29:e november, en högtidsstund

I lördags såg jag ut från mitt köksfönster och tittade ut över Kultsjön och sjön låg alldeles blank. Blankis.

Sjön har lagt ända över, även mitt ute på ”storsjön”.

Jag kunde inte låta bli att fara ut och kolla isen.

Jag såg rätt igenom ned på botten. Det var så vackert. Genomskinlig, blåsfri, ren kärnis.

Jag kunde inte hålla mig. Snabbt hem, lastade stickor, nät, lina och isbjörn. Ut igen. Solen skiner och det är – 15 grader ute.

Nere vid ”Pegeln” står en pimplare och det visar sig vara grannen fjällfotografen:

– Stå inte där och ryck! Kom hit och ta kort på Steuken!

Han kommer med kameran. Jag fortsätter med mitt nät.

Det går en lång spricka jäms med min ”nätlinje” och då jag går knakar det och i sprickan gungar det betänkligt. Men många år på isen och min kompis ”Bill” har visat vägen. Jag vet exakt hur isen håller då jag får stampa med billen.

Jag hugger upp hål och skickar ut isbjörnen. Den lyser röd under isen och efter ett tag lyser en röd tråd från hål till hål.

16 varv, 6 fot rött nät sträcker ut under isen. Ingen snö att skotta ut så det blir en ny upplevelse.

För mig känns detta som en av huvudanledningarna då det gäller mitt liv uppe i fjället. Då jag var liten var det min morfar som la nät utanför Fårnäsudden, sedan min far och nu när de är borta är det min tur. I fjol hade jag mina barn med mig, men i år har jag en nere i Umeå och ska jag vara ärlig så tror jag inte att jag (eller deras mor) hade velat att de skulle vara med mig. Men de ska lära sig, precis som jag gjorde en gång i tiden.

De får vänta till nästa helg. Då kör vi ut två nät till.

Och framförallt: Då ska vi vittja. Färsk fisk kommer att finnas på bordet nästa helg!