Landsbygdspolitik

Sedan förra veckan då beslutet togs om nedläggning av Latikbergs skola har det skrivits en hel del i frågan.

Nu senaste i Västerbottensnytt där man i ett reportage berättar om hela Stöttingfjällsområdet som numera ett ”dött” område utan några affärer och skolor. Hur kan det ha blivit så?

”En medveten politisk styrning” för centralisering enligt Harald Holmberg i reportaget.

Och så kan det nog vara, men man ska ha klart för sig att det ligger på en högre nivå än den kommunala.

Landsbygdsdöden har pågått länge och det är inget fenomen som är typiskt svenskt utan pågår över hela vårt jordklot, men anledningarna till urbaniseringen är olika.

Många brukar framhäva Norge som ett föregångsland och deras landsbygd, men då jag är på mina resor i landet och pratar med folk så ger de uttryck för att även dom är på glid. Fler och fler hus börjar stå tomma, skolor och affärer läggs ned de går samma öde till mötes. Varför?

Är det så att den generösa landsbygdspolitik de haft naggas i kanten av nedskärningar i den norska ekonomin, med indragna/sänkta bidrag som följd?

Jag ser att jag har en del norska läsare på bloggen och ni får gärna lägga er i debatten. Hur ser er bild av norsk landsbygdspolitik ut?

Som boende i denna glesbygd har jag aldrig förstått denna urnbanisering där folk söker sig från landsbygden till storstäderna. Landsbygden avfolkas och det läggs ned och det rivs. Städerna växer och det byggs. Som lök på laxen lägger vi sociala problem, både i städer, men även ute i glesbygden… Det går åt enorma resurser för att riva och bygga bostäder och infrastruktur, men också att lappa och laga trasiga människor. Vore det inte bättre att lägga dessa resurser på landsbygdspolitik?

Själv tillhör jag ett parti (Socialdemokraterna) som inte gjort sig kända för sin glesbygdspolitik. Deras signum har alltid varit jobbpolitiken . Och visst är det så. Fanns jobben på Stöttingfjället skulle där bo mer folk. Men jag efterlyser mer än så. Och det finns INGET parti idag som kan komma och stoltsera med att de driver någon landsbygdspolitik värd namnet. Då får Centern och deras ”Närodlade politik” säga vad de vill enligt mig.

Nu på morgonen lanserar regeringen ett stöd till affärer i glesbygd och det är bra, men jag efterlyser ett helhetsgrepp där man inte ”duttar” än här, än där (och i dessa sammanhang kallar jag 100 miljoner för dutt). Sänk skatten, arbetgivaravgifterna…. Det ska löna sig ORDENTLIGT att verka ute i glesbygden annars blir det en dagslända.

Ett exempel: På 90-talet lanserades räddningen för glesbygden: Fiber och bredband.

I Vilhelmina dök plötsligt Call-center upp av sällan skådat slag. ??? (Bärgningsföretaget, jag minns inte vad de hette), SJ och Fritidsresor. Hundratals Vilhelminabor fick jobb och läget såg ljust ut, men vad hände. De la ned och iaf Fritidsresor hamnade utanför Stockholm och ingen av företagen är kvar i området idag. Jag kan inte tänka mig att lokaler eller personal är billigare (för att inte tala om personalomsättning) utanför Stockholm än i Vilhelmina, men ändå ska det ned till Stockholm.

Något jag dock inte berört i detta inlägg är hur vi ser på oss själv och hur vårt egna handlande bidrar till vår egna områdes överlevnad. Men det tar vi en annan gång.

Men jag är optimist. Jag tror att det går i cykler och vår tid i glesbygden kommer och man från högre politiskt håll ser glesbygden som närande istället för tärande. Det är iaf den bild jag vill sprida.