Jag beundrar bilkåristerna

Det här är en hyllning till bilkåristerna som i helgen har samlats i Umeå. Det är en organisation som bygger på frivillighet, inte på att få pengar som lön. Det här är en hyllning till alla som jobbar frivilligt i olika sammanhang. Kvinnor som fixar fika. Karlar som skottar snö. Människor som får saker att fungera genom att lägga sin tid och sitt engagemang i något som gynnar andra. De frivilliga finns överallt men får sällan någon uppmärksamhet. I morse deltog en stor del av bilkåristerna  i ett korum som jag höll i Umeå stadskyrka. Kyrkan var fullsatt. Efteråt satt vi några och fikade vid samma bord och vi pratade om de äldre bilkåristerna, kvinnorna som var med förr. Som klarade av sin uppgift fast det ofta var svårt och tungt, men det gick. De yngre var stolta över vad andra kvinnor åstadkommit. Här tror jag vi nuddar vid något viktigt. Det är viktigt att få vara stolt. Att få tänka tanken att det här gjorde jag bra, det här gjorde vi bra. Och det är kanske så vi ska återerövra frivilligheten, För det händer något med människor som känner att de behövs. Det händer något med oss när vi lyfter blicken från vår lilla värld och ser att vi är del i något större. Idag har jag sjungit med i Bilkårssången som betonar betydelsen av att behövas. En bilkårist vill att fred ska råda men skull de bli krig så ställer man upp.

Sinnena skärpas och händerna övas, ingenting lämnas som bättre kan bli. Förr än vi anar vi kunna behövas. Sverige i nöd: På vår post äro vi!