Det blev en docka till granntjejen. Eller snarare en dykarflicka i mycket rosa, samt en hårklämma. Orange med fina pärlor på. Och ett kort med en söt katt. Teo valde sen ett lila presentpapper framför det mer unisex-gula. Men så är det. Han känner sin kompis. Och det är vad hon gillar. Varför då köpa en traktor eller en fotboll bara för att hon är tjej. Eller?

Kalaset tyckte han var kul. Och festen vi alla var på igår kväll var också mycket trevlig. Vuxna och ganska många barn också i varierande åldrar.
Hans småkusiner var där också. Så i morse förklarade Teo att han när han kom hem skulle förvandlas till bebis. Vilket inte är något ovanligt utan snarare en förmåga han utvecklar varje gång efter att ha varit tillsammans med de små.
'Jahaaa, sa jag. Få se, tyckte du det var många småbarn på kalaset igår eller'?
'Jaaa. Men TILL SLUT så gick de i alla fall hem'.

Han tycker att de är lite jobbiga när de flyttar den välparkerade leksaksbilen, river legofarkosten eller flyttar de iordningställda verktygen. När vi ska till farmor o farfar frågar han diplomatiskt
'Är det några bebisar där'?
'Nej det tror jag inte', säger jag då oftast. Varpå han utbrister: 'Skööönt'!

Det är tur att de gulliga kusinerna, som inget hellre vill än att leka med honom, vet om detta än...

Våra grannar har fått sin lilla bebis nu också. En liten, liten fantastisk tjej som är precis en vecka idag. Var och snusade på henne i eftermiddag. Och beundrade alla fina små egenheter hon har såsom storasysters näsa och mun, mammas haka och storebrors ögon. Och ahhhhh vad bebisar luktar gott!

Behöver jag säga att Teo inte följde med...

Idag ska Teo på kalas. Det är en dagiskompis/granne. Och det är en tjej. Det faktum att det är en tjej inskränker presentköpandet en del i hans värld.

'Vad tycker du att vi ska vi köpa till henne då'? undrade jag.
'Ja det måste ju vara nåt fint'. Var hans svar. Och det bekräftar ju det han sagt förr:
'Mamma, Wilma hon gillar fina saker. Jag, jag gillar coola saker'.

Ok. Då vet man.

Teo och den här kalas-tjejen hade en diskussion i somras som lät ungefär så här:
'Teo, jag tycker att du är cool'.
'Ja, jag tycker att du är söt', svarade Teo.
Och så pratade de en stund om ditt och datt tills hon till slut ställde en fråga till Teo 4 år, varpå han svarar
'Nä vet du, det måste du fråga nån annan karl om'.

Hmmm. Ok igen.

Ska bli spännande att se vad han till slut bestämmer sig för att köpa till henne.
För vi har naturligtvis inte köpt nåt än.
Men vi hinner nog...

Har städat idag. Otroligt att det är vad halva lördan ska gå åt till på den värdefulla helgen...
Men jag läste nånstans att det är att jämföra med ett träningspass, så man får väl se det positivt i alla fall. Två flugor i en smäll liksom.

Nu ska vi snart dra iväg på kalas och jag kom för en stund sen därför ut från duschen och gick in i sovrummet för att klä mig. Vad skådar då mitt norra om inte en spindel som kilar över golvet!

Jag har en extrem svår spindelfobi som yttrar sig i att mina tår rullar ihop sig under fötterna inom loppet av en tusendels sekund. Jag fryser till is i vilken rörelse jag än befinner mig i, och så vrålet. 'OOOOAAAAAA! Tadentadentaden'! Hoppar till det gärna lite stilfullt på stället också. (Vrålandet släpper en aning på förlamningen i mitt fall). Och döda den vågar jag inte göra. Då vet jag med säkerhet att den kommer att anfalla. I ansiktet. Alternativt trassla in sig i mitt hår eller bygga bo i örat och föda en miljon spindelungar i min hjärna.

Att just den här valde att spatsera i just vårt sovrum gjorde mig lite extra förödmjukad faktiskt. För ungefär det värsta jag kan tänka mig är att ha en spindel i sängen. Och sen vet jag nämligen att spindlar färdas alltid i par! Vilket innebär att hans kompis alldeles snart torde dyka upp.

Mathias tog den här med papper i alla fall och la den i toan. UTAN ATT SPOLA!
Det måste man! Så jag tog det som min uppgift. Då är den ju dessutom instängd och har svårt att hoppa upp i ansiktet på mig. Eventuellt var den ju redan död också så risken kändes minimal. Jag spolade. Varpå Matte suckade och sa
'jahapp. 18 liter vatten. Var han värd det'?
Så klart. Man kan inte döda en spindel för många gånger.

Fast nu var det egentligen inte det jag skulle berätta. Men jag ser den lilla episoden här ovan som en del av min egen terapi för att komma närmare rädslan så där. Eller nåt. Det ska ju vara bra att prata om sånt som tynger en...

Det jag egentligen hade tänkt säga var att vi som sagt ska på 30 årskalas och det ska bli jättekul.
OCH! Jag har redan köpt en present - som dessutom är inslagen och har ett fint kort till!
AH jag är så nöjd. Ibland överträffar jag mig själv.

Igår var det 'fest' hos oss. Det innebär att J med familj hälsar på. Barnen ur respektive familj är exalterade och de vill gärna på förhand veta att vi kommer att hålla på minst till klockan 12. Eller 24 heter det väl när det är på natten.

Nåväl. Detta 'festande' är inte så avancerat som det eventuellt låter. Vi vuxna dricker lite vin, spelar ofta kort (jag vet, låter som vi är pensionärer, men det är skitkul)!
Och så pratar vi lite emellanåt också.
Igår såg vi dessutom Idolfinalen.
(Som för övrigt var helt värdelöst upplagd i år så nu är jag besviken).

Ungarna gör vad de vill nästan. Leker, ser film och planerar uppvisningar av alla de slag. Våra fyraåringar repeterade en maskerad(!) igår, som vi fick titta på vid 23.30 ungefär. Tjejerna skrev en sång. En lång sång om olycklig kärlek... De hann inte visa upp den. Men Wilmas kompis skulle i alla fall vara solist och Wilma bakgrundsdansare.

Det blir alltid rätt sent när vi träffas. Och Wilma avskyr att inte ha hunnit somna innan vi vuxna går och lägger oss. 'Om jag vaknar mamma och kommer till dig i natt så vill jag inte att du är så trött'
'Ja men om du kommer till mig mitt i natten ÄR jag ju trött. Jag sover ju'.
'Ja men du kan väl i alla fall låta bli att låta så där'.
'Hur då'?
'Öööhhmmmmm'

Kändes jättesvårt.

Nu var hon tydligen riktigt trött själv för hon kom inte förrän på morgonen. Då låg Teo redan i mitten av vår säng, riktigt på sniskan och utan kudde.
'Nu är jag less på att ha det så här', deklarerade han, 'här ligger jag och är utan kudde'!
Få se nu. Jag vill minnas att vi inredde även ditt rum med en säng inklusive kudde och täcke...

Men på ett sätt förstår jag dem. Teo säger nån gång ibland att varför ska bara du och pappa ha sällskap när ni sover?

Hmmm hur var jag själv som barn? Blev lite orolig nu på eftermiddagen...

Ställde nämligen den här oskyldiga frågan till Wilma på väg i bilen till hennes dansskola:
' Vem var det som fyllde år på fritids idag då, eftersom ni fick så gott fika?'
'Det var en på klubben'.
'Jaha. Vad är klubben för nåt då'?
'JA MEN KLUBBEN! Åhhh du veeet'.

Oups!

'Varför blir du så arg? Jag vet inte vad klubben är för nåt. Därför frågar jag'.
'Ja men jag kan ju välja om jag vill vara på fritids eller gå hem direkt efter skolan'!
(Naturligtvis! Att jag inte tänkte på det! ? )
'Jaaa'?
(För hon har väl tänkt utveckla det där svaret)?
'AH ! Du fattar ju INGENTING'!

Det hade hon inte alls tänkt. Att jag inte är fullkomligt uppdaterad på allt hon har för sig genom ren tankeläsning är mitt fel.

Diskussion avslutad.

Visst har jag nämnt att hon bara är åtta och ett halft, inte fjorton.

När jag igår stod vid säkerhetskontrollen på Arlanda började tankarna flyga.
A berättade om sin svägerska som köpt en mycket dyr ögonkräm som hon hade haft i handbagaget och varit tvungen att göra sig av med. Dvs. överlämna till personalen i kontrollen.
Bara tanken på det sved i mitt snåla, materialistiska hjärta. Tack o lov att det inte var jag!

Tidigare har jag bevittnat Överrocksmännen som fått dumpa dyra Whiskeyn och fina vinet på samma sätt. Och då spelar det ingen roll att de säger "Men vet du inte vem jag äääär"?!
Med myndiga rösten. Inför säkerhetsfolket är vi alla lika.

Vad gör de med dessa saker sen?

Har de, som i min fantasi, gigantiska get togethers emellanåt? Med massor av denna överblivna alkohol t ex. Eller vimlar det av överraskade fruar hemma hos dem som får en exklusiv liten tub med ögonkräm emellanåt? Har de interna auktioner? Eller är flera av dem säljare av alkohol på Internet för lite extra cash?

Självklart förstår jag att det absolut inte förekommer på riktigt. Jag ser liksom bara möjligheterna?

Hörde att det i USA beslagtas tio miljoner tändare per dag (!) på flyplatserna. Vilket har visat sig bli en väldigt dyr hantering eftersom de innehåller gas och kräver mycket försiktig, dyr och speciell bortforsling? Hur man än gör blir det fel på nåt sätt.

Sen undrar jag vad som händer med vätskorna, gelén och sprayen när man stoppar dem i den lilla genomskinliga plastpåsen?

Blir de helt ofarliga där?

I natt kom jag hem från en jobb-tripp till Örebro.
(Tre hela dagar utan dator... inga bloggar blev det)

Tisdagmorgon vid incheckningen på flyget:
När mitt boardingkort kom ut ur gör-det-själv-apparaten och det var helt blankt blev jag väldigt konfunderad. A:s kort var också blankt och vi hade nog lika tomma blickar där vi stod och stirrade på dem. Blev liksom bara stående, konstaterande att
'Jaaa...nu är det här kortet blankt. Undras om det ska vara så eller om vi gjort nåt fel? Har de av säkerhetsskäl börjat med spökskrift på boardingkorten kanske och vi har missat den informationen? Är det vi som är dumma'?

Vi valde att låtsas som ingenting en stund och ägnade lite tid åt att tagga väskan istället. Jag gjorde det kanske en aning minutiöst för plötsligt står det en SAS-man bakom mig och säger:
'Mnja, det blev nog tre millimeter snett det där. Det får du allt göra om'!
'VA'?
Jag svänger runt redo till attack och där står en småleende karl med huvet på sned.
Ah! han skämtar alltså.
(Det ser man på att huvet är böjt åt höger... Eller inte).

När han ser att vi står med blanka kort skakar han på huvet och tycker att så kan man ju inte ha det.
'Samma efternamn'? frågar han.
Jag och A tvärstirrar på varann. Eh? Vad menar han nu? Tror han vi är syskon eller partners?
'Nej, nej, nej' får vi ur oss. Frenetiskt ruskande på våra huvuden.
'Nehe, så ni vill inte sitta bredvid varandra heller då'? säger han.
'Jo, jo, jo' säger vi nu.
Och hipselivips har han fixat nya kort. Med text och säten bredvid varann.

Och vi blir på så gott humör för att han är så trevlig, serviceinriktad och har skön humor. (Vilket innebär samma sorts humor som vi alltså).

Vid själva ombordstigningen står han så där också. En man med varierande arbetsuppgifter alltså. Nu har han rollen att kolla av våra pekfingrar och boardingkort. (Nu behöver man inte idkort längre det räcker med fingertoppen minsann).
Så säger han med ett leende 'Nä men er känner jag ju igen! Det var ni som gjorde att jag blev på så gott humör idag! Jag var lite lessen tidigare, men nu är jag glad'!

Konfunderade går vi ombord på planet. För det var ju HAN som gjorde OSS glada och på gott humör!
Tänk vad lite humor i vardan kan göra med människor.

Sjukhus är ingen hit. Alls. Även om man är där som frisk besökare så känns det som om jag blir smittad av både benbrott och blindtarmsinflammation bara jag kliver in genom dörrarna. Hasande stackars farbröder med rufsigt hår och tom blick får mig att tänka på ännu värre sjukdomar och jag vill hem mycket fort.
Nu var vi där kvällstid och det enda positiva med det är ju att det då faktiskt finns obegränsat med parkeringar som dessutom är gratis.

Jag och mamma var där ikväll för att besöka hennes sambo. Det tog säkert en halvtimma innan vi ens hittade rätt hiss! Vi måste ha sett väldigt förvirrade och sammanbitna ut till slut-det blir man när man varit ner på våning -1 och vänt ett par varv, för till slut var det en vänlig själ som förbarmade sig över oss och visade vägen.

Vare sig min mor eller jag själv var särskilt pigga ens när vi kom till sjukhuset och i det läget blir vi båda ganska snurriga och ser omgivningen en aning suddigt. Särskilt när det är långa tomma kulvertar omkring en och man bara väntar på att konstiga typer ska hoppa på en bakifrån. Det blev inte bättre av att mamma berättade att hon med sambo en gång tidigare blivit förföljda där en gång! På riktigt.
'Ja det var PRECIS som i en skräckfilm' sa mamma. De hade till slut flytt in i en hiss och på så sätt kommit undan. (Vad förtäljer inte historien, men: hua)!

'Har du hört talas om pater noster-hissarna' fortsatte mamma konspiratoriskt när vi äntligen hittat rätt bokstav på korridoren vi skulle åka i.
'Eh? näää'. (Nu har hon hittat på nåt ord tänkte jag, ungefär som den gången hon fick Tv-programmet 'Aspegren mitt i maten' att heta Aspis mitt i grenen, eller när rödvinsflaskan blev flaskvinsrödan. Nu är hon övertrött).

'Jo förstår du, det är de där hissarna helt utan dörrar som man får HOPPA in i - i FARTEN! Det du. Det är ju inte klokt! fortsatte hon. Och vet du vart de har placerat just dessa hissar?
'Näää'?
'På NEUROLOGEN! Visst är det SJUKT'?!

Jag kan inte annat än hålla med. Det låter ju helt befängt. Men det är mycket som är sjukt på lassa.

Det blev att ge sig ut och leta födelsedagspresent då i lördags.
Familjen Tidsoptimist hade meddelat att 'jaa då, vi kommer på kalaset vid tvåtiden på eftermiddan'.

Nu blev det inte riktigt så. Det berodde dels på att vi hade svårt att hitta nåt bra att ge bort och sen när vi hade hittat det hade vi inget att slå in det i. Och det kändes hemskt onödigt att åka hem igen för den sakens skull.

Därför: bilen till nästa affär för att köpa en rulle presentpapper. Hittade utan problem det, men se tejp hade de inte. Jag for runt som en hysterisk människa försenad till ett kalas och utbrast 'Men vad fn ÄR det här för affär'?! Inte till någon speciell alls utan bara i största allmänhet. Wilma sa bara 'Men mammaaaa'. Och himlade med ögonen. Och jag förstår henne. För det kom ut ganska högt, det jag trodde bara var tankar i mitt huvud. Ja men har man presentpapper (och i stort sett ALLA andra sorters skrivgrejor, lim, snören, och häftpistoler) så borde man ju rimligtvis ha tejp också! Tänkte jag, som vid det här laget var på gränsen till att behöva blodtrycksmedicin.

Därför: iväg till nästa ställe -i bil-där vi var tvugna att investera i en sax, (den andra den här veckan fast vi redan har ungefär sju hemma)... samt tejp. Snören och kort var i det här läget oerhörd överkurs.

Ilfärd till födelsedagsbarnet. Klockan: 15.13 pip.
På parkeringen står jag dubbelvikt in i baksätet och jonglerar sax och klistrig tejp för att slå in presenten...

Så här i efterhand är jag ganska säker på att vi hade tjänat in en del tid, stressrelaterade symtom på hjärna och hjärta, samt bensin på att helt sonika åka raka vägen hem och slå in paketet i alla fall... För att inte tala om pengarna för saxen o tejpen.

Sånna är vi i vår familj.

Var på kick off igår så jag missade Idol! Dagen D när man skulle få veta vilka som går vidare till själva tävlingen! Jättejobbigt. Då är jag extra glad över uppfinningen internet, för nu är jag ändå uppdaterad. Tacksamt.

Jag vet, det är helt sjukligt med en trettifyraåring som är besatt av ett sånt program. Får mig att verka hemskt ytlig och banal kan tänkas. Men andra är besatta av vuxna män som springer efter bollar också så...

Idag ska vi åka och hämta hem Teo. Hemskt va tyst det blir när han inte är hemma. Tomt på nå vis.
Först ska vi på lite födelsedagsfirande så vi måste ut på presentjakt. Det är verkligen skitjobbigt. Folk har ju allt redan. Men förra helgen blev det faktiskt några julklappar köpta! Men den ena har redan gått sönder. Nån idiot (jag) som la en mycket skör glasgrej oskyddat i en påse med 'järnskrot'... inte så intelligent kanske men kändes praktiskt just då.

Va fint då! Nu vet ni att jag är ytlig, banal, ganska obetänksam och hatar fotboll...

Vår Teo är en liten eremit i vissa lägen. Tycker mycket om att leka själv och vara i fred. Min teori är att det är så ofantligt mycket aktiviteter och umgänge hela dagarna på dagis så när han väl är ledig så vill han helt enkelt bara ta det lugnt och göra vad precis HAN vill.

Ibland blir det en aning pinsamt som förälder när kompisar ringer på dörren och vill leka och Teo säger att 'Nä jag vill inte vara med dig nu. Jag vill vara i fred'. En gång sa en kompis emot: 'Jo men du MÅSTE vara med mig'! Mycket frustrerat.
Teo: 'Nähe, för jag vill inte, hej då'.

Det är alltid mest jobbigt som förälder då att försöka förklara för det avspisade barnet på bron att Teo inte vill just IDAG men kanske imorgon... För de får ju inte tro att han inte vill vara med dem alls och -hemska tanke-sprida det till sina föräldrar! Det är en fin linje, för säger man nej för ofta kan man ju bli helt utan kompisar till slut.
Samtidigt som jag är stolt över att Teo vågar säga vad han tycker och stå för det.

Nu är han som sagt hos farmor och farfar och de får ibland lite dåligt samvete för att han leker bara själv. Han märks knappt av där han sitter i deras extrarum och kör sina bilar. Som är det bästa han vet, tillsammans med att 'jobba', vilket innebär att han går omrkring med Blå kläder och verktygsbälte och renoverar och hantverkar.
Emellanåt snackar han lite förtroligt med Farbror Jonsson och Manny också. Det är riktiga jobbare det och är vana att ta i när det behövs. Dessa är figurer som enbart Teo ser, men är inte desto mindre verkliga för honom.

Farfar försökte släta över sitt dåliga samvetet igår och kröp ner på golvet med Teo för att leka och köra lite bil så där. Farfar kan det väldigt bra och de styrde runt där ett tag. Efter en relativt liten stund hade Teo plötsligt tittat på honom och sagt 'Farfar, vet du att du kan gå nu. Jag vill vara ifred'.

En slokörad farfar fick pysa iväg även han.

Förra torsdagen blev inget skrivet och nu höll det på att hända även den här veckan. Så kan vi inte ha det.

Dagen idag har varit fullkomlig kaos. För många möten och en alldeles för upphackad dag för att det ska vara hälsosamt. Nä usch jag är helt knäckt.
(Orkade inte ens sjunga i bilen hem)...
Har insett att jag glömt en massa saker som skulle varit gjort idag eller helst igår.
Allt förpassat till minnesbanken långt bak i huvet, som på senare år allt oftare fungerar ungefär som en dator med full hårddisk. Allt finns där, men det går lite långsamt innan informationen liksom blir synlig.
Jag har börjat ha uselt minne! Av just den anledningen är mitt skrivbord på jobbet täckt med minneslappar. I detta det Papperslösa samhället. Men det som inte är nedskrivet finns inte för mig. Jag förlitar mig helt och fullt på dessa lappar.
'Nä men! Jag har ju en film med mig hem' Mathias ropar nu från köket. En Beck-film vi inte har sett ännu, som han lånat av en arbetskompis.
Jag älskar film. Och Beck. Särskilt stödkragsmannen på balkongen.
Ja men då så! Den här dagen utvecklade ju sig alldeles utmärkt till slut!

Skickade iväg en fullkomligt överlycklig Teo på eftermiddagen. Strålande och hoppande kunde han inte nog fort komma iväg i farfars bil. Harmoni.
(Och som pricken på moset eller vad det heter, så insåg jag precis att jag ju kan sova längre imorgon bitti! Ingen dagislämning)!

Tjejmiddagen över för den här gången. Mycket trevligt även denna gång. Blev bjuden på en god soppa och ananaspaj (nu skrev jag om ordet 'ananas' tre gånger. Vet ändå inte om det är rätt stavat)...
Nåväl. Vännernas liv var både upp och för vissa ner. Men hur det än är så är det alltid så gött å ses!
Och kämpa på U -vi är med dig!

När jag skjutsade hem JY till hennes för kvällen tomma men ytterst välupplysta hus, så förtydligade hon att 'Ja, jag tände lite grann innan jag for, för finns det nåt tråkigare än att komma hem till ett nedsläckt hus'?
(Eller läskigare, ville jag tillägga)
Wilma som var med sa när vi sen for i väg:
'Men det gör det ju mamma, det finns visst sånt som är värre'!
'Jo det har du kanske rätt i', sa jag, 'vad tänkte du på då'?
'Att vara sjuk. På julafton eller sin födelsedag t ex'.

Så talar en flicka född i december, som av sina åtta avklarade födelsedagar varit sjuk typ sju.

'Men förkylning är inte så farligt egentligen mamma. Det andra är värre. Men du får INTE säga det högt'!

Samma flicka som alla dessa sjuka födelsedagar haft magsjuka och utvecklat fobi för just det ordet.

Ikväll är en sån där underbar kväll när jag inte behöver tänka på middagsmat...

Det är dags för tjejmiddag. Vilket i mitt fall innebär att var femte vecka ungefär bara behöva sitta ned vid dukat bord och bli serverad (hallelujah) och dessutom få en efterföljande dessert. Mitt i veckan så där. Det är fantastiskt. Att dessa tillfällen dessutom innebär att få uppdatera sig i sina vänners liv är inte heller fy skam!

Dessa middagar har jag och ett antal vänner från långt tillbaka unnat oss i ganska precis sex års tid nu. Och egentligen började det hela med att vi insåg att det gick i princip ett halvår mellan de gånger vi faktiskt sågs. Och alla- nästan-, led vi av nån form av arbetsskada som gör att man utvecklat en allergi mot telefonen och helst inte alls vill kännas vid den på hemmaplan. Vilket gjorde att vi knappast hördes via den heller! Om det inte vore för dessa INPLANERADE tillfällen skulle vi alltså knappt ses! Hur galet det än låter.
Men absolut inte för att vi inte gillar varandra utan för att tiden inte räcker till som man skulle vilja.

Fast jag vet ju att det inte handlar om tiden i sig utan vad man gör med den! Alla har visst samma 24 timmar på sitt dygn, har det sagts mig. Men vad är det då för prioritering man har i livet när verkligheten ser ut så?
Och jag VET att vi inte är unika.
Vad är viktigast förutom familjen? Egentligen?
Jobb? Eller vänner?

Det är en stor dag för Teo idag. Han har längtat ända sen i måndags. (Vilket är en eon av tid för en fyraåring). Ikväll blir Teo nämligen upphämtad av sin stora idol. Nu snackar varken Spiderman eller Alfons Åberg, de ligger långt i lä. Nu pratar vi Farfar. Den bästa av dem alla.

Att farfar ska komma hela vägen från Robertsfors och hämta upp Teo med sin BIL i Umeå och han ska få åka med honom SJÄLV hela vägen tillbaka är att jämföra med en relativt stor Triss-vinst i min värld. Bara det alltså. Resan. Och själva hämtningsfasen.

Sen att följden blir att han dessutom får vara med farmor och vara ledig, se barntv, leka vad han vill, äta god mat, sova länge i farmor o farfars säng och kanske t o m få åka till stugan är blott en bonus.

I morse blev han lite besviken då han insåg att det förvisso var onsdag och dagen D men att han skulle behöva stå ut en hel dag på 'jobbet' (som han föredrar att kalla dagis) innan farfar skulle komma var inte riktigt med i beräkningarna. Och Wilma var mycket olycklig när hon fick höra att Teo skulle få vara ledig och utan henne få åka iväg ett par dagar till farmor o farfar:

'Men JAG då'?
' Ja men du går ju i skolan. Och när du var mindre var det du som fick åka iväg så där. Så egentligen är det inte orättvist alls'.
'Ja men då fanns det ju ingen som såg det'!
' Hur menar du nu'?
' Ja men inget annat barn i den här familjen som visste om det och kunde bli avundsjuk'!

Så sant.

Idag hade de Wienerbröd till eftermiddagsfika i vår matsal. USCH så otäckt. Jag och A blev alldeles till oss och stod o stirrade på dessa bakverk i en sån där frusen tid liksom. Snålvattnet rann och jag gick riktigt nära bara för att dra in doften. Men vi köpte inga. Och åt inga heller. Bara i fantasin.

När jag som bäst stod där dök en fråga upp i mitt huvud: Är de färska mån tro?
Och var vips tillbaka i min ungdoms dar när jag jobbade i café och hade ganska många ur ett något äldre garde som huvudsakliga kunder. (själv var jag vid denna tid typ 17 så det var ganska många som då räknades dit) Deras standardfras var i alla fall alltid:
'Är de färska de där wienerbröden'?

I mina öron lät det ofta ganska nedlåtande också, snudd på snorkigt och jag tänkte alltid i mitt stilla sinne att jag skulle svara:
'Nä absolut inte. De är från förra veckan. Det följer med en liten praktisk pinne här som du kan använda till att peta bort möglet'.
Men det hade jag ju bara sagt om jag varit den stöddiga jäntunge som de säkert tyckte att jag var. Så jag svarade ju alltid att 'Jajamänsan alldeles varma må du tro. Hur många vill du ha'?
Man säljer ju fler bakverk på det viset.

Men vad trodde de? Att just i det här cafét där jag jobbar har vi specialiserat oss på gammalt bröd och tårtor med sur grädde. Bullarna är riktigt mögliga.
Neh. Inte direkt.

A berättade om hennes tid i en blomsteraffär också när en kund var intresserad av en speciell blomma planterad i kruka. Det var den enda blomman i sitt slag. Men kunden ville i alla fall att hon skulle 'göra en ny' åt henne. Vad svarar man då?
'Ja vänta bara frun så ska jag sätta ett frö här bakom bara.'

Eller när jag och J stod på loppis och sålde ut barnens urvuxna kläder och en människa intresserat höll upp en tröja och säger att 'ja den här var fin, men har du den i en större storlek'?
'Ja visst, jag ska bara gå ut på mitt lilla lager här bakom bordet så kommer det strax'. Eh?

Ja det vimlar av märkliga frågor när man tänker på det.
En annan favorit är ju: Sover du?
Men där finns å andra sidan bara ett svar.

Jag blev ilsken på en gång i morse. Ja men vad är det för idé att det nu ska bli obligatoriskt med intyg från skola eller dagis när barnen är sjuka och man måste vara hemma för VAB?

Från och med nästa år så ska man mellan spyor, förkylningar och febertoppar alltså också ägna tid och ork åt att få tag på nån människa på respektive ställe för att få ett intyg utskrivet på att ens unge verkligen är sjuk. Så att FK kan vara riktigt, riktigt säkra på att de inte betalar ut pengar i onödan.

Det innebär ju dessutom att belasta redan rätt så tight personal på exempelvis dagis, för de måste väl göra hembesök då?
Rimligtvis åtminstone ta tempen och bedöma allmäntillståndet hos varje unge eller?
Det är bara så sjukt med detta kontrollerande så jag blir galen! ...Och en aning synisk.

Det måste ju bli dyrt också? Att ta fram en ny fullständigt obegriplig blankett vilket jag förutsätter att det blir -jag är möjligen en aning fördomsfull nu- skicka ut den till alla, plus porto och arbetstid och allt vad det nu blir extra. För det torde bli svårt att synka ihop andras underskrifter över nätet.
Nä. Jag fattar det inte.

Det kan ha att göra med att jag inte är en fuskare, har aldrig varit en fuskare och kommer aldrig att bli det heller. Då blir man ganska rasande när man dras över en kam där utgångsläget verkar vara att alla som VAB:ar egentligen bara skämtar om att ungarna är krassliga.

Egentligen är jag mest sne på fuskarna. För det är ert fel. Hur vore det att sluta vara så förbannat ego och göra en välgärning för ALLA småbarnsföräldrar istället genom att helt enkelt bara lägga av?

Ha! Nu har det hänt. Faktiskt mer än en gång. Jag har nu hört att vissa väderpresentatörer ändrat uttrycket 'något regn' (som jag hakat upp mig på så himla länge) till 'en del regn'.
Ja men det är ju fullständigt formidabelt!
DET känns alldeles rätt i mitt huvud.

Nu ska det bli intressant att se huruvida vi har en del regn inomhus efter dagens skyfall. Sist det regnade ordentligt så upptäckte vi till vår förfäran hemma att det hade regnat in!
GAHHH! Och då bor vi inte i nåt gammalt sekelskifteshus (snyft) utan i en ordentligt tegeltakad villa från mitten av åttiotalet. Hur kunde detta komma sig?

I vattenpölarna på köksgolvet såg jag framför mig uppbrutna golv, uppsliten isolering och mycket bistra besiktningsmän som tyvärr var tvugna att meddela att det här skulle bli dyrt det.
Till följd av det skulle hela familjen bli sovandes i vårt tvåmannatält på baksidan medan det torkade upp. Plötsligt skulle Trangiaköket komma till användning, kaffekokaren som man ska använda över öppen eld skulle få ett helt nytt värde. För att inte tala om multiverktyget i miniatyrform som ligger i nåt skåp.

Tjaa men det skulle väl gå det också.
Skulle vattenskadan dessutom bli extremt långvarig och svårlagad så kanske vi skulle kunna sova i uterummet sen...där vi har infravärme o allt? Skulle kunna bli riktigt mysigt fram emot jul med belysning och tomtar å sånt. Det måste ju gå!
Jag har en förmåga att skena iväg ibland.

Nu är jag ju gift med en egen Ernst så det löste sig. Allt han behövde var en söndag på utevindan så hittade han till slut problemet och löste det naturligtvis. Som bonus hittade han dessutom ett gigantiskt getingbo (som inte rymdes i en tiolitershink) och räddade resten av huset från att bli invaderat av kräk nästa sommar. Vi var dessutom tvugna att dra fram spisen pga den där läckan så där blev det ju för en gångs skull rent-också som på köpet.

Vi TROR nu då i alla fall att regnproblemet är löst.
I kväll lär vi veta säkert.

I morse var det så där tröttsamt som det bara kan vara på en måndag. Det krävdes en ofantlig viljestyrka att överhuvudtaget ta sig upp sittande på sängkanten. När väckaren ringde imorse var jag lika trött som om det hade varit kväll och dags att gå till sängs.
Kanske kan man skylla på vädret? Eller möjligen att jag spenderade tid i soffan med Matt Damon till sent igår. Jag vet inte, en kombination av de två är nog mest trolig.

Apropå vädret... Wilma undrade om de var tvungna att cykla i regnet till skolan i morse. 'Ja men herregud' sa jag, 'ni är väl inte gjorda av socker heller! Ni får väl ta på er regnkläder'!
Jag tänkte också i mitt stilla sinne att när JAG var barn fick jag minsann ta mig till skolan bäst jag kunde i ur och skur. Och det utan hjälm dessutom. Inte var det nån som körde mig i bil inte! Och det gick minsann det också. Sen tittade jag ut och såg hur mycket det faktiskt regnade. Naturligtvis fick hon åka bil.
...Det curlas för mycket...

Sen har vi ju GJORT så mycket i helgen också! Samlat vuxenpoäng på museet som för övrigt hade en jättekul lek- och rörelseutställning. Gå dit om ni inte redan gjort det! Barnen älskade det.

Och så fortsatte vi då sen i det kultiverades tecken med att spela golf igår. Därefter ett besök hos svärmor Frisören. Så nu är jag inte grå i håret längre utan mer Goldi Locks.

Fast utan lockar.

Min son har skrivit sitt första ord idag! (Det förutom sitt namn då förstås).
Jättekul! Man blir så stolt.
Vad skrev han då?
MOR? RAR? ORM?
Nej, nej, nej inte han inte.
Min son skriver VIN han...

Vin. Hur ska man som förälder tolka det?
Jag väljer att skratta så klart och blir väldigt stolt, trots ordval, men lite konstigt känns det ändå. Ungefär som när Wilma lärde sig prata och det absolut första hon sa var AJAJ! Samtidigt som hon hötte lite med sitt lilla pekfinger...

VIN blev det alltså. Och dessvärre skrev han faktiskt KNIV efter det också (!)

...Så nu tänkte vi vänta ett tag med nästa skrivövning här hemma...

Det är en konstig känsla att försöka vara en del av en värld som man absolut inte begriper. Som jag igår. På travet. Ja men vad gör en sån som jag på ett sånt ställe? Fattar ingenting om spelsystemen, vilka hästar som är bra, eller ens var man bäst parkerar sin bil. Men plikten framför allt, så jag delade bl a ut lite godis o pennor och log dumt när nån farbror undrade om lopp 2 verkligen redan hade körts...

Sen var det ju själva prisutdelningen då som jag varit lite nervös för. Men det var ingen fara. I diagonalregn och blåst dekorerade vi lergubbarna som kört hästarna med pokal, blomster och lite annat. Hästarna kunde inte brytt sig mindre om mig. Det gjorde däremot Teo som var alldeles förstörd över att jag varit borta under fredagsmyset...

Nu ska vi snart packa in oss i bilen och åka till muséet! Jag har inte varit där sen vi besökte det med skolan under tvång. Nån kulturell våg slog oss precis och ungarna är peppade.
Hoppas de har kaffe där.

Fantastiska fredag då var du här igen. När jag tittar ut genom fönstret blir jag lite frusen. Höststormarna viner och det är 'något regn'. Som lockiga väder-Pär skulle ha sagt på TV. (Heter han Pär föresten... ja men han med superlockigt hår i alla fall) Kan inte vara lätt att vara man med ett sånt hår. Själv skulle jag gärna ha lite fall i håret faktiskt. Då skulle jag ha ett långt svallande vackert hår lika blankt som hon i Lorealreklamen. And not a single grey. Just nu känns det som att jag är mostly grey faktiskt. Lika grå i håret som molnen ute. Hoppas att kära svärmor Frisören kan göra nåt åt eländet snart. Helst redan i helgen faktiskt.
Hade inte tänkt att skriva om hår alls egentligen, men det var tydligen nåt som behövde ventileras där...

Jag hade istället tänkt prata av mig om min fredagskväll här nu när jag kommer att befinna mig på travet. Ja herregud.. Jag som närmast är rädd för hästar ska dela ut priser och greja på där ikväll.
Kan bli mycket spännande. Har ju hört att hästar -och djur i största allmänhet-känner av väldigt väl när människor är lite skraja. Skenar hästar då eller sparkas månne?
Jag hoppas att de snarare känner medlidande och står alldeles, alldeles stilla istället. Lite buffande med en mule kan jag ta eventuellt, men inte mer.
Jaa, det kan som sagt bli en intressant kväll. Jag hoppas att jag kommer hem utan att ha sprungit ett varv på banan med en förolämpad travare efter mig...

Kan inte Nån fylla på diskmedel? När ska Nån tömma den där sopkorgen? När ska Nån torka ur den här micron? Varför har inte Nån tagit bort de där äckliga snuspåsarna ur vasken? Nån får faktiskt anmäla sig som back up för föräldrarådet på dagis. Har inte Nån hämtat mer papper till skrivaren? När ska Nån byta toner i skrivaren? Nån borde se till att lampan byts på toan. När ska Nån föresten fylla på toapapper? Nån får definitivt baka de där bullarna till fotbollslaget.

Tilliten till Nån är fullständig. Faktum är att väntar man tillräckligt länge så har faktiskt Nån utfört det som behövs också. Tror att Nån kanske är konflikträdd för struntar Nån i sina uppgifter bryter helvetet lös. Och det kan ju inte vara särskilt roligt när alla blir jättesura för att Nån inte fixat det som förväntas.

Tycker lite synd om Nån. Så hädanefter tror jag att jag ska avlösa Nån emellanåt.
Vill Nån Annan hjälpa till?

22.40. Borde verkligen sova nu. Ligger minus på sömnkontot sen egentligen flera veckor tillbaka. Varje morgon säger vi att ikväll. IKVÄLL ska vi lägga oss tidigt. Men så är det en massa skit på TV som man måste se eller... inga eller. Det är TVn:s fel. Och jag är ju helt o hållet såld på Top Model, Idol och dokumentärer om halta, lytta och synska människor. Eller mammor med sjuka barn eller folk som får sina hus renoverade eller snygga killar som rymmer från fängelser. När börjar den serien igen föresten?
Nä jag ska lägga mig. Ska bara betala ett par räkningar först. Har totalt glömt bort att betala Wilmas dansskola som börjar i övermorgon... Not good. Så det måste jag göra först. Ska spela lite på lotto också och skrapa en trisslott på nätet. Kan bli en ganska spännande gonattsaga. Måste ju försöka hitta nåt sätt att finansiera ett par nya brillor som bekant.
Plötsligt händer det väl.
Gonatt.

Måste fnissa när jag läser vad Josefin Isaksson berättar i sin blogg när det gäller hennes erfarenhet av syskonkärlek. Jag känner ju så väl igen mig själv!
Bara det att rollerna i mitt fall är omvända.
Jag är nämligen storasyster.

Min käre lille bror fick under några år utså mången kränkning som innehöll både fisar, spott och kittlingar. Och klassikern 'om du gör det åt mig så tar jag tid' har han gått på ofantligt många gånger. När han var liten var jag så hemsk ibland att jag drev honom till tårar och sedan höll för munnen på honom för att han grät för högt. Av ren självbevarelsedrift förstås, jag ville ju inte att mamma eller pappa skulle skälla på mig... Detta sammanföll också ofta med åtskilliga hot om att om han skvallrade så skulle han minsann aldrig få leka med mig nån endaste gång till. Och trots min behandling så ville han tydligen det väldigt gärna, för det kom aldrig fram.

Ja men jag veeet! Hur vidrigt som helst. Låter som att jag var en tyrann av värsta slag. Men han kunde han också. Får jag ju säga till mitt försvar. Särskilt när han blev äldre (typ 11...) och plötsligt växte om mig med besked och utvecklade fasansfullt mycket mer muskler än jag nånsin kommer att få. (Vilket i o för sig kanske är tur. Jag skulle nog se jätekonstig ut då). Mycket snabbt blev jag då en snäll och omhuldande syster alla dagar. Oftast i alla fall. Och vi bråkade ju inte jämt, bara ibland.

Idag -många år senare- är vi också jättebra kompisar och jag skulle inte klara mig utan honom i denna värld!
Kram på dig.

När jag började blogga var det för mitt eget höga nöjes skull. Som bonus tänkte jag att jag kanske skulle kunna underhålla NÅN mer med mitt oerhört vanliga men trevliga liv också.
Och nu känner jag mig nästan som Lassie! Jo men t o m barnen på dagis har börjat lägga märke till mig! Och Mathias arbetskamrater. De har visst sett mig i tidningen och en hel del läser tydligen det jag skriver! Va?! Hur kul som helst! Stärkande när folk dessutom verkar tycka om det.
Jag tackar ödmjukast! (Och pyyyser samtidigt nästan över av stolthet).

Fast när det gäller dagisbarnen så är det andra kriterier som gäller för igenkänning förstås. Även om många av dem kan slå på en dator så kan ändå ytterst få av 4 åringarna läsa. Men när en av Teos kompisar hade sett mig i en annons i VK så hade han ropat 'Det där är ju Teos mamma'! Och i nästa andetag; 'VILKEN fin skjorta hon har på sig'!

Och sånt värmer också. Särskilt som just det där fotot är taget en relativt sen kväll, oerhört oplanerat och utan en tanke på vad jag hade på mig. Jag satt i Wilmas säng (väldigt oproffsigt) och hon fotade snällt. (Hon kan så mycket min Wilma. Rädda mammor o sånt).

Ett nytt foto är nu taget och det av en RIKTIG fotograf minsann. Jag har inte samma skjorta. Tyvärr, känner jag nästan nu efter komplimangen ovan. Och det enda det nya fotot egentligen förde med sig var att jag plötsligt insåg att jag har fruktansvärt sneda glasögon! Ser ju faktiskt inte klokt ut! Och varför har ingen berättat det tidigare?

Och nu är det väl det folk kommer att lägga märke till nästa gång...

Ibland känner man liksom en genuin lyckokänsla över sina underbara barn! Det gör man ju alltid så klart, det där såg konstigt ut. Men jag menar de tillfällen när det liksom slår en ordentligt hur fantastiska de faktiskt är! Nu är ett sånt tillfälle, när jag sitter i ett rum bredvid och lyssnar på mina ungars bestyr tillsammans.

Efter att först ha hjälpt honom med pyjamas och tandborstning så ligger nu min stora dotter och läser för sin lillebror. (Den asjobbiga boken om Lena, John och Mikael, Peters buddies ni vet, han med det korta och kärnfulla efternamnet Pan).

Hon är tålmodig och läser med full inlevelse, (mycket bättre än jag) tar t o m om stycken som han vill höra igen. Ingen stress. Och han njuter. Han stoppar henne mitt i och frågar 'hur lärde du dig läsa'?
Och så tar hon paus och berättar om att man måste lära sig bokstäver och träna på att skriva och försöka om o om igen. Han hmm:ar och så fortsätter de läsa.

Nu ligger de bredvid varann i sängen och småpratar, fnittrar och kramas. Jag känner bara kärlek!

'Hur har dagis varit idag då'?
Lite försiktigt frågar jag Teo när jag kommer hem.
'Bra! Jag har sett kycklingar mamma! RIKTIGA kycklingar. De var jättefina'!
Sen springer han iväg med sin kompis och leker.
I förbifarten ropar han:
'Och vet du hur många som blödde på mitt dagis idag, mamma'?
'Eh va?! Näää'?
'TRE! eller nä... det var två'.
Teos kompis hakar på;
'Vet du hur många som blödde på MITT dagis en gång Teo? FEM'!
Och så startar en diskussion mellan de två huruvida det är sant eller inte och hur mycket blod det i så fall kom och framför allt varför...

Ganska stor kontrast till de gulliga kycklingarna.

Men huvudsaken är att Teo är glad igen!
(Och det har han förmodligen varit sen halv nio eller nåt imorse).

Lämnade en ledsen Teo på dagis imorse. Det är det värsta som finns. Ledsna barn och dagis hör liksom inte ihop. Allt var bra hemma tills vi skulle iväg. Det var dags att stänga av morgonteven, kliva upp ur soffan och ta på sig skorna. Då bryter han ihop totalt i en hög på hallgolvet och gömmer ansiktet i händerna.
När jag frågar vad det är så har han plötsligt ont i armen(!)
'Ja men DET går över' säger jag, 'du har bara suttit lite tokigt i soffan eller så, det blir snart bra. När du kommer till dagis så är det borta'.
'NEJ! Jag har så ont i armen att jag nog är sjuuuuk'. Ansiktet i händerna.
Han vet ju mycket väl att är man sjuk så måste man vara hemma från dagis och då är också mamma hemma och läser sagor för en alternativt låter en spela dataspel...

Efter lirk och ett helt galleri av hot, möjligheter och mutor kom vi iväg i alla fall. Väl framme så upptäcker jag att han är full i tandkräm både kring munnen och på tröjan. Sån där hemsk Bamse tandkräm som är helt grön och klibbig o mest smakar godis.
När jag påpekar det så skojigt jag bara kan så börjar han gråta. (Så jag hoppar smidigt över att berätta att vi visst glömde att kamma hans år också)...

Det behövdes alltså inte mer än så. Han har en riktigt dålig dag. Ingenting är skoj och han vill verkligen inte gå till dagis idag. Sådana gånger önskar jag att man bara kunde välja att vara hemma. Så där bara för att det behövs. Jag får bära in honom genom dagisdörren, klä av honom och placera honom i en fåtölj. Han vill inte vara med nån eller prata med nån eller äta nån frukost.

Och precis så lämnar jag honom. Ledsen (dock inte gråtande längre) i en stol bland fröknar och ungar som han just idag eller åtminstone just då faktiskt inte orkar med. Jag blundar, sväljer det dåliga samvetet för jag vet ju att så där kan det vara med alla barn ibland. Och alla vuxna. Alla kan ha en dålig dag. Även en fyraåring. Tyvärr.

Ni anar inte vilken stjärna jag är. Och så vackert jag låter och så himla snygg jag är! En halvtimme om dagen står jag på en stor scen och bländar alla med ett vackert leende. Ni anar inte. Celine Dion är ingenting när man jämför med mig. Jag klarar mycket sprödare och framför allt högre toner än hon nånsin kommer att göra. Människorna framför mig suckar hänfört och Peter Swartling kliar sig på flinten och bannar sig själv för att han inte upptäckte mig först.
Jo då så att.
När andra föredrar att peta sina näsor eller letar registreringsskyltar i nummerordning och sånt världsligt i sina bilar, så testar jag en andrastämma till Sarah Dawn Finer på väg till o från jobbet.
Mycket vackert oftast.
Stereon är på högsta volym och jag tar verkligen i ändå från njurarna. Magstödet är det alls inget fel på. (Men det måste vara jättehög volym annars hörs jag på riktigt) Jag har sett blickarna från andra bilister, fulla av avundsjuka... (Eller är det förvåning)?
Hör ni en sjungande Volvo på E4:an en morgon vid 8 -snåret så vet ni. En ny stjärna är född.
Och det är alldeles, alldeles lagom att ha starquality i ca 28 minuter om dan. För mig. Och alla andra.

Att veckodagarna kommer och går kan vi ju knappast göra nåt åt. (Appropå att inte tycka så himla bra om måndagar). Inte heller kan vi stoppa tiden helt, än, även om det är önskvärt i synnerhet på helgerna. Men faktum är att vi får färre o färre dygn på året! Jo men det är alldeles sant. Hörde detta på radion under min tidiga morgonpromenad. (Jajamän det håller i sig ännu)! Dagarna blir färre för att månen flyttar sig längre o längre bort från kära planeten Jorden (cirkus 5 cm/år minsann) och det gör visst att jorden snurrar långsammare o långsammare. Vilket i slutändan gör att vi får färre dagar på ett år! Låter helt absurt, men är sant. För en massa miljoner år sedan beräknar man att det var över åttahundra dagar på ett år, medan det nu som bekant är betydligt färre.
Och det var väl det jag visste! Tiden går ju så himla fort nu för tiden - dagarna räcker helt enkelt inte till-och det alltså rent bokstavligt.
Så. När jag nu nästa gång känner att tiden bara rinner iväg och inte hinner med det jag har tänkt, så kan jag faktiskt skylla på månen och inte mina egna tillkortakommanden.
Känns förträffligt!

Alltså, jag har hatat måndagar i hela mitt liv och gör så än idag. Vet inte vad det beror på egentligen, men det är bara mörker. Jag vet, inte ska jag klaga, jag som är frisk (om än med en förkylning på gång), lyckligt gift, har två friska barn ett jobb att gå till och ett hus att bo i. Förhoppningsvis blir det dessutom nån form av mat på bordet i kväll också. Så. Nä visst. Jag har mycket av det man kan önska. Kanske allt.
Mamma tror att jag fått måndagsångesten av henne och det kan så vara. Och nu har jag överfört den till Teo också. I morse när han kröp ner hos mig så där vid kvart i sex eller nåt frågade han vilken dag det var. 'Ja det är måndag igen', sa jag uppgivet.
'Åh NEJ'! skrek han rätt ut, 'säg inte så där, det vill jag INTE höra'! Stackarn har många långa år framför sig med den känslan om den redan nu finns och gror. Och vems fel är det?
Sätt upp ett stycke patetisk mor som svar på den frågan. Från och med nu ska jag älska alla dagar, in till tidens slut. Vad gör man inte för sina barn...

I helgen har jag åkt traktor.
Eller fel. Jag har suttit på ett hemmagjort, svarttjärat släp utan kanter, draget av en traktor. En gammal, gammal grolle från 50-talet som går högst 25 km/h.
På släpet utan skyddskanter satt för utom jag också Wilma, hennes kompis och min kära mor.
Min son på 4 år körde ekipaget.
(Mammas sambo var med där också).
Låter det galet? Det var det säkert också, men åh så kul det var! Jag och mamma var som två Silvior när vi vinkade åt bilarna som for förbi. Och tänk. Vi hade varken bilstolar, hjälm eller sockiplast och det gick hemskt bra ändå. Fick mig att tänka på förr-i-tiden när ungar fick sitta högt upp på hölass och sånt, lite vilt så där. Det är så de roar sig på landet. Bland annat.
Vi körde ut på en hed där samerna brukar rasta på sin väg genom skogarna och barnen gjorde fantastiska renfynd. Så nu tänkte jag starta en cirkel: 'Bygg din egen ren'. Vi har allt från ryggkotor och horn till skelettbitar med tänderna kvar. Makabert men så himla spännande för ungarna. Och jag fick känna mig som en sån där friluftsmorsa som jag så gärna ser mig som, men verkligen inte -på några plan-är.
Jag o mamma gick på promenad där ute och allt jag kunde tänka på vara att nu, när som helst så kommer det en björn och äter upp oss och undrar hur ont det gör när de rivs... Det är ju då man vill att ens mor lugnande ska säga, 'nej då! inte kommer det nån sån här inte'! Men hon sa istället 'ja visst, det vet man aldrig, de brukar ju röra sig här i trakterna'.
Vi vände rätt fort.
Efter att ha grillat korv på egentäljda grillpinnar och plockat vackra kottar och diverse andra skogs-saker så vände vi åter med vår lilla kärra.
Man känner sig rik efter en sån tripp. Och tacksam för att inte ha blivit uppäten av en björn.

'Var är Måns, var är Måns'?
Ropen skalla på Nolia igår. Alla damer undrade vart Måns tagit vägen, kvällens bonuspaket. När han väl kom utdansande på scenen så skreks det högt och gällt av lycka. Han må vara hemskt ung, men han är vacker att se på och både sjunger och dansar bra. Han också.
Så här i efterhand kanske vi inte hade behövt skrika SÅ högt eller viftat med armarna SÅ mycket, men det som kan uppfattas som en aning patetiskt idag var faktiskt fullkomligt naturligt och ostoppbart igår. Och jag och J beslöt att så fort det nånsin är möjligt sätta våra söner i dansskola.

Vi kom också fram till att det blir en väldigt speciell stämning när det enbart är tjejer på plats. Undras om det beror på att man helt plötsligt inte har nån anledning att markera revir? Alla former av svartsjuka är plötsligt utbytta mot samförstånd och skratt. För de enda karlar på plats att eventuellt bråka om är ju ändå fullkomligt ouppnåeliga och upptagna i alla fall. Alla är enbart där för att ha skoj.

J blev så intresserad av detta fenomen att hon tog och intervjuade en av ordningsvakterna på stående fot: vad är skillnaden i deras arbete en sån här fullkomlig tjejkväll mot för en vanlig kväll på krogen?
Det visade sig att i vanliga fall är de mest rädda för att det ska bli slagsmål, men igår handlade det mest om att de var rädda för att scenen skulle stormas.
Jag kan förstå honom.

Jämoanmälningarna må dugga, men säga vad man vill- för ett evenemang är blott och enbart lyckat när man som publik går hem med känslan av att själv vara stjärna. Hyllningarna från scenen är som bomull.
Och det är vi faktiskt värda.

Satt på lunchen och diskuterade mödan med att laga mat åt sig själv om man bor ensam eller är tillfälligt ensam vid middagstid. Alla var rörande överens om att det är ungefär det tråkigaste man kan göra. Äta måste man ju men vad är kanske inte så noga sånna gånger tyckte alla. Vissa utvecklar dessutom nån slags martyrskap och äter småsmulor och vatten bara för att det är synd om en, sånna gånger. Men det håller ju inte i längden. Jag är ju dessutom en ganska petig människa när det gäller mat. En sån som för det första inte skulle överleva ens en tiondels dag av en vistelse på nån Robinson-ö. Jag skulle förmodligen skapa fina rubriker i kvällstidningarna dock,
'Robinson-deltagare svårt undernärd efter en dag på ön. -Hennes yrningar efter mat var som i en skräckfilm säger de andra deltagarna'.
Jag kan inte äta nåt jag inte är sugen på. Det är fullständigt omöjligt. Det är nåt med ... tja hjärnan kanske? Skulle alltså inte kunna göra lumpen heller och tvingas leva på konserverad leverpastej eller ärtsoppa på burk. Vi har försökt spara tid (igen) hemma genom att göra matlistor, veckomatsedlar så där helylle och bra, men det funkar aldrig. Och det beror nästan alltid på mig och mitt sug. eller icke sug för den delen. (Alternativt att ingen har hunnit handla). I den bästa av världar skulle man vid tretiden på eftermiddan kunna ringa en middagslagarmänniska som åkte hem till en och lagade i ordning den mat man för dagen beställde. Det tycker jag skulle vara en förträfflig affärsidé.

Läste i en tidning om fenomenet synstress minsann, och jag tror att jag har hittat problemet med min huvudvärk. Det är så här förstår ni att när man anstränger sina små ögon vid en bildskärm hela dagarna så påverkas också nacke o axlar. Bara av att titta alltså. Man kompenserar liksom att man anstränger ögona med att spänna även de partierna. Och självklart leder det till huvudvärk så småningom.
Jag kom då på att det nog kanske inte är världsbäst att sitta vid en bärbar dator 8 timmar/dag, vilket jag gör, utan behöver ju nåt bättre. Vår dataavdelning ryckte ut på banne mig 5 minuter och nu sitter jag här med ett riktigt tangentbord, en gigantidk bildskärm (som är större än vår köksTV hemma) och känner mig som en drottning. Brilliant!

Ibland är det verkligen smärtsamt att se på Idol ändå.
Vad hade den där stackars skåningen gjort för ont som blev placerad bakom kulisserna? Och dessutom såg det som ett värdefullt pris? Och varför hade ingen snäll släkting kunnat tala om för honom innan, att de söker en popstjärna i det här programmet och därför är det ett dåligt val, DÅLIGT! att sjunga om hundar i himlen.
Tycker bara så himla synd om honom. Han verkade alldeles för snäll för sitt eget bästa. Men han var ju nöjd själv i alla fall, det är väl det som räknas.

Å så kan jag meddela alla som brytt sig om min och J:s panik ang klädval för imorgon kväll: jag har nu ordnat detta. Naturligtvis offrade jag mig och har därför köpt nya kläder nu, vilket innebär att så länge J tar något gammalt som hon redan har i garderoben så kommer vi att klara det här galant. Dagens välgärning alltså.

Jag och A har just suttit och beklagat oss. Eller jag har nog klagat mest fast det faktiskt är mest synd om henne. Hon är så himla förkyld och går på sån där superstark hostmedicin med morfin i och är därför liksom luddig i huvet som hon själv säger. Det går så där trögt med tankarna och orden kommer inte ut riktigt rätt. Och jag kunde inte annat än att hålla med när hon plötsligt berättade att hon minsann skulle bli farfar! Hon menade förstås faster. Men det blev ju väldigt kul i alla fall.
Mig är det synd om för jag har så himla ont i huvet. Det är liksom tidsinställt. Varje eftermiddag vid tvåtiden så är det kört. Skulle vilja ha en egen Iprenman att plocka fram ur skrivbordslådan.
Undras vad det beror på? Har jag har nåt syre på mitt rum? I fjol så upptäcktes det nämligen att det var nåt fel på rören som forslar luft till o från just mitt rum och det visade sig att jag minsann inte fick nåt nytt syre! Det var på nåt sätt bara gammal använd luft som jag drog i mig. Ingen direkt cirkulation alltså. Skulle kunna bli en ganska bra thriller: Hur man långsamt kväver en anställd.
Nu har jag beklagat mig ytterligare så nu börjar det kännas lite bättre. Och imorgon är det fredag!

Ah! när jag kom hem idag, trött som ett AS och en huvudvärk som gjorde att jag såg stjärnor, möttes jag av en nästan-färdig middag! Utan att jag hade behövt tänka var maten snart klar! Och lasagne dessutom... Halleluja-moment. Jag blev så inspirerad att jag städade toaletterna. Båda när jag ändå var igång, så nu luktar det Ajax i hela huset. Wonderbaar.
Nästa 'moment' blir om cirkus en kvart när Idol drar igång igen. Hade sånna fördomar mot programledarna innan gårdagens avsnitt att jag redan på förhand nästan tänkt skita i att titta. Men bara nästan. För jag är en riktig Idol-nörd. Men jag tyckte att de var helt ok ändå, gillade särskilt när Gynning blev bjuden på Pucko.
J ringde nyss och hade panik också. Och smittade naturligtvis av sig på mig. Det vanliga. Kläder.
Vi ska med samma gäng på Ladies Night på fredag och eftersom vi alltid-och jag menar alltid-köper samma kläder och har det mesta lika i garderoben så måste vi checka av innan så vi inte kommer dit som Humle o Dumle i samma stass.
Det är bara det att som vanligt har vi inget att ha. Vi går ut så himla sällan på lokal både hon o jag så ingen av oss vet riktigt vad som är lämpligt heller. Det är dessutom lite halvjobbigt när man är tretti + i passet men typ 21 i huvet. Kan lätt bli fel. Som när vi råkade-och det var verkligen inte meningen-hamnade på nattklubb i Lycksele med en medelålder på möjligen 20. Jag och J var de enda med handväska på dansgolvet...
Efter att ha läst ett av Josefins inlägg är jag nu dessutom jätterädd att jag kommer att vara en av de där rödvinstanterna hon kommer att skratta åt på fredag... Inte alls omöjligt...

'Var du på dåligt humör i morse'? undrar käre maken.
'Njaäää... va då?
(Vad, vad, VAD gjorde jag nu då)?
'Ja men 'satans helvetes jävlar' -för att några burkar ramlar ur ett skåp'?!
(Jasså var det bara det)...
'Ja? Det är ju irriterande'?
'Alltså. Jag tycker bara att du borde tänka dig FÖR med tanke på vad du skriver i din blogg'!

Han syftar nu på söndagens inlägg om språkbruk...
Han har rätt. Men jag försvarar mig lite lamt med att det inte går att stoppa! De där orden bara flyger ur mig. De måste på nåt ganska otäckt vis ligga alldeles top of mind på mig och är som ett rött skynke för en tjur kan jag tänka mig. Det bara blixtrar till liksom, ut kommer harangen och så känns det på en gång mycket bättre.

Och jag minns faktiskt en gång när jag istället för att häva ur mig en svada för en gångs skull sa
'Nä men ojsan'!
Varpå hela familjen stannade upp och fullkomligen asgarvade.
För det lät så konstigt.

Idag ska jag: 'ägna mig åt arbete som kräver lite tankeverksamhet och vara synnerligen noga med detaljer'.
Enligt horoskopet alltså. (Som jag som sagt aldrig egentligen bryr mig om)...
Det var lite träffande faktiskt för jag har just stått i typ fyrtifem minuter och skurit samt klippt papper...jo det är sant. Det är en del av mitt jobb det se, att ibland klippa, skära, klistra och plasta...
Och nä, det krävde ingen större tankeverksamhet. Och jag var faktiskt ytterst och extra noggrann med kanterna! Så konstigt.
Och det var innan jag läst horoskopet!
Jag kanske håller på att bli synsk?
Det skulle ju i så fall passa bra med min andra förmåga-läsa tankar, som någon förvånat trodde att jag kunde idag!
Så är det ju inte tyvärr, även om det skulle vara en rätt kul superkraft att inneha ibland.
Användbart på nåt sätt...

Jag måste få detta ur systemet. Varför säger alla vädernissar och nissor '...mestadels uppehåll med risk för något regn'.
Något regn?!?!?!
Vad betyder det? Eller det fattar jag ju, men varför säger man NÅGOT? Varför hoppar man inte bara över det ordet helt? Då har man dessutom inte införlett allmänheten i tron att det handlar om lite dugg när det i själva verket faktiskt kommer att komma störtskurar hela eftermiddan. Om det nu visar sig bli så. För det händer ju nån gång ibland att de har fel, väderfolket. Det kommer helt enkelt eventuellt att regna bara. Punkt.
Eller om man nu måste precisera det hela säg då exempelvis 'lite regn' istället. Något regn...
Jag tycker att det låter så himla knäppt bara.

Idag ska jag med Wilma till tandläkarn. Hon hatar tandläkarn. Eller egentligen besöken dit, hon har väl inget emot personerna så. Tror jag. Mer omgivningen, lukten och deras käder. Redan som liten skrek hon i väntrummet av blotta åsynen av en tant eller -hemska tanke- en farbror i vita 'jag -jobbar-på-lassa-kläder'. Vet fortfarande inte varför. Idag skriker hon inte längre, men besöken är förknippade med stark nervositet.
Hon har fått gummiband i käken som ska dra till bettet på nåt vis, och det ska kontrolleras idag. Jag vet precis hur det var, jag har haft allt från gummiband till räls i min mun. Skillnaden var bara att jag tyckte det var spännande att gå till tandläkaren eller doktorn när jag var mindre. Men det var liksom lite coolt då med att ha lite 'extrautrustning'.
Min bästa kompis drömde om att få både tandställning, glasögon och hörapparat! Helst samidigt.
Men det var då.

'Varför har man två armar mamma'?
Teo håller på med tandborstning, kvällskissning, tvättning och pyjamaspåtagning.
'Ehhh tjaaa'...
Mamman -dvs jag-blir ganska ställd och liksom viftar med de två armar jag har som om det skulle ge nåt bra svar...
'Jag vet inte'. Lika bra att konstatera det på en gång.
'Är det bara så'? undrar Teo lite överseende.
'Ja. Det bara är så', säger mamman lättad.
'Happ. Jag tycker att man skulle ha tretton armar'.
'Jahaa, varför då'? undrar mamman intresserat
'Jo för då skulle man ju kunna göra allt det här samtidigt'!

Vad var det jag sa i ett tidigare inlägg-han kan det här med tidsbesparing den ungen!
Jag har snart lärt honom allt jag kan! :)

Ahh va gott det hade varit nu med en chokladbit av nåt slag. Men ståndaktig som jag är just idag så tar jag istället en nektarin. Passar inte så himla bra till det här vidriga kaffet som jag samtidigt häller i mig för att hålla huvudvärken borta ytterligare ett par timmar.
Hade varit godare med choklad...

Har börjat snegla på klockan nu och inser att snart är det också dags för dagens stora fråga.
Tillika I-landsproblem. VAD ska vi äta till middag?
Ungarna vill ha pannkaka, jag vill ha vällagad husmanskost och Matte vill ha 'nåt gott'.
Får se vad det blir. Förmodligen inget av ovanstående.
Typisk måndagsmat hos oss är nån form av pasta och nån form av lättstekt tillbehör, gärna halvfabrikat. Grönsaker göre sig icke besvär. Tar för lång tid.
Tips på enkel vardagsmat som tar maximalt femton minuter att få på bordet och dessutom är god, näringsriktig och barnvänlig efterlyses...

Jahapp så var det måndag igen. Helgen går sanslöst fort. Jag har altid en aning svårt att komma igång på måndagar. Allt är väldigt segt och hjärnan är liksom fortfarande inställd på vila. Men i morse inträffade det som så ofta händer mig om hösten.
Jag får ett sundhets-il.

Kl 06.30 var jag minsann ute och promenerade!
Ja men visst! Långa fina, någorlunda raska steg och så där snyggt svängande armar. Jag tror att t o m hon i äta-sunt-programmet-Skipper hade varit stolt! Och det vill ju inte säga så lite. Får se om det håller i sig...
Jag är som sagt en väldigt karaktärslös person när allt kommer omkring. Diskuterade det med A idag och kom fram till att ens personlighet ska man hålla hårt på, det blir lätt förvirrande för omgivningen annars. Så. Jag tar kanske sovmorgon imorgon.
Man ska ju inte chocka kroppen så där på en gång heller. Så varannan dag-sundis är nog lagom.

Ja himmel. Jag måste omgående börja se över mitt språkbruk. Omgående. Jag måste skärpa mig helt enkelt. Även om jag har anammat det skärpta läget länge så blir det liksom inget resultat.

Igår ringde en mamma till våra barns kompisar (hon är ju så mycket mer än bara det, våra familjer umgås endast ungefär 5-6 kvällar i veckan)... Det var nog därför jag kunde skratta åt eländet. Och hon med.

Teo var och lekte hos dem igår eftermiddag, (efter det att han till slut fram emot fyra tiden på eftermiddan kom på att han nog trots allt skulle ta på sig kläder och ringa en kompis). De var ute och sprang. (Va skönt, då fick han ju en aning frisk luft i alla fall, utan att jag behövde bli moraltant).
Det började regna och regna rätt rejält varpå min son springer in i deras hall och utbrister
'Det regnar som SATAN ute'!
Med eftertryck.

Och jag VET att det är mitt fel. Min dotters första mening har blivit en mycket känd historia bland både vänner och mindre bekanta när hon som ett å ett halvt åring sa att 'de ä ett jäla vädej ute'. Men jag trodde verkligen att jag hade bättrat mig sen dess.
Till mitt försvar så säger jag bara att jag FÖRSÖKER verkligen, det gör jag och jag tycker nog att jag har ett någorlunda ordförråd. Det är bara det att det är mer fullt i vissa delar än andra.

Denna dag ett liv.
Det är så farbror Melker i Saltkråkan brukar säga. Jag har aldrig fattat riktigt vad han menar, men den meningen kom precis för mig. Dagen har börjar med ett praktbråk med dottern. Vilket resulterade i att vi båda tjöt krokodiltårar vid söndagsfrukosten. Trevlig start. Eller inte. Hon kan verkligen få mig att bli fullkomligt galen emellanåt. Hade vi stickor och strån i vårt hus så skulle de ryka som bara den när vi sätter igång.
Och då är hon inte ens tonåring ännu. Jisses. Men som jag alltid har sagt, sen hon var 3 ungefär; när hon blir 13 så kommer jag att veckopendla. Enbart för husfridens skull. Och eventuellt för att för egen del undvika hjärnblödning.
Jag beundrar egentligen de föräldrar som behåller sitt tålamod intill -förmodligen- döden. Jag fattar inte hur de bär sig åt! Antagligen är de alldeles ofantligt balanserade och kan det där med att gå undan och häva ur sin frustration nån annan stans. 'För att skydda barnen'.
Men gör man det? Är det att skydda det? Även om det är barn det handlar om så måste väl de också lära sig att ens mamma eller pappa kan bli arga på dem, visa det, och ibland t o m gråta. Så länge man reder ut varför. Eller?
Livet ÄR himla orättvist och det är bara att tugga i sig. Bättre att lära sig det i tid än att få upp ögonen för sent och skylla allt som inte går ens egen väg på andra.

Om det är lördag. Som idag. Och kalasfint väder ute. Visserligen kallt, men soligt o så. Är det då försvarbart att låta ens fyraåring glo på video i pyjamas fast klockan snart är halv ett på dan?
Om det nu är vad han vill göra på SIN lediga dag? Får han det då? Eller ska man leka moralmamma och kräva påklädning före 9 och utelek fram till lunch? (som helst bör serveras före mellis).

'Jag tänker ha pyjamas hela dan idag mamma, då slipper jag ta på mig den ikväll'.
Jag tycker att det är en någorlunda sund tidsbesparingstanke för ett barn i den åldern. Det är bra att lära sig sånt tidigt.

Om ens snart nioåriga dotter och hennes kompis helst av allt vill sitta och pyssla med sina My Scene pappersbilder och producera skitfina böcker av dessa, istället för att jublande av lycka springa ut i gräset o sparka fotboll när en annan kompis ringer. Är det ok då? Eller borde man leka friskusmamma och tvinga ut också dem i solen? (De sitter för övrigt i vårt uterum, det är NÄSTAN ute)...

Om en mamma som jag helst av allt vill glo på gamla repriser av Top Model en lördag som denna soliga, vackra, krispiga. Är det ok då?

Har varit gräsänka i natt vilket alltid är förknipat med visst mått av oro då jag är begåvad med jordens mörkerrädsla. Jag vet. Barnsligt o fånigt och allt möjligt, men ack så verkligt.
Det brukar innebära att jag redan vid femtiden på eftermiddagen låser alla dörrar, gör iordning i sovrummet-dvs drar för alla fönster och tänder ett antal lampor. Innan dess har jag övertalat barnen att sova i mammas säng. (De är inte svårövertalade, de tycker att det är ungefär som att vinna på lotto, men i alla fall). Ett annat knep som jag utvecklat under åren utan barn, är att läsa tills ögonen bokstavligen faller ihop, för då slipper man ligga sömnlös särskilt länge och lyssna efter en massa ljud och skaka upp sig i onödan. Tyckte att det gick riktigt bra igår. Sov djupt vid 23.30.

Kl 03.02 vaknar jag av ett mycket märkligt ljud. Becksvart i sovrummet så jag drar bara täcket över huvudet och försöker tänka bort det. Men det är ihärdigt. Som ett larm ungefär, nån sorts billarm eller nåt och det låter fruktansvärt högt. Ljud -oavsett decibel-har ju en förmåga att göra det mitt i natten.

Alla varianter far genom mitt huvud och jag är nu ganska vaken. Jag bestämmer mig för att det kommer utifrån, så det är inget för lilla mig -en värnlös, ensam kvinna med sovande barn- att göra något åt. Bygger i samma veva upp en irritation över att ingen karl i kvarteret hör det här oväsendet och gör nåt åt det! Som sagt. Natten kan få en att tänka många konstiga tankar.

Till slut inser jag att bra kvinna reder sig själv, jag har faktiskt ansvar över mina barn här och ingen karl kommer att studsa upp från andra sidan sängen den här gången och fixa eländet. Jag är t o m beredd på att faktiskt gå ut. Jag pressar ner min rädsla till ett minimum o stiger upp. Och med ens inser jag att det är i MITT hus som det lever om! Och egentligen låter det inte SÅ mycket heller. Det kanske inte är så kostigt ändå att ingen infanteristyrka har intagit vår gata ännu.

Jag smyger runt och hittar till slut källan till oron. Wilmas ena walkietalkie har satt igång på eget bevåg och ligger och piper efter uppmärksamhet på hennes skrivbord. Får av den och springer tillbaka till sängen, viker täcket runt fötterna och blundar. Hårt.
HUR har den där kommit igång?
VEM är det som intagit vårt hem här mitt i natten och skräms så där?
Och hur länge tar det innan den mörka vålnaden står vid min säng och kräver... inte vet jag, mitt liv kanske?

På morgonen är allt mycket ljusare och vänligare. Och mina tankar är en aning mer verkligehtsförankrade. Jag gillar mornar. särskilt de där solen lyser ordentligt, så man slipper tända lampor.