Har just lyssnat på Mona Sahlins avskedstal under förtroenderådet. Det blev en provocerande akt vilket i och för sig alltid är bra.

Sahlin manar till ökad förståelse för tillväxtpolitik och att detta inte är en motsättning mot jämlikhet. Det kan nog de flesta socialdemokrater ställa upp på. Men sen följer ett antal angrepp på jämlikheten som lämnar en bitter eftersmak kring vad som egentligen åsyftas.

Sahlin avfärdar samarbetet med Vänsterpartiet och tycker att a-kasseperioderna är för långa. Hon anser inte att privatiseringen av välfärden är ett problem så länge vi ser till kvalitet och hon tycker att motståndet mot förvärvsavdragen ska upphöra.

Sahlins argument för detta bygger på hennes egna upplevelser. Hon mötte i valrörelse väljare som tolkade socialdemokraternas politik enbart för de i svåra situationer och inte för de när livet är gott. Denna bedömning får henne att dra slutsatsen att partiet måste förändras.

Den bilden kan jag hålla med om. Men det som gör det hela obegripligt är vad som då menas med socialdemokratisk jämlikhetspolitik. Frågar vi de människor som idag förnedras i FAS 3 och långtidsarbetslöshet så tror jag inte man alltid delar uppfattningen att orsaken till situationen är att man varit för dåliga på att söka jobb. Och Sahlin blir också svaret skyldig, hur välfärden ska finansieras om när skatterna ska behållas på denna nivå. Sahlin ger inget svar på vad i välfärden som är "överflödigt" och lämnar ett enda stort frågetecken kring vad vi m enar med jämlikhet. Onödigt.

Problemet är inte att vi haft höga ambitioner kring jämlikhetspolitiken. Jag ställer inte upp på den motsatsen Sahlin målar upp trots bedyrelser om motsatsen. Det gör inte heller valanalysens rapport som kom igår. Sanningen är snarare att jämlikheten betonades för mycket i valrörelsen i brist på en trovärdig berättelse som vågar åstadkomma stora reformer både kring jämlikhet och tillväxt. Dåligt självförtroende och en knepig avskedsföreställning av Sahlin.