Barn

Av , , Bli först att kommentera 0

Det blev en docka till granntjejen. Eller snarare en dykarflicka i mycket rosa, samt en hårklämma. Orange med fina pärlor på. Och ett kort med en söt katt. Teo valde sen ett lila presentpapper framför det mer unisex-gula. Men så är det. Han känner sin kompis. Och det är vad hon gillar. Varför då köpa en traktor eller en fotboll bara för att hon är tjej. Eller?

Kalaset tyckte han var kul. Och festen vi alla var på igår kväll var också mycket trevlig. Vuxna och ganska många barn också i varierande åldrar.
Hans småkusiner var där också. Så i morse förklarade Teo att han när han kom hem skulle förvandlas till bebis. Vilket inte är något ovanligt utan snarare en förmåga han utvecklar varje gång efter att ha varit tillsammans med de små.
’Jahaaa, sa jag. Få se, tyckte du det var många småbarn på kalaset igår eller’?
’Jaaa. Men TILL SLUT så gick de i alla fall hem’.

Han tycker att de är lite jobbiga när de flyttar den välparkerade leksaksbilen, river legofarkosten eller flyttar de iordningställda verktygen. När vi ska till farmor o farfar frågar han diplomatiskt
’Är det några bebisar där’?
’Nej det tror jag inte’, säger jag då oftast. Varpå han utbrister: ’Skööönt’!

Det är tur att de gulliga kusinerna, som inget hellre vill än att leka med honom, vet om detta än…

Våra grannar har fått sin lilla bebis nu också. En liten, liten fantastisk tjej som är precis en vecka idag. Var och snusade på henne i eftermiddag. Och beundrade alla fina små egenheter hon har såsom storasysters näsa och mun, mammas haka och storebrors ögon. Och ahhhhh vad bebisar luktar gott!

Behöver jag säga att Teo inte följde med…

Roller

Av , , Bli först att kommentera 0

Idag ska Teo på kalas. Det är en dagiskompis/granne. Och det är en tjej. Det faktum att det är en tjej inskränker presentköpandet en del i hans värld.

’Vad tycker du att vi ska vi köpa till henne då’? undrade jag.
’Ja det måste ju vara nåt fint’. Var hans svar. Och det bekräftar ju det han sagt förr:
’Mamma, Wilma hon gillar fina saker. Jag, jag gillar coola saker’.

Ok. Då vet man.

Teo och den här kalas-tjejen hade en diskussion i somras som lät ungefär så här:
’Teo, jag tycker att du är cool’.
’Ja, jag tycker att du är söt’, svarade Teo.
Och så pratade de en stund om ditt och datt tills hon till slut ställde en fråga till Teo 4 år, varpå han svarar
’Nä vet du, det måste du fråga nån annan karl om’.

Hmmm. Ok igen.

Ska bli spännande att se vad han till slut bestämmer sig för att köpa till henne.
För vi har naturligtvis inte köpt nåt än.
Men vi hinner nog…

Spindlar och presenter

Av , , Bli först att kommentera 0

Har städat idag. Otroligt att det är vad halva lördan ska gå åt till på den värdefulla helgen…
Men jag läste nånstans att det är att jämföra med ett träningspass, så man får väl se det positivt i alla fall. Två flugor i en smäll liksom.

Nu ska vi snart dra iväg på kalas och jag kom för en stund sen därför ut från duschen och gick in i sovrummet för att klä mig. Vad skådar då mitt norra om inte en spindel som kilar över golvet!

Jag har en extrem svår spindelfobi som yttrar sig i att mina tår rullar ihop sig under fötterna inom loppet av en tusendels sekund. Jag fryser till is i vilken rörelse jag än befinner mig i, och så vrålet. ’OOOOAAAAAA! Tadentadentaden’! Hoppar till det gärna lite stilfullt på stället också. (Vrålandet släpper en aning på förlamningen i mitt fall). Och döda den vågar jag inte göra. Då vet jag med säkerhet att den kommer att anfalla. I ansiktet. Alternativt trassla in sig i mitt hår eller bygga bo i örat och föda en miljon spindelungar i min hjärna.

Att just den här valde att spatsera i just vårt sovrum gjorde mig lite extra förödmjukad faktiskt. För ungefär det värsta jag kan tänka mig är att ha en spindel i sängen. Och sen vet jag nämligen att spindlar färdas alltid i par! Vilket innebär att hans kompis alldeles snart torde dyka upp.

Mathias tog den här med papper i alla fall och la den i toan. UTAN ATT SPOLA!
Det måste man! Så jag tog det som min uppgift. Då är den ju dessutom instängd och har svårt att hoppa upp i ansiktet på mig. Eventuellt var den ju redan död också så risken kändes minimal. Jag spolade. Varpå Matte suckade och sa
’jahapp. 18 liter vatten. Var han värd det’?
Så klart. Man kan inte döda en spindel för många gånger.

Fast nu var det egentligen inte det jag skulle berätta. Men jag ser den lilla episoden här ovan som en del av min egen terapi för att komma närmare rädslan så där. Eller nåt. Det ska ju vara bra att prata om sånt som tynger en…

Det jag egentligen hade tänkt säga var att vi som sagt ska på 30 årskalas och det ska bli jättekul.
OCH! Jag har redan köpt en present – som dessutom är inslagen och har ett fint kort till!
AH jag är så nöjd. Ibland överträffar jag mig själv.

Sällskap

Av , , Bli först att kommentera 0

Igår var det ’fest’ hos oss. Det innebär att J med familj hälsar på. Barnen ur respektive familj är exalterade och de vill gärna på förhand veta att vi kommer att hålla på minst till klockan 12. Eller 24 heter det väl när det är på natten.

Nåväl. Detta ’festande’ är inte så avancerat som det eventuellt låter. Vi vuxna dricker lite vin, spelar ofta kort (jag vet, låter som vi är pensionärer, men det är skitkul)!
Och så pratar vi lite emellanåt också.
Igår såg vi dessutom Idolfinalen.
(Som för övrigt var helt värdelöst upplagd i år så nu är jag besviken).

Ungarna gör vad de vill nästan. Leker, ser film och planerar uppvisningar av alla de slag. Våra fyraåringar repeterade en maskerad(!) igår, som vi fick titta på vid 23.30 ungefär. Tjejerna skrev en sång. En lång sång om olycklig kärlek… De hann inte visa upp den. Men Wilmas kompis skulle i alla fall vara solist och Wilma bakgrundsdansare.

Det blir alltid rätt sent när vi träffas. Och Wilma avskyr att inte ha hunnit somna innan vi vuxna går och lägger oss. ’Om jag vaknar mamma och kommer till dig i natt så vill jag inte att du är så trött’
’Ja men om du kommer till mig mitt i natten ÄR jag ju trött. Jag sover ju’.
’Ja men du kan väl i alla fall låta bli att låta så där’.
’Hur då’?
’Öööhhmmmmm’

Kändes jättesvårt.

Nu var hon tydligen riktigt trött själv för hon kom inte förrän på morgonen. Då låg Teo redan i mitten av vår säng, riktigt på sniskan och utan kudde.
’Nu är jag less på att ha det så här’, deklarerade han, ’här ligger jag och är utan kudde’!
Få se nu. Jag vill minnas att vi inredde även ditt rum med en säng inklusive kudde och täcke…

Men på ett sätt förstår jag dem. Teo säger nån gång ibland att varför ska bara du och pappa ha sällskap när ni sover?

Ursäkta frågan

Av , , Bli först att kommentera 0

Hmmm hur var jag själv som barn? Blev lite orolig nu på eftermiddagen…

Ställde nämligen den här oskyldiga frågan till Wilma på väg i bilen till hennes dansskola:
’ Vem var det som fyllde år på fritids idag då, eftersom ni fick så gott fika?’
’Det var en på klubben’.
’Jaha. Vad är klubben för nåt då’?
’JA MEN KLUBBEN! Åhhh du veeet’.

Oups!

’Varför blir du så arg? Jag vet inte vad klubben är för nåt. Därför frågar jag’.
’Ja men jag kan ju välja om jag vill vara på fritids eller gå hem direkt efter skolan’!
(Naturligtvis! Att jag inte tänkte på det! ? )
’Jaaa’?
(För hon har väl tänkt utveckla det där svaret)?
’AH ! Du fattar ju INGENTING’!

Det hade hon inte alls tänkt. Att jag inte är fullkomligt uppdaterad på allt hon har för sig genom ren tankeläsning är mitt fel.

Diskussion avslutad.

Visst har jag nämnt att hon bara är åtta och ett halft, inte fjorton.

Tankar om säkerheten

Av , , Bli först att kommentera 0

När jag igår stod vid säkerhetskontrollen på Arlanda började tankarna flyga.
A berättade om sin svägerska som köpt en mycket dyr ögonkräm som hon hade haft i handbagaget och varit tvungen att göra sig av med. Dvs. överlämna till personalen i kontrollen.
Bara tanken på det sved i mitt snåla, materialistiska hjärta. Tack o lov att det inte var jag!

Tidigare har jag bevittnat Överrocksmännen som fått dumpa dyra Whiskeyn och fina vinet på samma sätt. Och då spelar det ingen roll att de säger "Men vet du inte vem jag äääär"?!
Med myndiga rösten. Inför säkerhetsfolket är vi alla lika.

Vad gör de med dessa saker sen?

Har de, som i min fantasi, gigantiska get togethers emellanåt? Med massor av denna överblivna alkohol t ex. Eller vimlar det av överraskade fruar hemma hos dem som får en exklusiv liten tub med ögonkräm emellanåt? Har de interna auktioner? Eller är flera av dem säljare av alkohol på Internet för lite extra cash?

Självklart förstår jag att det absolut inte förekommer på riktigt. Jag ser liksom bara möjligheterna?

Hörde att det i USA beslagtas tio miljoner tändare per dag (!) på flyplatserna. Vilket har visat sig bli en väldigt dyr hantering eftersom de innehåller gas och kräver mycket försiktig, dyr och speciell bortforsling? Hur man än gör blir det fel på nåt sätt.

Sen undrar jag vad som händer med vätskorna, gelén och sprayen när man stoppar dem i den lilla genomskinliga plastpåsen?

Blir de helt ofarliga där?

Glatt på flyget

Av , , Bli först att kommentera 0

I natt kom jag hem från en jobb-tripp till Örebro.
(Tre hela dagar utan dator… inga bloggar blev det)

Tisdagmorgon vid incheckningen på flyget:
När mitt boardingkort kom ut ur gör-det-själv-apparaten och det var helt blankt blev jag väldigt konfunderad. A:s kort var också blankt och vi hade nog lika tomma blickar där vi stod och stirrade på dem. Blev liksom bara stående, konstaterande att
’Jaaa…nu är det här kortet blankt. Undras om det ska vara så eller om vi gjort nåt fel? Har de av säkerhetsskäl börjat med spökskrift på boardingkorten kanske och vi har missat den informationen? Är det vi som är dumma’?

Vi valde att låtsas som ingenting en stund och ägnade lite tid åt att tagga väskan istället. Jag gjorde det kanske en aning minutiöst för plötsligt står det en SAS-man bakom mig och säger:
’Mnja, det blev nog tre millimeter snett det där. Det får du allt göra om’!
’VA’?
Jag svänger runt redo till attack och där står en småleende karl med huvet på sned.
Ah! han skämtar alltså.
(Det ser man på att huvet är böjt åt höger… Eller inte).

När han ser att vi står med blanka kort skakar han på huvet och tycker att så kan man ju inte ha det.
’Samma efternamn’? frågar han.
Jag och A tvärstirrar på varann. Eh? Vad menar han nu? Tror han vi är syskon eller partners?
’Nej, nej, nej’ får vi ur oss. Frenetiskt ruskande på våra huvuden.
’Nehe, så ni vill inte sitta bredvid varandra heller då’? säger han.
’Jo, jo, jo’ säger vi nu.
Och hipselivips har han fixat nya kort. Med text och säten bredvid varann.

Och vi blir på så gott humör för att han är så trevlig, serviceinriktad och har skön humor. (Vilket innebär samma sorts humor som vi alltså).

Vid själva ombordstigningen står han så där också. En man med varierande arbetsuppgifter alltså. Nu har han rollen att kolla av våra pekfingrar och boardingkort. (Nu behöver man inte idkort längre det räcker med fingertoppen minsann).
Så säger han med ett leende ’Nä men er känner jag ju igen! Det var ni som gjorde att jag blev på så gott humör idag! Jag var lite lessen tidigare, men nu är jag glad’!

Konfunderade går vi ombord på planet. För det var ju HAN som gjorde OSS glada och på gott humör!
Tänk vad lite humor i vardan kan göra med människor.

En kväll på lassa

Av , , Bli först att kommentera 0

Sjukhus är ingen hit. Alls. Även om man är där som frisk besökare så känns det som om jag blir smittad av både benbrott och blindtarmsinflammation bara jag kliver in genom dörrarna. Hasande stackars farbröder med rufsigt hår och tom blick får mig att tänka på ännu värre sjukdomar och jag vill hem mycket fort.
Nu var vi där kvällstid och det enda positiva med det är ju att det då faktiskt finns obegränsat med parkeringar som dessutom är gratis.

Jag och mamma var där ikväll för att besöka hennes sambo. Det tog säkert en halvtimma innan vi ens hittade rätt hiss! Vi måste ha sett väldigt förvirrade och sammanbitna ut till slut-det blir man när man varit ner på våning -1 och vänt ett par varv, för till slut var det en vänlig själ som förbarmade sig över oss och visade vägen.

Vare sig min mor eller jag själv var särskilt pigga ens när vi kom till sjukhuset och i det läget blir vi båda ganska snurriga och ser omgivningen en aning suddigt. Särskilt när det är långa tomma kulvertar omkring en och man bara väntar på att konstiga typer ska hoppa på en bakifrån. Det blev inte bättre av att mamma berättade att hon med sambo en gång tidigare blivit förföljda där en gång! På riktigt.
’Ja det var PRECIS som i en skräckfilm’ sa mamma. De hade till slut flytt in i en hiss och på så sätt kommit undan. (Vad förtäljer inte historien, men: hua)!

’Har du hört talas om pater noster-hissarna’ fortsatte mamma konspiratoriskt när vi äntligen hittat rätt bokstav på korridoren vi skulle åka i.
’Eh? näää’. (Nu har hon hittat på nåt ord tänkte jag, ungefär som den gången hon fick Tv-programmet ’Aspegren mitt i maten’ att heta Aspis mitt i grenen, eller när rödvinsflaskan blev flaskvinsrödan. Nu är hon övertrött).

’Jo förstår du, det är de där hissarna helt utan dörrar som man får HOPPA in i – i FARTEN! Det du. Det är ju inte klokt! fortsatte hon. Och vet du vart de har placerat just dessa hissar?
’Näää’?
’På NEUROLOGEN! Visst är det SJUKT’?!

Jag kan inte annat än hålla med. Det låter ju helt befängt. Men det är mycket som är sjukt på lassa.

Tidsoptimisterna

Av , , Bli först att kommentera 0

Det blev att ge sig ut och leta födelsedagspresent då i lördags.
Familjen Tidsoptimist hade meddelat att ’jaa då, vi kommer på kalaset vid tvåtiden på eftermiddan’.

Nu blev det inte riktigt så. Det berodde dels på att vi hade svårt att hitta nåt bra att ge bort och sen när vi hade hittat det hade vi inget att slå in det i. Och det kändes hemskt onödigt att åka hem igen för den sakens skull.

Därför: bilen till nästa affär för att köpa en rulle presentpapper. Hittade utan problem det, men se tejp hade de inte. Jag for runt som en hysterisk människa försenad till ett kalas och utbrast ’Men vad fn ÄR det här för affär’?! Inte till någon speciell alls utan bara i största allmänhet. Wilma sa bara ’Men mammaaaa’. Och himlade med ögonen. Och jag förstår henne. För det kom ut ganska högt, det jag trodde bara var tankar i mitt huvud. Ja men har man presentpapper (och i stort sett ALLA andra sorters skrivgrejor, lim, snören, och häftpistoler) så borde man ju rimligtvis ha tejp också! Tänkte jag, som vid det här laget var på gränsen till att behöva blodtrycksmedicin.

Därför: iväg till nästa ställe -i bil-där vi var tvugna att investera i en sax, (den andra den här veckan fast vi redan har ungefär sju hemma)… samt tejp. Snören och kort var i det här läget oerhörd överkurs.

Ilfärd till födelsedagsbarnet. Klockan: 15.13 pip.
På parkeringen står jag dubbelvikt in i baksätet och jonglerar sax och klistrig tejp för att slå in presenten…

Så här i efterhand är jag ganska säker på att vi hade tjänat in en del tid, stressrelaterade symtom på hjärna och hjärta, samt bensin på att helt sonika åka raka vägen hem och slå in paketet i alla fall… För att inte tala om pengarna för saxen o tejpen.

Sånna är vi i vår familj.

Babbel

Av , , Bli först att kommentera 0

Var på kick off igår så jag missade Idol! Dagen D när man skulle få veta vilka som går vidare till själva tävlingen! Jättejobbigt. Då är jag extra glad över uppfinningen internet, för nu är jag ändå uppdaterad. Tacksamt.

Jag vet, det är helt sjukligt med en trettifyraåring som är besatt av ett sånt program. Får mig att verka hemskt ytlig och banal kan tänkas. Men andra är besatta av vuxna män som springer efter bollar också så…

Idag ska vi åka och hämta hem Teo. Hemskt va tyst det blir när han inte är hemma. Tomt på nå vis.
Först ska vi på lite födelsedagsfirande så vi måste ut på presentjakt. Det är verkligen skitjobbigt. Folk har ju allt redan. Men förra helgen blev det faktiskt några julklappar köpta! Men den ena har redan gått sönder. Nån idiot (jag) som la en mycket skör glasgrej oskyddat i en påse med ’järnskrot’… inte så intelligent kanske men kändes praktiskt just då.

Va fint då! Nu vet ni att jag är ytlig, banal, ganska obetänksam och hatar fotboll…