Tiden räcker inte riktigt till just nu. Så är det i och för sig ofta, men i synnerhet nu. Det är oerhört mycket på jobbet, vilket gör att det blir eftersatt hemma, samtidigt som vi renoverar och… ja. Det är på den nivån att kroppen liksom aldrig vilar riktigt, utan är på språng hela tiden. Även på natten. Vid femsnåret vaknar jag och har en lååång att göra lista för ögonen och då är det egentligen lönslöst att ligga kvar.
Det är bara att köra. Nästa vecka blir det lite bättre, tänker jag. Kanske.

Så med ungefär en miljard saker att göra på jobbet blev det lite platt fall när Teo vaknade sjuk idag. Han gick upp. Och gick och la sig direkt igen. Han hade jätteont i halsen som han hann säga innan han i princip däckade, ganska varm, igen.

Det är sånna här gånger som det här med prioriteringar plötsligt blir enormt aktuellt.

Första tanken är i princip alltid-Ja JAG kan då INTE vara hemma!
Både jag och Mathias reagerar på impuls så. Men med åren så har vi ändå lärt oss att i nästa sekund faktiskt tänka om. Allt går att lösa även om inte nån av oss är på jobbet. Vissa saker kan vara svårare, men det går. Eleverna kommer att gå till skolan ändå och VK koncernen rasar knappast samman för att jag inte kommer till jobbet…Jo. Det är ju så. Och det är ALLTID viktigare att vara hemma för sin familj än att vara på jobbet. Punkt.

Men…

Just den här veckan… det ska lanseras en tidning IMORGON och vi är kort om folk och…
Jag åker och hämtar jobbdatorn tänkte jag, så kan jag åtminstone finnas tillgänglig på mejlen.

Det var min nästa impulstanke.

Sen ändrade jag den också. Kröp ner till Teo i sängen där han låg och flämtade och kände mig som en riktigt bra mor med rätt prioriteringar när jag sa till honom att "Äsch Teo,  jag hämtar inte datorn, jag struntar i det. Det är mycket viktigare att jag är hemma med dig".

"Men mamma", svarade han, mer eller mindre i sömn "kan du inte hämta datorn ändå. Det är bättre för dig, för då behöver du inte känna att du förlorar nån tid"…

Jag ska jobba med mitt dåliga samvete idag och kanske i resten av mitt liv.

När jag känner mig o-ung och allmänt halvrisig sådär, så kan jag alltid fylla på energin hos, till exempel, min son. Som igår, när jag låg en stund i hans säng innan han skulle sova och vi småpratade lite sådär. Och så säger han, liksom apropå ingenting:

…"och tänk mamma du är ju så FIN! Ungefär bara 22 år…. Du är vältränad. Och så har du ingen deg på din mage FAST du har fött barn"!

Och jag vet att han vet att det är ganska mycket av det där som inte är riktigt sant, men att det inte gör så mycket för det är tanken som räknas.

 
Min coola kille, en mästare på mammakomplimanger.

I helgen är det innebandycup för Teo. Vi föräldrar blev tilldelade det fantastiska arbetspasset i fiket på lördagkväll kl 18.00-21.30.

Kändes sådär, när vi fick det schemat, men å andra sidan slapp vi undan helt sist det var cup, för då befann vi oss i London… Så den lottningen visste var den tog, så att säga. Inte mer än rätt alltså.

Och optimister som vi är kom vi till slut fram till att det ändå fanns en viss charm med att sitta i en svettig gympahall och sälja långpannekakor och varmkorv en lördagkväll. Det var faktiskt ganska trevligt. Särskilt som vi kokade kaffe och torkade ketchupkladdiga bord i väldigt goda vänners lag.

Inne i köket fanns det så en pärm med instruktioner över hur och vad man skulle göra under sitt pass. Jag ska erkänna att jag faktiskt inte ens tittade i den pärmen, det gick rätt bra ändå. Men en av oss hade läst den desto noggrannare. Och fastnade vid särskilt en punkt som på fullaste allvar löd:

Om taket på byggnaden rasar, gör så här…
följt av instruktioner som konstigt nog inte löd "…gå runt hörnet och dra på dig din superhjältedräkt, sträck upp armarna och håll upp taket tills alla människor i hallen hunnit ut på behörigt avstånd."

I ett sammanhang där övriga punkter i princip mest bestod av "så kokar du kaffet" och "dessa utrymmen ska svabbas", så blev det minst sagt en smula märkligt.

Vissa veckor är mer fyllda av dåligt mammasamvete än andra. Det här är en sån.
Delvis kan det bero på att förra veckan var så utpräglat märkt av motsatsen när vi spenderade en hel vecka i fjällen tillsammans hela familjen, och delvis beror det på att jag av veckans 5 vardagkvällar den här veckan är borta 3…

Teo reagerar alltid på det, och redan i morse sa han besviket att vi inte hade hunnit mysa något alls i soffan igår.
Det var då jag stack huvet i sanden och nämnde inte ens att jag skulle vara borta även denna kväll…

Samvetet kan också ha en del med Teos fråga som han liksom en kniv helt apropå stack i hjärtat på mig igår: 

Teo: "Mamma…du, kan inte jag också få en sån där pärm".
Jag: "Vaddå för pärm"?
Teo: "Ja men… en sån där som Wilma har… du vet…med bilder från när hon var liten och där du skrivit om henne o sånt"…

Och visst ska ungen ha en pärm! Herregud, det har jag självklart tänkt!
-Men min son, mamma ska bara gå på några fler viktiga möten först och göra några fler saker som är lite viktigare… så ska hon ordna en pärm om ditt liv sen… Herregud du har ju bara väntat nio år än!

Helgen gick åter igen i överraskningarnas tecken.
Min käre man tycks fylla 40 om och om igen och denna gång var det hans bröder med respektive som bjöd på bus.

Riggandet för detta innehöll bland annat att skicka barnen till Skellefteå för en "sportlovsresa" med tremänningarna och omstruktur på en handbollsturnering som Mathias egentligen borde ha varit tränare på just denna helg… Tack vare en del hjälpande händer löste sig allt även denna gång.

Jag visste att Bröderna Brothers med sambos skulle komma till oss på lördagmorgon och i arla morgonstund ringa på ytterdörren. (Även om det för deras del möjligen räknades som förmiddag eftersom de är småbarnsföräldrar). Vi skulle "bli tagna på sängen" var tanken.

Jag sov fram till ungefär kl 7, sen "sov" jag fram till 8.43 när plingandet och bankandet på dörren började. Vid det laget hade jag tränat på sovljud och djupandning i en timme och fyrtiotre minuter och var tydligen rätt bra på det eftersom Mathias gick på att jag sov och därför vägrade gå upp och göra nåt åt oljudet.
Han undrade dock rätt så muttrande vad det var för idioter på dörrn så tidigt!

Förutom att träna på att låtsassova hade jag packat allt vi skulle ha med oss också.
I huvet. Tack var det gick det rätt snabbt att komma iväg och och styrde kosan mot Sundsvall. Ett smarrigt fikastopp vid Höga Kusten och sen var vi praktiskt taget framme i Sundsvall.

Efter femkamp på casinot blev det Wallmans, god middag och fest på kvällen på hotellet, och dagen efter den självklara IKEA-rundan som avklarades på rekordtiden 1 timma och tjugo minuter inklusive fika!

Sen bar det hemmåt och vi la ytterligare en fantastiskt härlig helg till minnesbanken.

Höga Kusten och medhavd matsäck på en parkbänk. Kändes vårigt och mysigt.

Snart dags för Lindbergs på Casino Royal…

Fina priser…

Vill inte trötta ut dig med en massa matbilder, men efterrätten måste få vara med-en tropisk fruktsallad med kokos-och limepannacotta. Himmelrike.

Så här inför helgen kanske det kan passa med ett partymatsrecept?
Himlarns gott med till exempel potatisgratäng till.

En arbetskollega tipsade mig om det och det blev succé. Lätt att göra-och att äta 🙂 Observera att receptet är för 30 personer.

Kall, marinerad fläskfilé för 30 personer
4 kg fläskfilé
Smör
Salt och peppar (gärna Pepparmix)

Putsa fläskfilén. Krydda med salt och peppar. Bryn runt om i stekpanna. Färdigstek i ugnen på 225 grader till en innertemperatur av 70 grader.
Låt köttet kallna i kylen över natten.

Marinad:
4 dl olja
2 dl balsamvinäger
1 msk salt
1 tsk svartpeppar
200 gr soltorkade tomater
3 krukor basilika

Skiva köttet tunt, lite på snedden, lägg på serveringsfat. Blanda vinäger, olja och kryddor, strimla tomater och basilika, blanda i. Skeda marinaden över köttet, täck med plastfolie och ställ kallt till serveringen.

Sådär ja. Då fick jag känna på hur det känns att blogga om mat… Ganska trevligt. -Framför allt att äntligen få användning av ett av alla "matfoton" jag samlat på mig!  Kanske får ta och bjuda på nåt mer fram över…

Teo och hans kompis var ute och byggde i snön igår kväll. Jag hade sagt innan att nu har du ju varit inne hela dagen, visst kan ni väl vara ute?
Och det var de. Efter en stund ville de dock gå in och jag hör från vardagsrummet hur han frågar pappa i köket om de får gå in.

"Ja det får ni väl", svarar han.
Teo ropar då "Mamma-får vi gå in"?
"Dög inte mitt svar eller"?! hör jag Mathias säga till sonen.

De får självklart gå in.

Senare på kvällen när vi säger godnatt, frågar Mathias Teo vem som bestämmer hemma
"Mamma"! säger han självklart.
"Finns det nåt som jag bestämmer om"?

Teo tänker…

"Ja dina balkar! Och förtydligar: "för dem äre bara du som vill ha ändå". 
(Matte fick en hel burk med sitt favoritgodis Salmiakbalkar, när han fyllde år)…

Teo fortsätter:

"Mamma är mer…jamen om det är en hemsk film som jag vill se sent till exempel, så säger mamma NEJ! Men då kan ju du säga att jaaa du får se den"

"Jamen då borde ju jag vara bättre än mamma"!
(en mening som följs av ett menande ögonkast till mig, självklart).

Teo: "Mamma är bättre".

Jag trycker undan ett frustande garv, medan Matte i en något mer uppfordrande ton fortsätter utfrågningen av sonen i detta extremt intressanta ämne:

"Jaha. Men finns det nåt jag är bra på då, nåt jag gör bättre än mamma"?
"…Jaa…. Eh… fixa TV:n!…. Du bygger snökojor jättesnabbt"…
"Mhmmm men alltså… finns det nåt annat, förutom sånna saker som att fixa tv:n, som jag är bra att ha till då? Nåt som gör att det är bra att jag finns här"!

Och ungefär här har jag väldigt svårt att hålla mig för skratt eftersom det enda jag kan tänka på är när Sven Melander frågar den lilla flickan i dåtidens nöjesprogram vad hon önskar sig mest av allt och han till slut lyckas pressa henne till att säga "fred på jorden"…

Helgens bravader är nu upplevda och kan läggas i kategorin Minnen för livet.
Mammas 60-årsdag firades först med god mat på Le Garage på fredagskvällen och sedan var det 40 årskalas för hela slanten på lördagen. Jag är mör än. Men det är det ju liksom värt ändå, inte allt för ofta man har fest i dess rätta bemärkelse. Jag tror att alla födelsedagsbarn som var inblandade var nöjda och glada.
Så nu laddar vi om för lillebrors 35 årsfest i maj och mormors 80 årskals senare i mars och ännu senare svärfars 60 årsdag…

Fina blommor och "skumpa" som Åsa på hotel Uman ordnade upp på rummet åt mamma på födelsedagen.

Jag å fina Wilma på gång för fest 🙂

När jag la mig igår-ungefär en timme för sent om man jämför med vilken tid jag borde lagt mig för att få min sköhetssömn- så kändes det som att jag sprungit en mil.
Eller så här: jag tror att det är så det känns, jag har aldrig provat springa så långt.
(läs: länge…)

Men det var som om jag tränat ett ganska hårt pass i alla fall.

Men nä. Jag hade inte gjort vare sig det ena eller det andra.
Jag hade ju "bara stått i köket"!

Jag stod och stekte upp typ en halv gris igår och gjorde efterrätt till… ganska många människor i alla fall (visserligen med hjälp här, men i alla fall. Tack J) och det var tydligen riktigt jobbigt! Inget jag tänkte på när jag var upp i det så att säga, men som sagt-när jag lagt mig. Benen skrek på min uppmärksamhet.

Jag undrar nu om det beror på ett i övrigt ganska stillasittande liv eller om det är åldern eller en kombination av dem båda.

Eller.

Är det möjligen så att köksarbete faktiskt förutom kreativitet, simultankapacitet och tålamod också kräver starka ben?
 

Denna veckan -ett liv.
Jamen ungefär så.

Jag säger det nån gång då och då och nu stämmer det riktigt, riktigt bra. Ska inte gå in på jättemånga detaljer, men veckan innehåller till exempel tre födelsedagar och två stora kalas. (Räknar man Teos kalas i söndags så blir det ytterligare ett).
Jag är högst involverad i dem båda.

Imorgon fyller till exempel finaste mamman år.
Lite jämnt så där, så det är extra speciellt.

Inte för att hon vill firas så klart -ohhh nej, men det tycker vi barn att hon liksom är värd.
Så det blir lite lagom festigheter imorgon.

I samband med dessa har jag varit i kontakt med ett företag som har en av stans kanske mest serviceinriktade och trevliga människor arbetande hos sig. Jag kan inte just nu säga vem eller var eller vem det handlar om, eftersom det hör lite till överraskningen imorgon, men så mycket kan jag säga att jag blev förundrad över vilken kundvänlighet och personligt intresse hon visade.

-Och som en följd av det har jag självklart berättat om det redan för en drös människor.

Min kollega sa att visst är det konstigt att man ska behöva bli så förvånad över att man blir bemött med service i sammanhang där det borde vara självklart.
Och det är ju sannerligen sant. Det borde inte vara konstigt alls.