Ganska skoj när man inser att ens tankar inte är så himla off ändå...

Jag hade nämligen en orange orgie på Ikea i söndags. Tyckte att den färgen ju absolut måste bli snygg till allt mörkbrunt, beige, vitt och svart som vi för övrigt har i vardagsrummet. Formidabelt färglöst alltså.

Men nu se, så är rummet accentat så det heter duga!
Tänkte först att jag nog kanske inte är riktigt så hipp som jag borde när jag valde just den färgen eftersom allt i den kulören kostade typ nio spänn på nämnda varuhus. (Men å andra sidan gör ju det mesta det där så det sa egentligen inte så mycket).
Men så tittar jag på Roomservice ikväll och inser att jag hade helt rätt!
För vad använder de för färger?
Precis.

Kändes gött. Och nu är vårt vardagsrum extra snyggt bara för det.
Dessutom är kaminen nu helt klar! Och när det går elda i den blir det ju ännu mer orange där inne.
Himla bra.

Gud va jag babblar nu.
Men det är nog den sena timman, alternativt huvudvärken som inte vill ge sig alternativt att jag just betalat månadens räkningar -lite för sent- och det blev jättedyrt den här gången också.

För övrigt haft en himla trevlig kväll med en gammal go vän som jag druckit typ en liter te och käkat ett halvt paket Digestive med. Och babblat. Å så mysigt!
Nu ska jag sova.

Jag HAR sån huvudvärk! Jag blir gaaaalen. Kan inte nån med väldigt starka nypor komma och massera min nacke precis just nu?! Alvedon hjälper inte och hela tiden ringer den här Apoteket-reklamen i skallen också, den där de säger att man ska fråga personalen om vilken smärtlindring man ska köpa för just det onda man dras med för stunden... Undras vad jag skulle ha haft just nu? Spray? Créme? Tablett med inbyggt bedövningsmedel?

Eller kanske ett glas vin och en väldigt mjuk kudde framför några osedda avsnitt av Prison Break.

Teo och jag tittar på kort från när han var knappt ett år och håller på att klappa en boaorm i Thailand.
(Ja. Det var på en djurpark).
Han tittar och tittar.
'Ser du så liten du är' säger jag. 'Du var inte ens ett år när du klappade den stora ormen'.

Tystnad.

'Mamma, det där var när jag hade krympt va'?

Idag har mamma hälsat på mig på jobbet. Hon kom med en stor väska full med röda kläder till mig.
Något ur denna väska ska jag använda på lördag när vi är bjudna på Cluedo-fest.
Har ingen aning vad det innebär, mer än att jag är utnämnd till att gestalta Fröken Röd.
Och det har jag tänkt göra med besked och den äran.
Är inte mycket för Halloween men fester är jag mycket för.

Teo är också bjuden på fest. Det blir Spökfest hos en kompis på fredag. Han hade tänkt klä ut sig till idolen Spiderman först, vilket vore lämpligt då det är en utstyrsel han redan äger. Men se nu ska han vara Dracula... 'För det måste man' säger han.
Han vet inte ens vem Dracula är. Eller var.
(...Eller är. Han är väl odödlig... nåja).

Jag önskar nu att jag var en sån där Amerika-floskel-morsa som kunde sy upp kostymer och skapa handgjorda små monstermasker till de små Halloweenbarnen. Nu är jag inte det. Kan knappt trä en symaskin. Så det får bli ett stycke inköpt plastgom med läskiga tänder istället.
Och hoppas att det duger.

Teo vill gärna sova med strumporna på.
Det får han förstås, men jag tycker inte att de ska ha varit använda under dagen och definitivt inte vara smutsiga ifall gör det.

När jag kom för att säga godnatt härom dagen hade han dagens relativt skitiga strumpor på sig, men var på väg att ta av dem.
Han höll samtidigt Nalle i ena handen.

'Mamma, Nalle tycker inte att man ska sova med 'sitiga' sockar i sängen'
'Nä det är ju alldeles riktigt, va bra att du tar av dem.'
'Vet du mamma, Nalle han HAR inga strumor och inga skor heller. Han BEHÖVER inte ha det för han har ett skydd här under (här stryker han med handen under Nalles fötter för att betona vad han menar) så när han går så blir han inte blöt.
'Nähää va bra!'
'Jaa'.

Paus.

'Nalle behöver inga kläder heller mamma, för han har redan haft Vattkoppor'.

Mamman: svarslös.

Nu står den i vardagsrummet. Rund å go på en egen matta av glas. Så fin så! Dessutom har vi åtminstone en början till skorsten på yttertaket.
Min Matte kan sjunga 'En händig man' utan att skämmas han.
Jo men man blir ju lite stolt så där. Att han liksom KAN sånt där.
Han o C har hållit på nu i helgen och idag och snart kan vi ringa farbror sotaren o be honom komma med besiktningsprotokollet. Eller jättepiprensaren eller vad han nu använder för att kolla så att det går att elda i kaminen också. Det känns som en förutsättning.
Att den funkar. Det och ved... Undras om det faller på min lott att hugga den...
Nåväl! Snart. Snart kan vi mysa vid brasan.
Som jag längtar!

Jag förstår inte riktigt det här med klockomställningen. Vad är det för mening med den? Vem var det som kom på att vi skulle flytta en timme fram och tillbaka ett visst datum? Och när kom den personen på det? Har vi folkomröstat om detta? Samhället måste ju ha fungerat väldigt bra även innan det här påfundet? Tänkte man att 'nä men vet ni vad det vore ju jättebra nu när det blir höst att få sova en timme längre och få en ljusare morgon men en ack så mycket mörkare eftermiddag'.

Jag minns när barnen var riktigt små, när man äntligen lyckats få till en rutin i deras mat- o sovklockor lagom till den här omställningen... Det var jättejobbigt när det blev vintertid för då vaknade de inte sju längre utan redan klockan sex... osv.

Nu har jag visserligen inte det problemet längre och det är visst ganska förnöjsamt just det här första dygnet som ju på nåt vis blir längre. Men jag fattar det bara inte. Och allt jag inte förstår gör mig lite irriterad särskilt när det inte verkar finnas nån bra anledning heller. Och dessutom kommer att innebära att man blir av med den här timmen igen i mars.

Farmor sa samma sak och hon la dessutom till att 'sånna dumheter höll vi inte på med förr inte, men det var väl nåt som kom på sextitalet när så mycket annan strunt kom'.

Då var det som vanligt igen. Har hälsat på släkten i Edsbyn och haft en trevlig mat-och fika helg...
Man gör nämligen inte annat där. En helt vanlig dag består oftast av frukost, förmiddagsfika, lunchfika, eftermiddagsfika, slät kopp kaffe med liten kaka, middag på det och så kvällsfika.

Garanterat en två-tre kilo plus efter detta med andra ord. Men det var mysigt. Farmor och jag löste korsord. Hon är grym på det. Och jag hjälpte till där jag kunde. Med ord som ta, se, so, la, da och lo.

Mellan maträtterna så käkade vi torkat älgkött hos mina kusiner och gjorde fynd på secondhand butiker. Jo, jo en ullkappa för åttifem spänn är inte illa. Den är supersnygg dessutom.
På lördagen överraskade vi oss själva med en gigantisk hämtpizza som kontrast till alla hemlagade och fantastiskt goda köttbullar vi dittills ätit.
Som sagt, mycket går ut på mat i Hälsingland. Redan när jag var liten insåg jag detta och myntade tidigt uttrycket att jag är 'tvungen hem och grovbanta' efter besöken där. Gäller även nu.
Men det ska va gött å leva vetja.

IKEA kom inte undan mig denna gång heller. Man passerar ju lämpligt Sundsvall på både dit och hem-väg så vi var in både i torsdags och igår. Blev en hel del fina 'pyntsaker'. När jag kom ut från kassan skickade Matte ett SMS om att han varit tvungen att köpa nya vinterdäck precis, 'så håll igen på IKEA' skrev han.
Tur att det då redan var för sent för det...

Herregud. Jag o barnen blir upphämtade om ungefär en timme och vi har inte ens börjat packa!
(Å va gör JAG?! Sätter mig och SKRIVER)!!!
Här är det som vanligt lite halvorganiserat kaos. Teo håller på att ta fram lite grejer att ha med och Wilma hjälper brorsan att packa ett gigantiskt glasfat som han fick i julklapp i FJOL som fortfarande inte kommit hem till Stockholm. (Han har sovit på soffan i natt)

Nåväl. Vi ska åka till mina släktingar i Hälsingland över helgen. Hälsa på mormor, farmor osv.
Hem till Byn skulle man faktiskt kunna säga och det skulle vara helt sant.
Det ska bli mysigt att sova i farmors sneda bäddsoffa och käka hennes köttbullar igen. Samt fika mellan varven. Typ varannan timma...
Tror tyvärr inte att det finns så många datorer att tillgå over there... Hörs!

Facebook. Bl. a det pratade vi om ikväll.
'Har ni varit inne'? Frågan kom lite försiktigt.
Eh nä. Inte så mycket som en sekund av ansiktsboken har jag sett. Och ingen annan heller av oss.
'Hur funkar det?'
'Man måste ha en hub' sa U.
'Va'? sa vi.
'Jooo. En hub'.
'Jahaaaa'... (?!?!????)

En av oss hade minsann varit på middag med två tjufemåringar och visste därför precis vad det var, och förklarade. Därefter kom frågan:
'Så du add:ade dig då'?
'Va'? sa vi.
'Jo... men add:a'.
Spridda applåder.

Jag berättade att jag också använt ett 'ungt' ord idag, nämligen 'hypat'.
Jubel.
Det kom sig av att jag höll i ett studiebesök med ett gäng sextonåringar som i princip satt o sov och så hör jag mig själv säga att '...och ja, så vid sånna tillfällen kan man säga att det är lite mer hypat'.
Jag vet inte om jag såg i syne eller om en av de blondaste tjejerna höjde på ena ögonbrynet.
'Vad säger jag nu'?! tänkte jag i samma stund som ordet kom ut. 'Är jag helt sjuk? Vad menar jag nu? Egentligen'?

Middagen fortsatte för övrigt med idel ädel åldersnojor som samtalsämne och vi jämförde rynkkrämer, ögonkrämer och ansiktshår... osv. Jy sa att vi kan i alla fall se fram emot en sak när vi blir riktigt mycket äldre och det är att vi slipper raka benen. Håret kommer att NÖTAS av med tiden istället.

Och det blir ju nåt att glädjas åt minsann.

Har insett att jag skriver väldigt mycket om TV- program som jag inte tror mig kunna leva utan. Uppfattningen om mig torde vid det här laget vara att jag är totalt beroende av TV:n. Och ja. Det är förvisso sant. Till viss grad. Jag dör ju inte -tror jag- ifall jag skulle missa nåt av det heller.

Förutom Prison Break då, som är ett totalt måste. Oavsett. Och numera också Labyrint. Och Idol.

Det fanns en gång en annan serie som jag kunde gå genom eld för att inte missa. Och det var Melrose Place. Den som hängde med på den då det begav sig vet vad jag pratar om. Så fulländad, så spännande, så intrigfylld, så fantastiskt snygga avundsvärt rika människor det handlade om... Inte några jag kunde identifiera mig med och förmodligen ingen annan heller på Briljantgatan i Frölunda där jag bodde då... Men det spelade verkligen ingen roll.

Den var bra i alla fall. Så bra att jag en gång brast i gråt av pur ilska när Mathias sa att han glömt spela in ett avsnitt som jag visste att jag skulle missa.... Jag blev så himla arg och undrade hur i hela h-vete han kunde missa en så viktig sak! Det visade sig att han förstått det och bara hade 'skojat', för att se min reaktion. Han skojar inte längre om sånt.

Och som sagt. Jag är inte speciellt beroende. Alls.

Åh vad jag har varit duktig nu!
Jag är så otroooligt nöjd!
Och klockan är bara nio!
Jag kommer dessutom att hinna se House!

Jag har FAKTISKT fixat i princip hela morgondagens middag, dvs FÖRBERETT.
Inte en av mina starkaste sidor -är även känd som den mest impulsiva människan i världsgistorien. Jo då. Sant. Men bara därför är ju denna fullkomliga tillfredsställelse ännu mer värd.
Jag KAN också! Och nu kommer jag inte att behöva stressa ihjäl mig imorgon. Vilket är det bästa av allt.

I söndags var vi så där duktiga som man ibland måste vara när man har hus. Eller snarare tomt.
Vi 'gjorde höst' ute. Jag tror att de flesta i åtminstone vårt kvarter fick upp ögonen i lördags när det helt utan förvarning singlade ner snö från hösthimlen. Plötsligt insåg man att det snart är vinter. Och då hjälper inga böner i världen.
Så på söndag så var halva gatan ute i sina mer eller mindre små trädgårdar och seckatörade ner vissna grenar, krattade ruttna löv och säckade sandlådeleksaker. Samt töjde ut förråden med diverse grillar och gräsklippare. Nu är sommaren över för den här gången. Lite ledsamt. Men ändå skönt med ett avslut på nå vis. På nåt som egentligen aldrig riktigt kom i år. Jag gick händelserna lite i förväg och la tom in fejkat granris i fönstret i vårt uterum. Redan nu ja. Jag kommer att vara tacksam om fyra och en halv vecka när det är första advent!
Jag gillar hösten. Särskilt den här helgen nu som kommer. Då får man nämligen sova en timma extra mellan lördag o söndag.

Har precis käkat min pestogratäng som är så himla god att det faktiskt inte gör något att äta den igen fast jag åt den till lunch idag också. ...Samt i lördags.
Men det stör mig lite att inte kunna göra den på onsdag (då känns det som att det blir lite för mycket även för mig trots allt) när jag ska ha tjejmiddag här hemma... Det är så himla kul med de här middagarna men så svårt att komma på vad man ska laga för mat!
De är så himla kräsna de där brudarna också...
Hör ni brides-vad vill ni käka på onsdag?
Fågel fisk eller mittemellan?

Ibland hörs föresten bön. Även om det är en förtäckt sådan och man absolut inte har några baktankar med den! För om sisådär en vecka eller så kommer det att komma en ny liten burk ögonkräm i min lilla brevlåda!
Jag älskar att vara försökskanin!
Och du är fantastisk M! TACK!

Har just upptäckt att den här måndagen kommer att bli den bästa sen typ...ja före sommarn eller nåt!
Varför?
Jo men det är väl självklart! Prison Break börjar ju om ikväll! Jiiiihaaa!

(Ingen göre sig besvär med att ringa mig efter kl 22, tack)!

Har just upptäckt att den här måndagen kommer att bli den bästa sen typ...ja före sommarn eller nåt!
Varför?
Jo men det är väl självklart! Prison Break börjar ju om ikväll! Jiiiihaaa!

(Ingen göre sig besvär med att ringa mig efter kl 22, tack)!

Hmmm jag läste precis Ericas blogg apropå barn och leksaksvapen...
Igår satt jag och Mathias ensamma på eftermiddagen och slökikade på en gammal Rambo-film! (Jag veeet)...
Men det gjorde vi i alla fall. Teo kom så småningom hem och stannade till faschinerat vid TV:n. Dock i maximalt tio sekunder. Sedan började jag jaga honom för att hålla för hans ögon mot eländet på TV:n medan Mathias letade reda på fjärrkontrollen för att snabbt kunna byta kanal. Rambo är inte direkt lämplig för någon i allmänhet och inte för fyraåringar i synnerhet...
Vi vet det.

Men de tio sekunderna räckte! Han sprang därefter in i sitt rum, grabbade tag i ett av leksaksvapnen han tyvärr har och började skjuta med exakt samma ljud som en kulspruta. Hur han lyckas framkalla det med sin lilla mun övergår mitt förstånd, han har vad jag vet aldrig hört det tidigare.

Vad säger man? Vad gör man?
Boys will be boys eller?... Senare på kvällen kom han och hade ett stort runt pappersrör på axeln (kaminen håller på att komma in i huset nu) och sa stolt
'Mamma så här ser en bazuka ut'!

VA?!?!

NÄR och VAR har han lärt sig DET ordet?!!? Och dessutom fattat vad det ÄR?!
Ibland blir jag lite rädd. De snappar upp så ofantligt mycket utan att man vet om det. Och den som säger att det de ser på TV inte skulle ha nån inverkan har oerhört fel.
Om de så bara ser i tio sekunder.

Nu är det jobbigt. Hade jag varit med i Hipp Hipp hade det kallats för veckans I-landsproblem eller nåt. Vi kan kalla det dagens tretti-plusproblem.
Min ögonkräm är slut! Den som jag inte trodde att jag behövde när jag fick den av min svägerska (som jobbar på Loréal)... 'Men snälla! Har du ingen ögonkräm! Det bör du ha som är över tretti, varsågod'! Och så fick jag en burk. En burk som jag sneglade på några dagar, lät stå orörd och började fundera på om jag verkligen var rynkig under ögonen eller om jag skulle bli det om jag inte öppnade burken å det snaraste. Jag föll till föga och sen den dagen har jag inte varit utan! Det är en fantastisk uppfinning. Måste genast handla ny. Eventuellt påminna svägerskan...

Det kunde inte hjälpas. I morse när jag var ute på min morgonprommis kunde jag inte sluta tänka på björnspåren på Tomtebo...

Eller egentligen tänkte jag inte alls på dem utan på min egen säkerhet-om den nu fanns där jag gick, eller om det skulle brumma till i skogen bredvid och Björnen helt plötsligt skulle komma ångande!

Skulle jag springa då? Eller spela död? Alternativt springa och falla död ner efter typ femti meter?...

I Ersmark finns det ännu mera skog än där vid Tomtebo. Och jag kan tänka mig att ännu fler björniden inte heller är osannolikt efter det här.

Jag överväger att hädanefter vara beväpnad när jag går ut. Inte för att jag vet med vad eller ens om det skulle hjälpa. Nyckeln -som jag ofta har i högsta hugg när jag kvällstid är ensam ute i mörkret skulle knappast hjälpa, och den är supervass. Men mer ämnad för människoögon ifall nån skulle tänkas vilja mig något ont.

Jahapp. Då har jag blivit vegetarian. Det gick oerhört snabbt. Tretti minuter med Kalla fakta och E-hoc bara så var det klart. Och här går man omkring och tror att svenskt kött är det bästa. Det är visserligen bara som vanligt, vi tror att vi är världsbäst i det här landet på det mesta, men när det granskas så faller vi rätt ofta rätt långt ner på bäst-stegen.
Ja men herregud, vet du att man kan få hjärnskador eller rent av dö av att käka Prickig korv! Och Jordbruksverket skyller på Livsmedelsverket och så vidare. Precis som det brukar vara.
Nån annan har gjort fel.
Fan. Jag som tänkte bjuda på pasta med salami på lördag när vi ska ha främmande...
Men jag kommer att köpa italiensk. Var så säker.

Wilma har en fobi. Och den är så utpräglad att det nästan börjar bli humor. Det finns nämligen ett ord (!) hon inte klarar av och det är ordet kräk. Det är det värsta ord hon vet. Alla andra former av det som kräkas, kräks osv räknas också. Därför var det väldigt svårt för henne att läsa en av meningarna i läxboken idag som innehöll ordet 'kattkräk'.
'Jag vet vad det står'! sa hon bara. Och så fick det vara bra med det. Jag trodde henne, särskilt som hon höll för meningen med fingret sedan.

Mamma har också ett sånt där ord hon inte gillar. Det är 'loppis'. Får henne att tänka på löss tror jag, eler loppor som kliar kanske.

Själv har jag svårt för 'lårkaka'. Och 'Leverkusen' eller hur de nu stavar. Men äckligt låter det i alla fall.

Deras reklambudget måste vara rätt obegränsad...
Reklamen för Råttatouille har malt sig in i hjärnan och nu gjort så att jag verkligen VILL se den här filmen. NU!Den gör mig så glad! Särskilt den på TV. Jag gillar tecknade filmer och jag fullkomligt älskar Pixars tecknade filmer.
Om den här filmen håller vad den lovar-roligast nånsin-så kommer den att vara fantastisk. Jag garvar varje gång trailern går på TV så jag hoppas att inte det är bara den scenen som är det roliga...

Det som är en aningens jobbigt med de fletsa av de här storfilmerna är ju att det blir ganska dyrt att se dem. Åtminstone med barnen-och dem måste man nästan ha med sig på bion när det är en film i den här kategorin. På gränsen till konstigt blir det annars. (Jag är för övrigt en person som sällan eller aldrig bryr mig om vad folk tycker)...

Jo men först och främst är det ju biljetterna till själva filmen som kostar, popcorn, dricka och så vidare. Sen kommer det alltid mera grejer. På temat liksom. Som man 'måste' ha.
I alla fall om man är 4 år, alternativt förälder med dålig fantasi vid födelsedagar/jul... Kläder i alla varianter, leksaker osv. Det gulligaste jag såg efter Bilar-filmen var ett par Blixten-tofflor, som var för barn men så stora att vilken unge som helst hade snubblat ihjäl sig i dem. Men de var väldigt söta. Jag köpte dem inte.

Men det är klart man kan ju välja att bara se filmen också. Själv.

Mathias köpte en del nya kläder när vi var i Sundsvall. Det är väldigt orättvist för han tar det han gillar med sig in i provrummet, drar på sig det och så sitter det som en smäck. Han fick med sig jeans, skjorta, tröja. Jag köpte en sjal, jag. Det krävs inte så mycket passform för det nämligen.

Hur som helst så har just de där klädköpen i Sundsvall, i kombination med några andra ganska nyligen gjorda inköp, gjort att jag tycker att han nu har en perfekt garderob. Så där som jag skulle vilja ha det. Nämligen få, något dyrare men snygga och användbara plagg, som går att kombinera.
'Men jag handlar ju hellre billigt och mycket jag', sa jag (För jag är en riktig HM fanatiker). 'Jag skulle hellre kunna handla dyrt och'...
...'fortfarande mycket', fyllde Matte i.

Och det är precis det jag menar.

Emma heter hon.
Sjöberg hette hon men heter Wiklund eller så idag. Ah! så himla skönt att jag kom på det till slut. När jag stod o borstade tänderna igår kväll kom det över mig bara. Visst är det underligt hur hjärnan fungerar. Man tror att man slutat att tänka på det men det maler runt i minnesbankerna i alla fall utan att man vet om det.

Jag har ju nämnt en del handikapp som jag anser att jag har. Och mitt minne är det verkligen nåt fel på. Jag brukar göra små tester för mig själv och jag blir nästan rädd varje gång.
Jag säger som Zackrisson i söndags-'vart tar minnet vägen'!? En test som jag gjorde så sent som igår var att jag hade ett gem 'över' som jag inte visste var jag skulle lägga just då. Jag stoppade det därför i fickan och tänkte att det lägger jag bland de andra gemen när jag kommer till mitt rum. vilket skulle bli om cirkus tre minuter. Detta var vid halv tre på eftermiddan. Gick på toa och tänkte mycket intensivt på det här minimala gemet som låg i fickan och som jag snart skulle plocka upp därifrån.

Halv tio igår kväll. Återigen på toa, denna gång hemma. Med en försynt ljudeffekt så rasslar gemeländet ur min ficka ner på golvet.

Och så här är det jämt! Med oftast små saker, men även större och då är det inte lika kul längre. Brorsan glömmer också en del, men han har den teorin att är det inte tillräckligt viktigt så är det inte värt att komma ihåg.

Nu är min energi slut.
Sitter därför och knaprar solroskärnor för att senare förmå mig att köra hem. Jag skulle hellre ta en chokladbit grande. Men har återigen bestämt mig. Precis som hon gjorde hon på åttiotalet...gud va heter hon nu igen den där superpigga äckelfräscha Lätta-reklam människan... hon som numera är Lindexmodell också... äh ja hon i alla fall. Namn är också ett av mina handikapp. Kommer inte ens ihåg vad suprekändisarna heter.

Så. Nu när min energi för den här dagen som sagt är slut och förmodligen inte återfås ens i en påse fågelfrön, så vill min dotter åka till Ersboda-bibblan ikväll och lyssna på en människa som berättar om hur man bygger rymdraketer... Jag vet inte men soffan kändes väldigt mycket mer tilltalande. Wilma är helt galen i rymden. De har pratat om den på skolan och hon är verkligen helfrälst. (Har lärt mig massor)!
Så självklart ska mamman ta sig i kragen och åka och titta på raketer.
Eller eventuellt övertala pappan...

Konstigt. Jag tror faktiskt inte att det hänt förr. Men jag tycker att helgen varit rätt så lång!
Mycket angenäm känsla.
Var snudd på utvilad i morse också och tog en tidig morgonprommis i mörkret. Jätteskönt.
Teo var inte sugen på dagis, men fick inget utbrott i alla fall så man får väl säga att det gick bra i alla fall.
Och vädret är fint. Och snart ska jag på massage.
Hmmm...ska det här bli en bra måndag?!?!?

Har precis kommit hem från Robertsfors. En vådlig färd genom dimma och mörker. Jag har verkligen ett uselt mörkerseende. Det är ett handikapp. Men det ska väl inte sägas högt. Vill ju inte oroa nån i onödan. Farbror polisen till exempel. Eller mamma...

Har varit och hämtat hem Teo som inte hade nån större lust att följa med. Han hade mycket hellre stannat kvar och lekt med Mattes gamla Star Wars-gubbar, Ninja Turtles och käkat pannkaka än behövt gå till dagis imorgon. Men, men vardagen är snart här igen. Vare sig man vill eller inte.

Käkade supergod thaimat hos pappa och glodde på Ernie Els som vankade runt på nån brittisk golfbana samtidigt som vi skrattade åt Göran Zackrisson. Han som kan häva ur sig de mest fantastiska kommentarer. Han borde egentligen få nåt slags pris för dem. Eller vad sägs om: 'Alltså. Minnet. Jag VET verkligen inte...men vart tar det vägen'?! Bara sådär. Bara för att. Helt utan anledning. Han är min idol.

Nä. Nu är det dags att ta itu med kvällen. Få barn i säng och slå sig ner framför Parlamentet. Och vänta på min man. Hoppas han hinner med planet hem...

Vi har fått tillbaka TV:n! Halleleluja.
Så nu är ordningen återställd och Wilma ligger och ser på barn-tv i soffan. Hon var helt preplex igår när det inte fanns nån morgon-tv att titta på. En lördagmorgon är sig inte lik utan det nämligen.
Jag förstår henne, vet ju själv hur jag reagerade i fredagskväll. Men jag blir ju samtidigt fundersam! Vi är alltså beroende av ett riktigt dött ting för att i princip kunna fungera normalt i vår familj.
När jag berättade för folk att vi inte haft nån TV på fredag så har alla verkligen beklagat också!
Kanske var lite nyttigt ändå. Fast vi hade TV igår kväll så tittade jag inte en sekund!
Jag och J spelade kort ístället.

Jag ringer J.

'Vad gör du'?
' Klipper häcken! Phoo'! utropar hon andfått och understryker därmed att det är ett digert jobb som kräver sin kvinna.
'Va?! Det... var värst'!

(Fan va duktig hon är då. Tar sig för sånna svåra...liksom manliga saker. Själv har åstadkommit ett byte av påslakan, en maskin tvätt och dito disk, toaskrubb och lunchlagning idag. Minst lika duktigt, men ahhh så himla typiskt).

'Ja visst'! fortsätter hon, 'det här är fan det manligaste jag gjort nånsin - för det är med en så där maskin du vet, med el.'
'Åh hjälp! Du aktar väl fingrarna'? (typiskt).
Jag fortsätter:

'Jaha, du måste ju känna dig ganska manlig nu då'?
'Njaa'...säger hon fundersamt, 'snarare lesbisk på nå vis.'

Lördag. Tomt i huset och det börjar bli en aning trist faktiskt. Har plockat undan lite och förstrött flyttat runt en av sofforna i vardagsrummet. Det måste ändras lite därinne om vi ska få plats med kaminen som är inköpt men ännu inte monterad.

Garaget kan vi knappt gå in i längre. Ingången är precis full av x antal lådor av olika storlekar och tyngd. De ska alla sammanfalla till täljstenskamin så småningom.

Mathias har i bästa Timell-anda tänkt montera in den på egen hand, tillsammans med en kompis. Jag är inte orolig, inte alls. Det behöver jag inte vara men det känns som ett digert jobb för dem. Särskilt som vi inte har nån skorsten än heller.

Det har gått ganska långsamt som vanligt för oss. Vi visste tidigt att en kamin skulle vi ha. Det tog två år att bestämma vilken sort och sen ytterligare några månader att bestämma var den skulle stå i huset...

Ja herregud. Men just nu ligger en droppformad glasskiva på den med stor omsorg utvalda platsen på golvet i alla fall. En start så god som någon.

Så himla, himla trist. Va sura vi är. Och besvikna.
Himla, himla skit-TV! Tydligen har nån grävt av en kabel här i närheten så vi har ingen TV sändning!

Det felanmäldes visst kl 14 och så råkar det vara fredag... Jag förstår om inte lilla Ersmark är en reparatörs föreställning om fredagsnöje. Men snälla laga! NU! Det är faktiskt Idolveckofinal. Och här sitter jag med en besviken åttaåring. Ja men du förstår ju!

'Men va ska vi göra nu då'?!?!? Wilmas förtvivlan total. Hennes vision av vår myskväll inbegrep faktiskt Idol. Och inget annat.

Men det är å sandra sidan lite för sent nu då.

Vi har hållit tillgodo med en repris av Lilla Melodifestivalen på nätet. (Tack och lov för Internet). Vi har sett en film på DVD. Och nu ska vi spela kort.
Och vi har väldigt mysigt. Och det var väl huvudsaken.

Ser fram emot en lugn helg. Mycket lugn. Teo hos farmor o farfar sen i onsdags och Mathias i Örebro.
Jag och Wilma ska ha tjejmys. Det är inte varje dag det händer bara på tu tjejers hand, men både jag och hon ser fram emot det mycket.

Vi ska hinna med massor ikväll.
Se Idol såklart, fixa och äta nån god maträtt-som inte får bestå av kroppkakor. Inte heller falukorv med små benbitar i-enligt Wilma. Hon fick igår höra på skolan att falukorv innehåller nermalda benbitar. Men tack då! Nu kommer vi ju aldrig att få i henne det igen. På frågan jag storögt fick av henne igår om det verkligen var sant, svarade jag dessutom alltför svävande för att helt kunna dementera det också. Synd.

Men falukorv blir det inte ikväll. Det är säkert.
Sen har vi en film vi båda vill se och ett parti kort som jag stressat sköt upp igår för jag var 'tvungen att städa'. Alla har vi våra prioriteringar...

Sen kommer ju sovbiten också. Med den mörkrädda mamman. Men jag ska göra mitt bästa för att få Wilma att stanna uppe lite längre än vanligt så vi kan lägga oss samtidigt. Innan ska jag kolla av alla batteridrivna leksaker så att de inte går igång under natten. Dörrarna låses redan vid 17 tiden.

Start idag: tandläkarn igen. Wilmas gummiband skulle kontrolleras. Hade tid 07.50. Åkte hemifrån 07.41. På de minutrarna hinner man inte från Ersmark till sjukhuset. Det visste jag redan innan men det hjälpte föga. Vi fick en liten språngmarsch från lassa-parkeringen och upp. Men fick i alla fall vänta tio minuter på att få komma in. Och det var väl det jag visste, så stressnivån var faktiskt rätt låg trots att vi var sena.

Mathias, som skulle med flyget kl sju imorse, höll på att inte komma med. Hans arbetskompis som han skulle hämta upp innan sov nämligen fortfarande när han kom förbi vid halv... Det blev stressigt värre. Väl på flyget fick de så erfara bad stewardess och good stewardess.
Som i sagorna segrade den goda sidan till slut så de fick åka med planet fast gate och incheckning för länge sedan var stängda och planet i princip hade börjat brumma ute på plattan. Den sena ankomsten kostade dem lite alkohol och ett antal tuber och flaskor med livsfarligt innehåll -typ munskölj- som säkerhetskompisarna beslagtog, men de kom i alla fall med planet.

Jag hatar det! jag verkligen HATAR det!
Nyss vräkte jag ur mig att 'jag avskyyyyr verkligen det här-jag dör fan hellre'!
Men det är naturligtvis inte sant. Och nu när det är överstökat så ångrar jag de orden bittert. För så säger man inte. Jag dammsuger mycket hellre än dör.
Men det finns inte mycket som jag tycker är värre.
Och nu är jag på asdåligt humör bara för det också. Det blir så.

Men käre den som bestämmer när man ska dö-jag menade inte det jag tänkte högt. Jag vill inte dö! jag kan dammsuga imorgon igen om det förbättrar mina utsikter. Promise.

Jättekonstigt är det att se sin bloggtext bredvid en annan människas bild! Klickar man just nu på min blogg Mätt, så hamnar man på Anna Wuolikainens sida!
Det är inte mitt fel Anna att jag nu -förhoppningsvis tidsbegränsat- inkräktar på din sida! Förlåt, men det är nåt med systemet. Och snart är det säkert åtgärdat. Men för säkerhets skull så säger jag bara att lasta inte Anna för att äta fort och mycket av kinesisk mat. Det var jag som frossade. Ingen annan.

Nu när jag sitter här är det lätt.
Jag ser framför mig hur jag när jag kommer hem i ett huj tar fram dammsugaren, trasor och rena handdukar. Putsar, putsar, suger, suger och så är det klart. Rent å fint. Vattnar mina fina, nya 10 kronors blommor från Ikea (helt galet-och det var inklusive krukan det)! och kanske t o m byter gardiner i köket.
Svishelisvish så har jag dessutom vikt tvätten från igår och plockat undan alla legobitar och frukostsmulor.
Denna vision för att jag imorgon-fredag-ska kunna njuta när jag kommer hem och bara slappa hela helgen.

Det är ju tanken som räknas.

Guuuuud va mätt jag är!
Har varit på Eurasia och frossat i deras lunchbuffé. Och då äter jag kan jag säga. Mycket. Och fort. Jag är expert på att äta fort. Det innebär enbart stressmage och en känsla av bly i magsäcken när man ätit klart. Så det är inget att efterfölja alltså. Men inte desto mindre svårt att arbeta bort.
Hur som helst! Det var så himla gott!
Jag älskar kinesiskt. Särskilt biff med bambuskott.
Tack, tack mamsen!

Wilma fyller år i december. Ganska precis två månader kvar. Önskelistan är i princip färdigställd och gäller praktiskt nog både för födelsedag och jul.

Och redan nu funderar hon på vilken sorts kalas hon ska ha. Och hur många hon får bjuda.

'Du kan väl ha vanligt kalas', säger jag hoppfullt.
Med det menar jag ett sånt som jag själv hade i början på åttiotalet. Ett sånt med chokladbollar, (fast det hette nåt annat på den tiden) gräddtårta och fiskdamm.
Ungefär 5-6 kamrater bjudna.
'Vaa'?! säger Wilma, 'är du inte klok! DET går ju inte'.

Nä såklart. För nu förtiden är det TEMAN på alla kalas. Och ungarna får ju storhetsvansinne.
Kan bara informera om att vi KAN inte bjuda hela klassen hem till oss. Det är en omöjlighet! Vi har för litet hus och knappt stolar så det räcker till släktfikat.

Wilma har börjat inse att hon fyller år hemskt sent på året och att det kommer att ligga henne i det berömda fatet för all framtid. Eller åtminstone till artonårsdan eller nåt. Sen spelar det mindre roll. (Hon kommer dessutom att TACKA mig när hon är vuxen, eftersom hon kommer att vara yngre än de flesta av sina jämnåriga längre).

Vi har enats nu i alla fall om ett tema. Och ett lagom antal inbjudningar.

Men allt kan hända. Får se om det håller hela vägen till december.

Jisses vad jag är trött. Dels kommer helgen efter som väntat och sen satt vi uppe och såg film sent igår kväll. Ifall jag tillät mig att slappna av så skulle jag faktiskt somna här sittandes i stolen. Jag har inga problem med det se, att somna var som helst.
Min bror är ganska lika. Men han går ett steg längre och det händer på riktigt att han somnar i sin skrivbordsstol framför jobbdatorn.
'Skulle bara vila ögonen'...
Tur att han är sin egen chef.

Det här med att vila ögonen är nåt jag är riktigt bra på. Händer allt som oftast framför filmer som jag föredrar att se liggandes i soffan hemma. Gärna med tre kuddar, filt upp till näsan, tofflor på och värmeljus på bordet. Filmen må vara hur bra som helst, det var den även igår. Men det slår aldrig fel. Jag vaknar alltid till av att Mathias frågar
'Men sover du nu igen?'
'Nää absolut inte...vad tror du? Jag bara vilar ögonen lite'.

Det är standardsvar. Och vi vet båda att det är ljug. För jag sover. Alltid. Det är som att jag får en slägga i bakhuvet eller nåt för jag märker aldrig av när det händer. Jag bara vaknar. Vilket ju är tur. Vore lite jobbigt om det var tvärtom.

Kan bli lite knepigt när man pratar om en film med nån och jag säger att 'jaa den har jag sett, den var så bra'! Och så kommer den andra personen in på nån scen som jag inte alls känner igen. Då har såklart släggan varit framme igen. Jag har sett massor av avsnitt av Morden i Midsummer. Men aldrig någonsin varit vid medvetande när de haffar mördaren.
Det är väldigt frustrerande faktiskt.

Jag är kär i mina barn som kramas när man kommer hem sliten en måndagseftermiddag och strålar med hela ansiktet när de kramar en och säger 'åh vad FIN du är mamma och vilken god sås du gör! Den är godast i hela världen'!
Jag är kär i min man som inte lagar falukorv och makaroner till middag trots att det är vanlig måndag utan gör en riktig fredagsmåltid med supergod kyckling istället.
Å så är jag kär i Ikea. Alla fina saker som dessutom är billiga och som kan lysa upp ett helt hus med sin blotta närvaro.

Ahhhh!

Åh! Jag vill också vinna en miljon! Som den unga tjejen gjorde på Bingolotto i helgen. Jag skulle aldrig kunna vinna på Bingolotto, enbart av den anledningen att jag inte spelar det. Men på Triss då! Ska det vara så himla omöjligt?!? Har skrapat Trisslotter i flera år, men bara vunnit tusen spänn som mest. Vilket i o för sig är bättre än allt under det, men absolut inte bra heller i jämförelse med de pengar jag lagt ut...

Plötsligt händer det. Jag vill veta när!

Nu är jag sådär ofantligt hungrig som man bara blir efter att ha tänjt ut magsäcken några dagar med god mat. Det kan bara bli så efter frukostbufféer, trerättersmiddagar och nattamat i form av... ja egentligen inget annat är FETT. Och så lite snabbluncher på det...
För varken jag eller J har nån större lust att ägna tid åt mat när vi shoppar. Det känns så onödigt. Helst skulle jag vilja att det fanns ett stillahungern-piller sånna gånger. Så man helt slapp tänka på mat.

När vi stod i kön i lördags för att 'slänga i oss en burgare' tog det lite extra lång tid.
'Herreguuuud' var J:s kommentar medan vi stampade på stället och hysteriskt spanade ut mot butikerna vi inte hunnit in på ännu samtidigt som vi höll ett stinnt öga på klockan. 'På den här tiden skulle vi ju ha hunnit scanna av hela HM'!
Med våra supershoppingblickar hade det varit fullt möjligt och då hade vi hunnit med ännu fler affärer!

Snabbmat ska gå just snabbt! Och inte som på OK i Ö-vik där de värmde varmkorv en och en allteftersom folk beställde! En aningens ineffektivt kan tyckas. Och fullständigt galet.

Nu ska jag gå på lunch.

Nä. Jag är inte arton längre. Eller ens tjufem. Min kropp och mitt huvud orkar inte längre med två dygn av god mat, uteliv, vin och för lite sömn. Jag minns en tid när jag kunde vara ute flera kvällar i veckan -till och med vardagar- utan att det rörde mig i ryggen.
Eller ens störde dygnsrytmen...

Men nu går jag här med tvättbjörnsögon och vet redan nu att jag med säkerhet kommer att få sota för den här fantastiskt roliga helgen hela veckan.

För 'det kommer ju efter'.

Den meningen känns numer fullkomligt naturlig.

Efter helgen är jag en erfarenhet rikare. En som är av det slag att jag hellre hade gått hela livet utan att behöva veta av den. För att vakna av ett tjutande brandlarm på ett hotell, det har aldrig hänt mig förr och inte trodde jag att det skulle behöva göra det heller.
Det är ju nämligen en av de där typiska sakerna som bara händer andra.

I går morse, på hotellet i Sundsvall, tidigt som attan vaknar vi av ett ljud som skär genom hjärnbalk, trumhinnor och skelett. Har sovit ungfär tre timmar och i halvdvalan fattar jag inte vad det är för ljud och tänker först bara 'fy vad det låter. Å så högt! Jag sover här inne! Kan inte nån stänga av eländet'?

Sen inser jag ju, efter sju sekunder eller nåt, att det faktiskt är brandlarmet. Och tro det eller ej men min första tanke är inte 'vi måste uuuut'! Nä då, utan snarare 'Vad gör 'man' nu? Hinner jag klä på mig'?

Hur irrationellt som helst. Men som sagt. 'Det här kan ju ändå inte vara på allvar, för det här händer inte mig'.

Mathias kollar korridoren som visar sig rökfri, ingen brandlukt känner vi heller, så vi drar slutsatsen att vi åtminstone hinner klä oss innan vi firar ner oss från balkongen eller nåt... Jag är plötsligt väldigt tacksam att vi råkade få ett rum på första våningen.

Sen går vi i alla fall ut, vanliga vägen, men ganska raskt, ner till receptionen där övriga hotellgäster också står i varierande mundering och frisyrer. Vi ser ingen rök och ingen eld. Då blir det tyst. Larmet slutar tortera oss.

Med gapande munnar och stora, trötta ögon står vi alla kvar och väntar på nån form av information. Jag ser en liten flicka med napp. En äldre kvinna som gråter. Och plötsligt slår det mig att herregud! Tänk om det verkligen hade varit så att vår korridor hade varit full av svart rök när vi skulle ut eller att lågor redan hade börjat knastra på vår dörr! Vad hade vi gjort?! Hur hade det gått?!
Paniken vågar jag inte ens tänka på.

Djungeltrumman meddelar att man nu kan återvända till sina rum. Men ingen människa-förslagsvis ur personalen-yttrar ett ord! Samma trumma når oss igen och det visar sig att anledningen till larmet var en bunke i en micro i personalmatsalen som börjat ryka. En kille ur personalen går helt sonika rätt igenom folkhopen i trappan utan att säga någonting. Någon frågar vad det är som har hänt och han säger då att det var 'falskt alarm'...

Ingen orkar i det här läget ifrågasätta nåt alls så vi går upp till rummet igen och somnar till slut om. Och drömmer sedan om brandhärjade barnrum i vårt eget hus.


(Resten av helgen var däremot jätterolig!
Mer om det senare).

Imorgon är det äntligen dags! Jag o Matte åker till Sundsvall med J o hennes man för en hotellhelg med Ikea och Casino på listan. (Ja ok då hockey var visst också inplanerat, men det går bara hälften av oss på). På lördag ska vi se på Jill Jonsson! Ska bli jättekul.

Har gått i ungefär tre månader och väntat på denna helg. En tradition har det blivit nu, tredje året i rad när bara vi vuxna sticker iväg nånstans och gör nåt kul. Det var föresten förra året den här helgen som jag och J svängde våra handväskor på det där ungdomsdiscot jag berättade om tidigare... Vi ska undvika det i år.

Hela veckan har jag varit orolig för att barnen eller nån av oss stora ska bli sjuka, eller att barnvakten blir sjuk eller att båda familjernas bilar ska paja eller att de ska ringa från hotellet och säga att nej tyvärr här har det blivit nåt fel, ni har inget rum. Eller-gud förbjude-att Ikea plötsligt skulle bestämma sig för att ha stängt just den här helgen.

Men nu är vi nära!

Idag bakar de bullar på dagis.
'Nej mamma, inte bullar utan KANEL bullar', som Teo påpekade imorse. Det är tydligen en vid skillnad. Han har sett fram emot detta bak hela veckan så han var uppe ur-tidigt och väntade på att få sticka iväg till dagis och knåda deg.

Vi tjuvstartade firandet redan igår kväll hemma med en bulle till kvällsfikat. Vi hade då att välja på att ta ur en påse hembakade bullar som goa mamma gjorde sist hon passade barnen hemma hos oss, eller ur den påse som Findus bakat och som barnens lata mor införskaffat i brist på tid...

På de hembakade bullarna var det allenast strösocker för det var vad Lindbergs torftiga skafferi erbjöd vid baktillfället. Trots det så är ju Mormors bullar såklart mycket godare än Findus´men igår valde barnen ändå det senare. För det var 'riktigt socker' på.
Sorry mormor! Jag ska genast köpa hem pärlsocker. Att som mormor bli brädad av plastiga Findus kan inte vara bra alls.

Oavsett socker så är jag GALEN i bullar. Det är det bästa fika som finns! Även om jag har tio sorters bakelser att välja bland så tar jag hellre en bulle. Och bara därför är jag så glad att vi bjuds på just kanelbullar till eftermiddagsfikat på jobbet idag! Oavsett vem som bakat dem.

Min mamma är ett äkta Västerbottensnytt-fan. Alla i familjen vet att det missar hon absolut inte! Skulle hon göra det av misstag så måste hon se dubbla avsnitt kvällen därpå som kompensation.

Så för henne var det därför extra speciellt att äta lunch på lokal igår, eftersom det råkade vara samma lokal som hela redaktionen på nämnda program hade valt som lunchställe!

Mamma exalterat i telefon:
'Ja du förstår! Det var ju en UPPLEVELSE för mig! Nader var där också och Mamma Mu! Mamma Mu var SÅ snygg och tuff, du skulle ha sett henne'!

(Ja, det är en av tjejerna som vi båda tycker har sån härlig röst, ungefär som Mamma Mu, så där lugn och behaglig).

Hon fortsatte:
'Maten var sådär. Ganska dålig faktiskt... Men ah! Strunt samma, DOM var ju där'!

Min mamma är också snygg och tuff. Och rolig.

Började dagen med ett tandhygienistbesök. Min vän Jy är det som tar hand om mig och det är alltid lika behagligt, även om plasten på röntgenplåtarna skavde. För övrigt var det riktigt skönt att vila en stund i den bakåtlutade stolen och få tänderna polerade och tandstenen bortraspad. Äckligt ljud bara, när de tar bort den. Känns som att hela huvvet ska åka med.

Några hål hade jag inte. Vilket är ett bra betyg för en snusmumrik som jag som inte varit på undersökning på över två år. Jag ska försöka borsta lite lösare bara så inte tandköttet till slut kryper upp i kraniet på mig.

Jag är lite faschnerad av de där affischerna de har i taket hos tandläkarn - de där som man ska vila ögona på när man ligger där. Byts de ut nånsin?
Men det är klart, den är säkert ny för nån varje dag. Kanske fungerar som en form av psykolog för dem med tandläkarskräck också. De kan kanske fördjupa sig i vad de gör på bilden istället för vad nån gör i ens mun.

Kanske.

Ja. Du vet spindeln som sprang över vårt sovrumsgolv i lördags. Och kompisen till den som jag visste skulle dyka upp... Nyss hittades den polaren. I Wilmas rum. Hängandes från taket.

Den här var inte bara större än den förra. Den sprattlade mer. Och jag var till råga på allt ensam vuxen hemma.

WOOAAAA!

Jag tänker nu genast ingå i nån form av braveheart-förbund. För jag gick raka vägen till hallen och hämtade en sko + en flugsmälla och Super10 från städskåpet. När jag kom tillbaka till Wilmas rum hade den hamnat på golvet och jag-jag slog ihjäl den med flugsmällan! Bara så där! Och jag behövde inte ens använda de andra mordvapnen. (super10 och andra starka medel med sprayfunktion har en förkrympande effekt på spindlar, dessutom kan man stå på ypperligt avstånd från bestarna och hålla dem stångna tills förstärkningstrupperna anländer. Mycket effektivt).

Men, HA! Jag gjorde det! Själv. Och jag lever fortfarande. (Sen var den ju tvungen att dö en gång till så det gick åt 18 liter vatten igen)...

Jag sitter med frossbrytningar och kalla kårar efter ryggen fortfarande och tårna har i princip trängt in fullständigt i hålfoten, men jag räddade mina barn från detta monster!

Superhjältemorsan-thats me.

Jag får det inte att gå ihop. Jag bir galen. Tiden är för kort! Allt tar dubbelt så lång tid som jag tror och man blir alltid avbruten av något telefonsamtal med nya uppgifter att lägga till på listan över 'måste göra innan nyss'.

Lovade hämta Teo på dagis tidigare igår. Fick istället ringa fröknarna och be om att få ha honom där bara liiite längre. Stressad som jag var så säger jag 'Hej! det är Malin, Mathias mamma'. Fröken skrattade och jag insåg mitt snedsnack. Så kan det gå i hastigheten.

Teo är ganska förkyld och skulle nog behöva vara hemma och vila en dag eller två, men...in på dagis imorse igen och säga till fröken att 'ring om han får feber'...

Mitt dåliga samvete slår nu alla rekord. Särskilt som jag inte redan sitter i bilen och är på väg till honom precis nu.

'Ska bara' i fem minuter till...

Gjorde misstaget att lämna en halväten banan på mitt skrivbord innan jag reste bort förra veckan.
Nu har jag odling av bananflugor på mitt rum.
Såååå otroligt vidgrigt! De är ena feta, röda, slöa av jätteblomfluga-typ. Så jäkla äckliga! Och stanken av gammal banan är fortfarande total i rummet. UÄÄ.

Släng alltid en halväten banan i en soptunna långtifrån dig.

Det ska jag skriva upp på en post-it lapp och sätta på näsan.

Gahhh vilken daaaag! Inte nog med att det rent generellt var veckans värsta enligt mig, dvs
ap-måndag. Den har den här gången dessutom innehållit elände och huvudvärk från början till slut så nu tror jag att jag går i ide för vintern. Kan man inte få göra det? Som björnarna. Och börja sträcka på sig fram emot mars eller så. Jag kan vakna några dagar kring jul föresten. Det vill jag inte missa.

Kvällen har varit bra i alla fall. Hade du besökt oss här hemma ikväll så hade du dessutom fått se schlagerfestival av hög klass!

Wilma och fem kompisar har sjungit Sing star med sån inlevelse att vem som helst av dem skulle kunna vara stand in för Paparizo, Perelli eller Magnus Carlsson. Vilken dag som helst. Himla kul spel det där...
Jag och Mathias passade på när tjejerna gått ut och småsjöng lite förtroligt med Ola Salo... Man får ju passa på. Inte varje dag man har honom i vardagsrummet.

Ibland undrar jag vad folk skulle säga om de såg oss här hemma när vi sätter igång ordentligt...
Matte är en rockstar-wannabe och jag är ju, som jag sagt tidigare, inte sämre...
Wilmas kompisar brukar storögda snegla på oss när vi kör en liten efter-middagen-show i bästa amatörstil.

Undrar om de berättar för sina föräldrar när de kommer hem...och vad de i så fall säger?