Under de senaste veckorna som gått har jag under två dagar praktiserat på städ- och verksamhetsservice i kommunen. Städet är en verksamhet som tekniska nämnden ansvarar för och jag försöker vara insatt i hur arbetet sköts i vår organisation.

 Det är ett tufft jobb att städa. Jag är ju inte direkt bra på det i vanliga fall även om jag städar en del inom mitt arbete i omsorgen. Det är dock inte alls samma sak som detta. Personalen var nog också mindre imponerad: "-Du ser ut som jag när jag började för flera år sedan", förklarade en anställd, "försök att inte hålla i moppen så hårt".

Tempot är pressat. En anställd berättade att under en morgon skulle 24 klassrum på en skol städas av enbart en person. Jag trodde först jag hörde fel. Det är svårt att förstå hur att någon orkar och hinner med detta särskilt i klassrum där bänkarna ställts ihop. Man måste dra isär alla bänkar när grus hamnat mellan bänkarnas ben för att få rent. Det sliter på rygg- och handleder.

Ljudnivån kan vara hög i skolorna. Man blir trött. De som jobbat länge lär sig skärma av det. Synen från omgivningen kan dock vara svårare att skärma av. När du städar uppe bland folk som ser vad du gör så är du oerhört utlämnad. En man på en skola tyckte det var en kul grej att låtsas ta på glaset till en entrédörr som jag just rengjort. En kul grej tyckte han kanske, men det är inget kul när någon visar sin makt över dig och du är utlämnad till dennes godtycke.

Det som gjorde mest intryck i mig under mina 2-dagars praktik var en kommentar jag fick från en anställd som handledde mig. När jag och min handledare kom upp till ett av lärarrummen så frågar hon om jag vill städa där inne. Hon visste nämligen att en av mina politikerkollegor från kommunen satt i rummet med sina kollegor. Att behöva gå och plocka upp skräp där politikern och dennes kollegor satt skulle kännas utlämnande för mig. Jag gjorde det i alla fall men efteråt gör det mig lite sorgsen då det säger en del kring synen på yrket.

Min mormor städade hela sitt liv matsalen på landstinget med allt högre krav på vad de skulle hinna med. Det var ett erbarmerligt hårt jobb som slet ut hennes rygg och tvingade henne bära korsett ända till sin död. Hon berättade en gång om den förnedring det innebar när hon stod och skrubbade på sina knän och en man för att visa sitt förakt trampade på hennes fingrar.

Det är viktigt att komma ihåg att vår personal utför ett professionellt jobb. Städyrket är ett hantverk. Vi har duktig personal i vår organisation och de förtjänar bra villkor och schyssta löner.

Det är något väl värt att komma ihåg när vi inom politiken diskuterar fina och högtravande satsningar i vår egen kommun.

Andreas Lundgren(s)
2:e vice ordf, tekniska nämnden