Saknaden är redan här

Av , , 1 kommentar 6

Såg inte matchen. Gick och lade mig i stället. Han har ju sina ökenvandringar rent formmässigt någon gång per säsong och han verkade ju vara på en sådan igen. En rejäl natts sömn kändes följaktligen som ett bättre alternativ. Mitt intresse för fotboll har dessutom generellt svalnat med kommersialisering och ålder. Oklart vilket som påverkat mest.

Jag mötte honom någon gång kring 2002 på Arlanda. Han kom gående i ljusblå träningsoverall. Kommer ihåg att jag noterade de gigantiska fötterna. Men framförallt, där han gick bredvid några kompisar, var det leendet och glimten i ögat. Ögonen fulla av liv, ovanpå den där ännu gängliga och lite spinkiga kroppen som något sätt alltid skapat sitt eget gravitationsfält. En fysikalisk kraft som omvärlden på gott och ont fått anpassa sig efter.

Femton år senare har han skrivit historien om sig själv, om oss och om sin samtid. Han har gjort det på sitt eget sätt, och det är ganska länge nu jag hävdat att han är den mest betydelsefulla svensken under modern tid. Det kan såklart vara både väl vinklat och överdrivet att ha den åsikten.

Men när vi 2004, tre timmars bilresa från Arusha i det rödaste av Tanzania hamnade bland en grupp barn och ungdomar, fanns inget som tydde på motsatsen. De frågade var vi var ifrån. Sverige. Det spontana jublet uttrycktes med sådan där glädje som enbart barn i södra Afrika tycks kunna uppbåda: Zlatan!  

Där och då hade han ju ännu inte hunnit bli ”Ibra”. Men det var ingen tvekan om att, som Expressens Olsson alltid benämner honom, ”Den Långe” satt Sverige på kartan i ett land där både tillgång till vatten och elektricitet är ett dagligt problem.

Vi har alltid vetat att dagen skulle komma då vi inte längre skulle få åtnjuta hans fotbollsakrobatik, magi och arrogans på prime time TV. Men jag undrar ändå om vi till fullo förstår vilket tomrum han kommer att lämna efter sig; idrottsligt, medialt, socialt och inte minst som samtalsämne.

Jag har inte idoler. Men några ser jag upp till. Historiska personligheter som FDR, Crazy Horse och Kapten Winters från 101st Airborne.  Mer samtida människor jag hyser oerhörd respekt för är Hans Rosling, Anatolij Bukrejev, Lars Lagerbäck, Malala och Johan Olsson.

Zlatan tillhör också de senare. Men vår relation är mer komplicerad. För mig, som är från en tid där Schwarz, Thern och Forsberg satt agendan för laganda, kollektivism och klassiskt svensk ödmjukhet  så har Zlatan provocerat, förändrat och erövrat.

Han har till vissa delar förändrat min syn på ledarskap. Till andra delar har han cementerat mina övertygelser. Om vi nu kort håller oss till fotboll så var det aldrig, ur mitt perspektiv, kvaliteten på övriga spelare som var den definierande skillnaden mellan Hamrén och Lagerbäck. Lagerbäck klarade av att leda. Med tydlighet och mod, med en ikon i laget och ett samhällsklimat där individualism kommit att bli den förhärskande trenden.

Men Zlatan, eller snarare det han kanske helt ofrivilligt har satts att representera, har också fått mig att känna mig ur takt med min omvärld. Han har fått förkroppsliga en förändring i Sverige som blir allt svårare för mig att förstå och relatera till: Individen före kollektivet. Jag före Vi. Har han lett den utvecklingen, eller är han en produkt av den? Förmodligen både och. Och ej att förglömma; har han verkligen velat se den förändringen själv, eller ens reflekterat över den? Om förändringarna är till det bättre eller sämre ligger i betraktarens ögon. Själv har jag saknat ödmjukheten i kroppsspråket på planen men beundrat hängivenheten, träningsviljan, och förmågan att leverera under press.

Vad som än nu händer med vår moderne kung, lika lite folkvald som han på den fina adressen i Stockholm, är jag säker på att han också förr eller senare också kommer att vända blad och fortsätta skriva sin egen historia.