MEDAN BOMBERNA FALLER

Av , , Bli först att kommentera 8

Är numer på Instagram. Forumet där vi visar upp våra bästa sidor och lägger ut våra drömmar. Bilder med några korta kommentarer med det som verkar fylla våra liv med mening. Den där förflugna tanken om att vara något som livet kanske inte riktigt tillåtit. Själv försöker jag på något sätt nära drömmen om att klättra i höga berg. Drömmen är allt som återstår. Längst därinne vet jag att de år som krävs redan passerat.

Andra drömmer om personliga rekord på milen, sub något på Vätternrundan, topp något annat på Vasan. Det diskuteras kadens, aeroba zoner och trösklar. En normal julidag i Åre är en orgie i överflöd. Människor med drömmar som är aningen större än kläderna de bär. På 90-talet, när Lloyds seglarjackor vara omåttligt populära skrev Lundel indignerat att ”stan är full av världsomseglare”. Jag undrar hur Uffes huvudperson från ”Sömnen”, Tommy Cosmo, hade uppfattat Åre idag.

Jag kan inte komma ihåg att mina föräldrar eller deras kompisar funderade över huruvida de skulle springa distans eller intervaller. Men jag har tydliga minnen av att diskutera utveckling, demokrati och Afghanistan. Kommunism, kapitalism och kärnvapenfria zoner är alla påtagliga minnen ur min uppväxt.

På andra sidan släkten släktforskas det. Kan man inte drömma om kommande prestationer går det ju att försjunka i det som varit. Resultaten i just det här fallet är mer påtagliga.

Vi vet att vi har ett våldsamt förflutet. Påverkade av det som Wouk beskrev som Krigets Vindar. Ändå slår beskedet hårt. Spåren av våra släktingar upphör i ett interneringsläger i Frankrike. Nästa anhalt för de som var där? Auschwitz.

Nyhetsrapporteringen från Almedalsveckan dominerades av SD och Nazisternas framfart. Vi söker skyldiga och förfasas. Vi i den lilla kretsen av universitetsutbildade som ägnar livet åt att hänge oss på Instagram över vad vi vill uppnå eller vad vi redan uppnått.

Generationen innan var möjligtvis förblindade av 60-talets fred & kärlek men de hade åtminstone vett nog att ha ideal och tog sig tid att diskutera. Det är på vår vakt vi ser smygnazismen växa fram. Där diskussionen om vem som är svensk eller inte återigen står i centrum.

Så nu är vi här. Vilka vill vi vara? Skall vi fortsätta springa fortare, ta oss högre och nå längre allt med ett hurtigt leende på Instagram. Eller kommer vi söka, och kanske också finna, några ideal som är mer ideologiska än fysiologiska? Är inte alls säker på att jag ser fram mot höstens val. Men det är hög tid att vakna upp. För det är trots allt som Afzelius sjöng. Politik är inget mode, ingen ball och trendig grej, för de flesta är det en livsnödvändighet. Det är länge sedan vi gav politiken den uppmärksamhet den förtjänar. Fundera på det på ditt nästa yoga pass.

Bli först att kommentera

The Final Straw

Av , , Bli först att kommentera 1

Allt är sig likt men ändå är allt förändrat. Sommarbrisen är lika varm som jag minns den men klimatet är något helt annat. Diskussionen är hätsk och innehåller undertoner av totalitära och rasistiska åsikter.

Jag är tillbaka i norra Michigan. Vi sitter på verandan och tittar ut över den idylliska sjön med de pittoreska husen. Den amerikanska medelklassdrömmen. Mannen vid min sida har varit min vän i snart 25 år. Vi ses sällan och det är nu över 10 år sedan vi sågs. Mannen mitt emot mig har jag aldrig träffat förut. Jag har blivit förvarnad om att en stor del av hans tid går ut på att titta på FOX News. En kanal som jag tidigare varit på sin höjd medvetet omedveten om.

Det här är för några år sedan och FOX News har fortfarande inte gjort sig ett namn i det Europeiska mediaflödet. Diskussionen fortlöper och jag inser att kanalen blivit en maktfaktor inom amerikansk politik, vilket även innebär att den förr eller senare kommer att bli det inom internationell politik. Gruppen människor runt om mig är rörande överens om att Barack Obama är en katastrof för U.S.A både nationellt och internationellt. Ni måste skratta åt oss där borta med en sådan pajas till president utbrister en kvinna på min högra sida.

Jag åker hem till Sverige några dagar senare. Fortfarande med varma känslor för det amerikanska men mer på min vakt och tankarna är inte oreserverat positiva. Hör mig själv säga att ”the Donald” kommer att vinna valet. Det här är vid en tidpunkt då han spås ha ytterst begränsade chanser att överleva The Primaries. Samtidigt tror jag inte riktigt på mina egna ord. En sådan där sak kan man ju säga och slår den in kommer alla ihåg den. Har man fel så glöms det bort fort.

Men oron är där. Michigan, en traditionellt demokratiskt stat känner trycket från en medelklass som har fått det väsentligt sämre under de tio år jag varit borta. Jag har under mina två veckor enbart träffat människor som jag respekterar och som inte på något sätt är ointelligenta. Vissa av dem kan möjligtvis kallas för lågt utbildade, men det mer ur ett internationellt perspektiv där väldigt få av dem varit utanför U.S.A.

New Mexico, 16 Juli 1945, vädret har lättat under morgontimmarna och 05:29 förändras världen för alltid. ”The Gadget” exploderar i ett karakteristiskt svampmoln och Oppenheimer utbrister ”Det funkade!”. Mänskligheten har nyss satt pistolen mot tinningen.

Det som nu återstår är att hitta inte en, utan två herrar, för det är alltid herrar, som vill trycka av mer eller mindre synkroniserat. Vi har varit nära några gånger. Under Kubakrisen är både Chrusjtjov och Kennedy under press från sina respektive militära staber att eskalera krisen och ta världen in i nukleär vinter. Tidigare har vi alltså lutat oss mot starka politiker, ledare som på ett eller annat sätt blivit utvalda, demokratiskt eller genom intrigerande, för att förhindra en eskalering som innebär slutet på livet som vi känner till det.

2018 ser världen annorlunda ut. Nu förväntar vi oss, eller snarare hoppas på, att de militära ledarna för världens kärnvapenmakter skall förhindra en eskalering. De folkvalda flörtar med allt mer extrema åsikter och diktatorerna fortsätter som om demokratins storhetstid både kommit och passerat.

Einstein sade en gång att ”jag vet inte hur det 3:e världskriget kommer att utkämpas, men det 4:e kommer att utkämpas med stenklubbor och påkar”. Hur blev det så här och vilka frågor behöver vi, på riktigt, besvara under kommande valår?

Och för Er som inte kan texten till låten i rubriken. Läs, lyssna och fundera. R.E.M, The Final Straw. Vad betyder den för dig?

Bli först att kommentera

Where the streets have no name

Av , , 1 kommentar 4

Hon kan inte vara mer än fyra år gammal. Marken på skolgården är torr och dammet lägger sig som ett rött lager över våra bara ben och armar. Hettan är påtaglig. Hon sträcker sina armar mot mig med en blick som är ung och gammal på samma gång. När jag håller om henne tänker jag att jag aldrig kommer att släppa taget. Hon är varm, hennes omfamning villkorslöst intensiv. Som om hon känner värmen från en vuxen för första gången. Det är ett ögonblick jag kommer att bära med mig så länge mitt medvetande tillåter det.

Hon släpper taget och går vidare. Mot de andra barnen mellan de torftigt teglade byggnaderna. Vi befinner oss fem timmar söder om Malawis huvudstad Lilongwe. Mina egna barn, sex och sju år gamla är med oss. Ögonblicket med den undernärda flickan berör mig på ett sätt som är överväldigande. Jag undviker generellt situationer som berör. Jag tål det helt enkelt inte. Det gäller filmer såväl som verkliga situationer. Den här situationen har jag valt. Vi har valt den. Vissa av barnen springer fem kilometer enkel väg till skolan. Fattigdomen är så påtaglig att det är svårt att förstå. Men det finns både glädje och hopp. Åtminstone som det ser ut. Våra egna barn sluter sig inför det gigantiska glapp i tillvaron som vår resa skapar.

Ett halvår senare. Vissa situationer går inte att undvika. Som när barn i bekantskapskretsen blir svårt sjuka. Jag kan inte förstå vad barnen själva, syskon och föräldrar går igenom. Men det berör mig på djupet. Tänker att det blir påtagligt först när det inte går att rationalisera. Det kan hända vem som helst. När som helst. Konsekvenserna i de tankarna är avgrundsdjupa. Livet är förgängligt. Och det är inte i morgon det är förgängligt. Det är just nu.

Den lilla flickan i Malawi kommer jag aldrig att se mer. Hon lever förhoppningsvis. Kanske kommer hon växa upp och bidra till ett bättre land för sig själv och sina kamrater där på skolgården. Malawi har, sargat av brist på föda, politiskt struktur och Aids, en befolkning som till 47% består av personer som är under 15 år. Läs det igen: Nästan varannan person är under 15 år.

Världen blir sakta bättre. All fakta tyder på det, även om det är svårt att förstå en del dagar. Vissa öden och kamper som utkämpas känns nästan outhärdliga bara att bevittna. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att utkämpa dem.

Vi tänker på dig J!

1 kommentar

Saknaden är redan här

Av , , 1 kommentar 6

Såg inte matchen. Gick och lade mig i stället. Han har ju sina ökenvandringar rent formmässigt någon gång per säsong och han verkade ju vara på en sådan igen. En rejäl natts sömn kändes följaktligen som ett bättre alternativ. Mitt intresse för fotboll har dessutom generellt svalnat med kommersialisering och ålder. Oklart vilket som påverkat mest.

Jag mötte honom någon gång kring 2002 på Arlanda. Han kom gående i ljusblå träningsoverall. Kommer ihåg att jag noterade de gigantiska fötterna. Men framförallt, där han gick bredvid några kompisar, var det leendet och glimten i ögat. Ögonen fulla av liv, ovanpå den där ännu gängliga och lite spinkiga kroppen som något sätt alltid skapat sitt eget gravitationsfält. En fysikalisk kraft som omvärlden på gott och ont fått anpassa sig efter.

Femton år senare har han skrivit historien om sig själv, om oss och om sin samtid. Han har gjort det på sitt eget sätt, och det är ganska länge nu jag hävdat att han är den mest betydelsefulla svensken under modern tid. Det kan såklart vara både väl vinklat och överdrivet att ha den åsikten.

Men när vi 2004, tre timmars bilresa från Arusha i det rödaste av Tanzania hamnade bland en grupp barn och ungdomar, fanns inget som tydde på motsatsen. De frågade var vi var ifrån. Sverige. Det spontana jublet uttrycktes med sådan där glädje som enbart barn i södra Afrika tycks kunna uppbåda: Zlatan!  

Där och då hade han ju ännu inte hunnit bli ”Ibra”. Men det var ingen tvekan om att, som Expressens Olsson alltid benämner honom, ”Den Långe” satt Sverige på kartan i ett land där både tillgång till vatten och elektricitet är ett dagligt problem.

Vi har alltid vetat att dagen skulle komma då vi inte längre skulle få åtnjuta hans fotbollsakrobatik, magi och arrogans på prime time TV. Men jag undrar ändå om vi till fullo förstår vilket tomrum han kommer att lämna efter sig; idrottsligt, medialt, socialt och inte minst som samtalsämne.

Jag har inte idoler. Men några ser jag upp till. Historiska personligheter som FDR, Crazy Horse och Kapten Winters från 101st Airborne.  Mer samtida människor jag hyser oerhörd respekt för är Hans Rosling, Anatolij Bukrejev, Lars Lagerbäck, Malala och Johan Olsson.

Zlatan tillhör också de senare. Men vår relation är mer komplicerad. För mig, som är från en tid där Schwarz, Thern och Forsberg satt agendan för laganda, kollektivism och klassiskt svensk ödmjukhet  så har Zlatan provocerat, förändrat och erövrat.

Han har till vissa delar förändrat min syn på ledarskap. Till andra delar har han cementerat mina övertygelser. Om vi nu kort håller oss till fotboll så var det aldrig, ur mitt perspektiv, kvaliteten på övriga spelare som var den definierande skillnaden mellan Hamrén och Lagerbäck. Lagerbäck klarade av att leda. Med tydlighet och mod, med en ikon i laget och ett samhällsklimat där individualism kommit att bli den förhärskande trenden.

Men Zlatan, eller snarare det han kanske helt ofrivilligt har satts att representera, har också fått mig att känna mig ur takt med min omvärld. Han har fått förkroppsliga en förändring i Sverige som blir allt svårare för mig att förstå och relatera till: Individen före kollektivet. Jag före Vi. Har han lett den utvecklingen, eller är han en produkt av den? Förmodligen både och. Och ej att förglömma; har han verkligen velat se den förändringen själv, eller ens reflekterat över den? Om förändringarna är till det bättre eller sämre ligger i betraktarens ögon. Själv har jag saknat ödmjukheten i kroppsspråket på planen men beundrat hängivenheten, träningsviljan, och förmågan att leverera under press.

Vad som än nu händer med vår moderne kung, lika lite folkvald som han på den fina adressen i Stockholm, är jag säker på att han också förr eller senare också kommer att vända blad och fortsätta skriva sin egen historia.

1 kommentar

FRÅN PANAMA TILL GYNEKOLOGIAVDELNINGEN

Av , , Bli först att kommentera 6

25:e April 2016. Läser specen igen. Sjuttiotre procent. Samma besvikelse varje gång. Hur kan det vara så mycket skatter och avgifter. Det går inte att arbeta sig till en ny nivå i detta land. Och varje gång röstar jag vänster. Varför det? Jag kommer aldrig bli något annat än medium plus. En V70 med lite XC på toppen. En fläskfilé istället för en kotlett.

Det var några år sedan jag senast hade en bonus. Jag valde bort det på mitt senaste jobb. För att undvika den här stunden. De gånger jag sett fram mot bonusen har jag ju alltid gjort samma misstag. Trots att jag vet hur mycket som försvinner. Men drömmarna är alltid större än vad skattetabellen medger. Känslan av besvikelse ersätts snart av en tanke. Panama. De där bankpamparna kanske hade en poäng. Lite Panamabrev och några skatteparadis borde väl kunna rätta till det mesta. Jag är ju egentligen förtjänt av mina pengar. Eller hur? Jag är ju en bra chef. Jag skapar ordning och reda och har faktiskt koll på det här med ledarskap. Jag adderar värde i mina organisationer. Och för mina ägare.

Några veckor senare. Hoprullad på en brits med den beska smaken av smärta i munnen. Inte sovit mer än två minuter i sträck på hela natten. När skylten med siffrorna bläddrar till tittar kvinnan i hörnet på mig. Gå före du säger hon med nedböjt huvud. Jag har för ont för att ens försöka vara artig. Tjejen i luckan frågar hur jag mår. Inte så bra.

Kort genomgång med sjuksköterskan. Läkaren kommer in. Trycker och frågar. Efter en kort betänketid medger hon att jag själv iagnostiserat korrekt. Inskriven och schemalagd för operation senare under kvällen. Åker upp på Gynavdelningen, av alla avdelningar. Perfekt. Det skulle grabbarna gilla tänker jag med ena armen full av nålar. Eget rum. Träffar kirurgen. Vi älskar att skära i människor, välkommen hit hälsar han glatt! Träffar narkosläkaren som berättar hur det kommer att gå till i kväll. Blir erbjuden mat. Nya kläder. Som inte trycker. Tänker att det är de skönaste byxor jag någonsin provat. Sköterskorna kommer in med jämna mellanrum och frågar hur jag mår. Vad kan man mer begära av livet än fullständig uppassning, intravenös penicillin och dropp?

Stirrar i taket. Inser att jag är på uppvak. Ögonkontakt med sköterskan. Lugn och varsam i såväl röst som hand. Börjar förstå varför man vill arbeta här. Landstinget är ju erkänt uselt på allt jag är så bra på. Ledarskap. Organisation. Måluppfyllelse. Men här är allt på sin plats. Det flyter på. Med kunden, i det här fallet jag, i centrum.

Tillbaka på Gynavdelningen. Pappa kommer förbi. Han har lämnat tillbaka några saker på jobbet. Där jag är chef. Såg ju för fan ut som ett bombnedslag på det där stället grymtar han. Han säger ju inte så mycket pappa. Men han kan onekligen uttrycka sig. Mannen bredvid pratar ytterst begränsad svenska. Hans dotter berättar att hon är tre år på flytande svenska. Aylan som flöt i land i medelhavet fick inte bli mer än tre år. Men den här tjejen har ett liv här. Med en nation där en majoritet av oss faktiskt vill henne väl.

De där bankkillarna kan nog stoppa undan sina Panamabrev för den här gången. Ibland behöver vi nog bli påminda om värdet av solidaritet och inkomstfördelning. Eller som jag sagt på jobbet. Vi måste visualisera värdet för kunden.

Bli först att kommentera

Ensammast i Sverige

Av , , 2 kommentarer 12

26:e Januari 2006. Makalu. JC Lafaille kryper in i sitt tält 1 000 höjdmeter från toppen på 8 462 möh. Vinden har varit så kraftig att han nästan blåst av berget vid två tillfällen. Inga helikoptrar kan flyga på den här höjden och ingen person är nog acklimatiserad för att försöka sig på ett räddningsförsök den här tiden på året. Den här kvällen är JC ensammast i världen.

Vissa roller är ensamma. JC valde själv sin ensamhet. Som VD eller fabrikschef har jag sällan varit fysiskt ensam. Ur ett psykologiskt perspektiv är det annorlunda. Ensamheten är påtaglig. Att vara ensam när man är själv är en sak. Jag tycker om, och söker från tid till annan, ensamhet. En blank tjärn på hösten i stillhet. En middag själv en kväll på resa. En stilla vind på en fjällsida som smeker själen. Det ger mig lugn och energi.
Att vara ensam bland människor är något helt annat. Även om jag haft förmånen att arbeta med kompetenta, trevliga och reflekterande människor under mina år som VD och bolagschef så är rollerna nästan per definition ensamma.

Nu tar min självpåtagna professionella ensamhet slut. Den 14:e mars är min sista dag som VD för den här gången. Jag har i och med det på många sätt kanske nått målet för mitt toppförsök. Jag ser fram mot att se företaget fortsätta att utvecklas. Genom att göra det tänker jag att även jag fortsätter att utvecklas. Att kunna se företaget, världen och mig själv ur ett annat perspektiv. Att igen få välja ensamhet, och att få välja att vara del av en grupp. Att ha kollegor igen. Arbetet som chef kommer med en kostnad. Den betalas av mig, min familj och mina vänner. Är det, för att fortsätta anspelningen på Kentlåten i rubriken, då synd om mig? Nej, självklart inte. Men det är inte alltid lönen täcker kostnaden.

JC?
Tidigt på morgonen den 27:e meddelar han sin fru via satellittelefon att han ger sig av mot toppen. Han ämnar höra av sig senare under dagen. Ingen har någonsin hört av eller sett honom igen.

2 kommentarer