Idag är det min tur att köra Wilma med kompis till deras dansträning. Medan de är där ska jag ta mig en stund på stan faktiskt och försöka köpa nån julklapp och födelsedagspresent till Wilma… Jag har hennes önskelista med mig. Där står ganska många saker, numrerade och uppradade.

Lite längre ner på listan står det till exempel:
’12: TV, lillasyster/lillebror, batterier’
På likvärdigplats alltså…

Hmmm. Jag tror att det blir batterier till leksakshunden faktiskt.

Har varit på Öppet hus på Wilmas skola ikväll. Trevligt, trångt och högljutt. Ja. Trivsamt på nå vis. Ungarna gör grymma kreativa grejer nu för tiden. Inga ’blåstenciler’ där inte. Ja men när jag gick i trean var väl det mest fantastiska när man fick dra egna blåstenciler med en stor vev…
Nä nu är jag orättvis. Men vi gjorde varken titt-skåp eller fadderbarssagor vad jag minns.

Inte heller hade vi loppis. Wilma och kompisarna turades om att ta betalt. Och naturligtis kom vi hem med en plastig, porr-röd stjärnlampa (som inte fungerade) men som Wilma absolut skulle ha i sitt fönster till jul. Men ok den var rätt fin -trots färgen- och behöver bara en ny glödlampa.

Teo vann på lotterna vi köpte. Han gick från strålande lycklig vinnare till moloken förlorare när han såg vad han vunnit: en gästhandduk som det stod God Jul på.

…Den kanske går att ge bort i julklapp…

Sen var det naturligtvis det obligatoriska fikat också. Vi satt med en kompis-familj och helt plötsligt säger deras ene pojke att ’alla i Wilmas familj har randiga kläder’. Och minsann. Satt inte hela Lindbergs-klanen där på rad i randiga tröjor. Undrar om det såg beräknande ut.
Lite WCT-overall så där, fast ändå inte.

Pappan i andra familjen tyckte att Teo hade vuxit så mycket och ’blivit så lång och stor’. Varpå Teo säger:
’Ja men du förstår, jag är en lagom lång man i mina bästa år’!

Han ser en del på Karlsson på taket min son.

Ibland har jag ett fantastiskt roligt jobb. Som nu.
Sitter och skriver julrim – på arbetstid!

Sanslöst!

Jag är en svag, svag människa med en svag, svag kropp.

Igår kom så äntligen ved-mannen. Det lass ved som han hade så fint staplat på sin lille traktor såg så behändigt och lagom ut när det var staplat just på traktorn. Men när han sen vräkte ut två kubik träbitar på vår garageuppfart var berget plötsligt oändligt högt. Eller snarare brett. Karln säger så ’Jahapp, det tar ju säkert en timme att stapla det där, så ni har ju det ni gör’.

Antingen var han ironisk eller så har han urusel tidsuppfattning. Dryga TRE timmar senare var vi klara. Och med värkande axlar och rygg släpade jag mig inomhus.
(Ja du hör ju vilken dramatik).

Om vi säger så här, det är tur att jag inte är vedstaplare till yrket, det är antagligen på ackord vilket skulle innebära svältdöd för mig och kära familjen samt klippkort hos sjukgymnasten.

Men nu ska här eldas, eldas, eldas och mysas, mysas, mysas. Det är mer i min smak.

Mm. Ok. Nu har jag gjort det två gånger ikväll.
Hävt ur mig två typiska mamma-till-barn-hot, identiska med de jag själv fick höra när jag var liten. Och förmodligen också mina föräldrar när de var små…

Det första kommer när Teo sitter vid middagsbordet och säger att den stekta korven och potatisen faktiskt är det absolut äckligaste han har ätit i hela sitt liv.
Mamman: ’Du måste tänka på barnen som får gå hungriga Teo, tänk de som inte får nån mat alls att äta, det finns faktiskt sånna barn’.

Öhhh. Jag brydde mig inte speciellt om Biafrabarnen när jag var liten heller. Visste inte ens vilka de var, mer än att det var synd om dem och hade uppsvällda magar. Man har inte begrepp om sånt när man är fyra.
Var maten äcklig så var den.

(Mutar honom att åtminstone äta upp potatisen och rödbetorna så får han en After Eight sen)…

Det går nån timma och så ser jag honom sitta och blinka konstigt framför Bolibompa-efter att han har sett Superhjältarna på DVD dessutom.

Mamman: ’Men har du ont i ögonen Teo?! Vet du att jag tror att du ser för mycket på TV. Dina ögon håller på att bli fyrkantiga’.

OK. Det finns inga fyrkantiga ögon det vet alla. Det är bara ett hemskt, hemskt hot som föräldrar i alla TV-tider använt mot sina skräckslagna barn och nu även jag!

Jag borde skämmas. Särskilt som jag överträtt två andra ’lovar mig själv att aldrig göra när jag själv får barn-grejer samtidigt. Nämligen att muta mitt barn med sötsaker för att äta upp maten. OCH använt DVD som barnvakt.

Det här med e-post är en så förträfflig uppfinning så jag vet inte vad! Fantastiskt är ordet. Även om jag ibland, som nu, ändå blir lite full i skratt.

Konversationen jag nyss haft med en person på jobbet liknar verkligen ingenting. Det står i princip bara: ’bra’, ’ok’, ’visst’, ’ tack’. I sisådär fem mail eller nåt.

Helt meningslöst, men ändå så bra! Särskilt som jag har utvecklat nån form av arbetsskada efter många år med jobb som inneburit att svara i telefon-HELA dagen. Så just e-posten…ah! det är en lisa för min själv. I like.

Igår var en flitens dag. Och en julens. Lite i alla fall. Efter jobbet åkte jag och handlade och när jag står där mitt i valet mellan röd eller vit (fast de är ju mer gula) julstjärna, så ringer Mathias och undrar om vi inte ska baka lussebullar samma kväll.

Alla som nån gång har bakat det vet att det tar sin tid och klockan är nu strax efter fem. Vi har inte ätit middag. Men jo då! Jag känner faktiskt en strimma inspiration inför detta och säger att jag ska handla vad man nu behöver till baket.

Resten av handlingen går jag därför och mantrar för mig själv ’saffransaffransaffran’, genom hela affären…

Halv sju sätter jag degen. Eller ja. Den högljudda assistenten från sjuttiotalet knådar degen och sen väntar vi. Särskilt Teo väntar. Han vill baka. Nu!

Och så bakar vi. Hela familjen som en enda stor Astridfilmsfamilj där alla barn är glada och mjöliga och föräldrarna skrattar och berömmer sina telningar för deras vackra bröd. Och alla bullar blir vackert jämna och guldbruna.

Eller?

Jo faktiskt. Det flyter på hur fint som helst och det är riktigt kul. Och jag känner knappt nån stress fast klockan hinner bli halvnio och Teo borde lägga sig.

Mathias frågar efter en stund ’Känner du dig som en riktig mamma nu’? (Fast han säger det på engelska. Vi har sånna konstigheter för oss i vår familj, pratar engelska helt utan anledning-fast oftast är det för att ungarna inte ska förstå)..
Och ja. Jag känner mig som en sån där bullmamma som man ibland önskar att man hann vara på riktigt.

Då är det mysigt.

Helgen skulle bli helgen då alla julklappar blev köpta och alla fönsterbrädor förbereddes för kommande ljusstakar. Helgen då golven blev torkade, julgardinerna vädrade och lussebullarna bakade…
Men vad är en helg?! Vad hinner man? Har inte gjort nåt av ovanstående…

Men det blir ju också så himla sällan som man har tänkt sig.

Första kaminbrasan blev av i alla fall! Med lånad ved från J. Guuud så mysigt! Och varmt. Jäklar vad varmt! Men otroligt vackert och skönt.

…Jag MÅSTE fixa mera ved. Idag!

På lördagen kom Mathias brorsbarn dvs våra barns kusiner som vi skulle vakta och det var så mysigt. Även om Teo som bekant inte håller ’småbarn o bäbisar’ särskilt högt och var riktigt sur till en början. Men så insåg han att det ju faktiskt börjar gå att leka med den ene, som närmar sig 2 år och tyckte nog att det var riktigt skoj!
’Jag låtsas att jag är storebror idag mamma’, sa han och det passade ju bra.

Farmor frisören och farfar kom förbi också och klippte sonens och mannens hår, vilket var välbehövligt. Och sen var klockan typ eftermidda och jag orkade bara lägga mig på soffan. Där låg jag. Rätt länge. Sen fick jag frispel och började rensa bland ungarnas gamla spel och leksaker till skolans loppis som de ska ha på torsdag. (observera att detta sker en lördagkväll)…

Rensningsivern fortsatte igår när Wilmas rum gicks igenom. Och jag känner mig nu flera ton lättare. (Fast det är verkligen inte sant-efter allt godis i helgen så har jag snarare lagt på mig ett ton) men ja, bildligt i alla fall. (Fast extrakilona på mig är inte bildliga utan börjar kännas jäkligt bokstavliga)…

Jag dammade lite också faktiskt så nu ser man bl a vilket träslag det är på Wilmas skrivbord. Plus att det går att andas riktigt bra… Jag dammsög också -gigantiska råttor från alla hörn i hela huset. Och städade en av toaletterna.

…Jag hann ju en hel del i helgen ändå, ser jag nu!

På lunchen var jag och A på ÖB och handlade. Jag skulle egentligen endast ha en present till en av Wilmas kompisar som fyller år och det köpte jag också. Samt en pepparkaksgubbe-dräkt som jag ska försöka tvinga på Teo till lucia på dagis, eftersom hans tomtepyjamas numera är precis -en pyjamas.

Sen hade de ju då skumtomtar. Du vet, rosa med vita ansikten som äääär så himla goda. I löv. Jag köpte därför… några påsar. Preciserar helst inte hur många. Men fler än tre och mindre än tio.

Sen hade de så klart After Eight – en annan julfavorit, och Riesen-en alla dagarfavorit och en massa annat. Godis. Det slutade med att jag kånkade iväg en hel kasse med godis därifrån… Och belastade kortet med över trehundra spänn.

Wilmas kompis´present blev dyrare än jag tänkt…

Alla som känner för det kan nu gratulera mig till att ha en av världens mest händiga män! (Säger jag att han är den händigaste så är det bara nån annan som hävdar nåt annat och så kan det blir dålig stämning så jag gör inte det. Även om det så klart är sant).

Vi hade nämligen sotaren hemma nu på morgonen för inspektion och besiktning av kaminen som käre maken har installerat-och det blev MVG!
Hahahaha! Så nu är det bara att fire away. Jag är så glad!

Skulle bara ha haft lite ved nu då… vilket som bekant har hamnat på min lott… Och som vanligt är det den lilla, lilla petitessen som nu saknas. Vilket är ganska typiskt mig.

…Kanske kan hugga ner lite av grejerna som står i garaget och elda med föresten och på så vis slå några flugor i en smäll… Alternativt lånar vi några klabbar av J för premiäreldningen ikväll.

Se upp alla Ersmarksbor för ikväll kommer det att ryka som bara den över er alla!