Resan att återfå ett förtroende är mycket lång. Du har ju trots allt svikit ett förtroende och huggit en annan förtroendevald i ryggen för några extra bloggklick eller 15 minuter i rampljuset.

Det finns många förtroendevalda i Umeås kommunpolitik som visar upp en integritet i sitt politiska hantverk. Lennart Holmlund var och är ett bra exempel på en förtroendevald som höll sitt ord. Lennart var inte alltid lätt att få med på något, men när han gav sitt ord så visste man att han aldrig svek det.

Det spelade ingen roll om så hela världen skulle krascha, Lennart stod med dig till the bitter end. En viktig anledning till varför Lennart överlevde 20 år som kommunstyrelsens ordförande var just att han alltid höll sitt ord. Utåt sätt hade en del en negativ bild av Lennart, och avskydde hans bloggar och uttalanden. Men ingen tvivlade i stadshuset, varken i de egna leden eller bland andra partier över att karln skulle hålla sitt ord.

Sen finns det de som väljer en annan väg.

Jag tänker på det när jag läser Jan Hägglunds senaste blogg där han torgför interna uppgörelser och anklagar Hans Lindberg(s) för löftessvek. Lindberg har kategoriskt förnekat något löftessvek. Vem som har rätt beror på hur man tolkar detta men i sak har Hägglund och Lindberg rätt, avtal ska hållas.

Dock skulle en hög svansföring möjligen vara passande om Hägglund själv höll sina löften. Men så är det inte. Snarare tvärtom. Jag vet det, för jag har själv blivit utsatt för det. En bedrövlig historia med en Jan Hägglund(Ap) som gav sitt ord – och sen valde att göra något helt annat.

I samband med debatten om LOV:en valde Socialdemokraterna att lägga ett förslag på bordet om hur hemtjänsten skulle överleva i framtiden. Det var extremt impopulärt men någonting vi kände oss tvungna att göra för att långsiktigt klara äldreomsorgen. Man kan naturligtvis ha olika uppfattningar om LOV eller inte, det är ingen lätt fråga. Men det är dock inte det saken rör här.

Utan jag och socialdemokraterna fick Jan Hägglunds ord och löfte om att Arbetarpartiet skulle stödja förslaget. Jan gav oss sitt ord på en rak fråga. Inte bara en gång utan vid otaliga tillfällen. Trygga i att det fanns en majoritet för att försöka reformera systemet så gick vi så fram med ett förslag i november 2018.

Hägglunds ord visade sig dock inte hålla mer än tre veckor. När kritiken blev för hård så tassade Arbetarpartiet undan och bytte sida. Jan Hägglund gick ut och förklarade att socialdemokraterna saknade tillräckligt ”skickliga politiker” och att han själv visste bäst hur man kunde reformera hemtjänstsystemet.

När det var han själv som sett till att det blev ett stort spektakel från första början.

Jag har aldrig under 20 år varit med om att en gruppledare gjort något liknande och tagit så lätt på sitt ord som då. Nog för att mycket märkligt har skett, men jag har aldrig varit med om ett annat partis ledande företrädare agerat så här.

I samband med detta fick jag många frågor i slutet av förra året om Socialdemokraterna inte skulle dra tillbaka förslaget att upphöra med LOV innan det gick upp till kommunfullmäktige. ”Ni kommer ju ändå förlora – dra tillbaka förslaget!”

Och visst hade vi kunnat göra det. Men av två skäl gjorde vi inte det. För det första så agerade vi inte utifrån att bli populära utan utifrån vad vi ansåg vara nödvändigt. Och för det andra så ansåg vi att förtroendevalda inte ska försöka kringgå demokrati och lagar och kväsa nämnders yrkanden till kommunens högsta beslutande organ, kommunfullmäktige.

Så vi tog den förlusten. Det var inte en vacker förlust. Men Socialdemokratin stod vid sitt ord och gjorde det som vi ansåg vara rätt. Men vi har också sagt att vi nu respekterar folkets vilja och kommer försöka arbeta inom ramen för LOV för det bästa för umeborna. Vi ska göra det vi kan.

Det var en sidoutvikelse för att komma fram till min poäng. Du kan ha vilken förklaring du vill. Men har man givit sitt ord så gäller det. Det är din enda valuta i politiken – och arbetarpartiet och Jan Hägglund svek sina löften den gången.

Jag skulle naturligtvis kunna redogöra för i detalj för alla skeenden och bortförklaringar som gavs. Smaskiga detaljer om vem som sade vad och lägga ut sms-komversationer. Men detta är inte Hägglunds blogg du läser. Det här är Andreas Lundgrens blogg och det som sagts i förtroende mellan mig och andra förtroendevalda stannar där tills någon bryter det förtroendet. Men det innebär också att när Hägglund anklagar Lindberg för löftesbrott så får han också räkna med att få sitt eget agerande uthängt.

Poängen är att har man en gång betett sig så här, vad hindrar att man inte gör om det nästa gång?

Det är möjligt att Jan Hägglund och Arbetarpartiet till sist lyckas tvätta sig rena från trotskismen och den revolutionära kommunismen. Kanske de en dag precis som övriga partier har sina toppar och dalar tar steget ut och får fler mandat och växer i popularitet.

Men frågan är vem som vill samarbeta med ett parti som gång efter annan hugger andra i ryggen. Hur Arbetarpartiet tänkt sig få igenom sin politik med sådana arbetsmetoder från sin gruppledare är för mig en gåta.