Allt är sig likt men ändå är allt förändrat. Sommarbrisen är lika varm som jag minns den men klimatet är något helt annat. Diskussionen är hätsk och innehåller undertoner av totalitära och rasistiska åsikter.
Jag är tillbaka i norra Michigan. Vi sitter på verandan och tittar ut över den idylliska sjön med de pittoreska husen. Den amerikanska medelklassdrömmen. Mannen vid min sida har varit min vän i snart 25 år. Vi ses sällan och det är nu över 10 år sedan vi sågs. Mannen mitt emot mig har jag aldrig träffat förut. Jag har blivit förvarnad om att en stor del av hans tid går ut på att titta på FOX News. En kanal som jag tidigare varit på sin höjd medvetet omedveten om.
Det här är för några år sedan och FOX News har fortfarande inte gjort sig ett namn i det Europeiska mediaflödet. Diskussionen fortlöper och jag inser att kanalen blivit en maktfaktor inom amerikansk politik, vilket även innebär att den förr eller senare kommer att bli det inom internationell politik. Gruppen människor runt om mig är rörande överens om att Barack Obama är en katastrof för U.S.A både nationellt och internationellt. Ni måste skratta åt oss där borta med en sådan pajas till president utbrister en kvinna på min högra sida.
Jag åker hem till Sverige några dagar senare. Fortfarande med varma känslor för det amerikanska men mer på min vakt och tankarna är inte oreserverat positiva. Hör mig själv säga att ”the Donald” kommer att vinna valet. Det här är vid en tidpunkt då han spås ha ytterst begränsade chanser att överleva The Primaries. Samtidigt tror jag inte riktigt på mina egna ord. En sådan där sak kan man ju säga och slår den in kommer alla ihåg den. Har man fel så glöms det bort fort.
Men oron är där. Michigan, en traditionellt demokratiskt stat känner trycket från en medelklass som har fått det väsentligt sämre under de tio år jag varit borta. Jag har under mina två veckor enbart träffat människor som jag respekterar och som inte på något sätt är ointelligenta. Vissa av dem kan möjligtvis kallas för lågt utbildade, men det mer ur ett internationellt perspektiv där väldigt få av dem varit utanför U.S.A.
New Mexico, 16 Juli 1945, vädret har lättat under morgontimmarna och 05:29 förändras världen för alltid. ”The Gadget” exploderar i ett karakteristiskt svampmoln och Oppenheimer utbrister ”Det funkade!”. Mänskligheten har nyss satt pistolen mot tinningen.
Det som nu återstår är att hitta inte en, utan två herrar, för det är alltid herrar, som vill trycka av mer eller mindre synkroniserat. Vi har varit nära några gånger. Under Kubakrisen är både Chrusjtjov och Kennedy under press från sina respektive militära staber att eskalera krisen och ta världen in i nukleär vinter. Tidigare har vi alltså lutat oss mot starka politiker, ledare som på ett eller annat sätt blivit utvalda, demokratiskt eller genom intrigerande, för att förhindra en eskalering som innebär slutet på livet som vi känner till det.
2018 ser världen annorlunda ut. Nu förväntar vi oss, eller snarare hoppas på, att de militära ledarna för världens kärnvapenmakter skall förhindra en eskalering. De folkvalda flörtar med allt mer extrema åsikter och diktatorerna fortsätter som om demokratins storhetstid både kommit och passerat.
Einstein sade en gång att ”jag vet inte hur det 3:e världskriget kommer att utkämpas, men det 4:e kommer att utkämpas med stenklubbor och påkar”. Hur blev det så här och vilka frågor behöver vi, på riktigt, besvara under kommande valår?
Och för Er som inte kan texten till låten i rubriken. Läs, lyssna och fundera. R.E.M, The Final Straw. Vad betyder den för dig?
Senaste kommentarerna