Snart är det påsk! Eller ja jag vet egentligen inte varför jag skrev det med utropstecken. I ärlighetens namn betyder påsken typ nada för mig. Jag vet ju såklart varför man firar påsk och så, men i min familj har vi aldrig riktigt firat det. Visst, kanske nån god middag eller så, men inte firande a´la amerika där man gömmer hundratals ägg i trädgården och firar hela dagen lång. Just när jag skriver det här så känner jag mig ju orättvis mot mina föräldrar. För visst har ju jag som de flesta barn fått påskägg varje år under min uppväxt. Kommer ihåg att det var lappar och ledtrådar och man skulle leta. Så kul det var. Men jag pratar om påsken nu när man trots allt växt upp.

För visst är det väl så att även om jag inte firar påsk, så tycker jag ju att det är lite roligt att påskpynta. Det är roligt att pynta vad som helst, och nu står det påsk i almanackan. Jag tar det lugnt med pyntande dock. Men lite påskris med fjädrar och ägg har det blivit. Alltid något. Jag känner att jag börjar säga emot mig själv här.

Vad jag egentligen ville säga var väl att….ja det är påsk. Eller nåt. Gud som jag svamlar. Som vanlig då. Och på jobbet pratar jag med mig själv. Folk tycker nog jag är lite konstig. Men är det inte det som gör mig till mig? Unik är ett mycket bättre ord än konstig som jag föredrar i alla lägen. Tack och hej!! (och eloge till er som läst detta endast en gång och ändå förstått, och även till er som inte förstått, det är helt naturligt och ibland förstår jag inte ens själv vad jag menar. Det finns en anledning till varför jag aldrig orkar läsa igenom det jag skrivit innan jag trycker på spara)