Så trevligt man kan ha det. Sitter i mysiga stugan i Tärna och sippar på en av världens kanske godaste drinkar nånsin. Och har dessutom hittat internet i form av en liten rosa plugg.

Så värre kan man ha det en Valborgsmässoafton.

Men varför man tänder en brasa och firar just den 30:e april? Själv hävdar jag med bestämdhet att det måste bero på Konungens födelsedag, men det är så klart inte riktigt rätt. Jag har sällan det.

Oavsett så är det skönt med lite ledighet och en hel lång vår och sommar framför sig.

Nu ska vi iväg till fjällen igen.
Herregud vilket rännande det är upp dit nu plötsligt. Men det ska så klart bli jättemysigt! Vi hoppas på sol coh att det fortfarande finns snö i åtminstone nån backe.

Så-trevlig Valborg och allt sånt. Vi hörs.

Idag har jag käkat lunch med Steffo Törnqvist i Stockholm.

Eller ja. Vi åt i alla fall på samma restaurang.
Eller ja. Café var det väl kanske mer.

Han kom glidande till cafét i sin vita cab i alla fall, som den kändis han ju trots allt är och tog sig en sallad eller vad det nu var. En sån där Jag mötte Lassie-grej , typ.

Men det är konstigt ändå med folk man känner igen så där från TV eller nåt. Man försöker verkligen att inte titta på dem som om de vore nåt speciellt. Men det går ju inte att låta bli! :

’Hmmm undrar vad HAN ska äta då’… ’Jaha minsann det ska rökas PIPA… tjaa men han är ju en gourmet han… duger knappast med cigaretter där förstås’. …’Eller är det whiskeykännare han är? Visst skrev han nån bok också?’ …’Ja i Nyhetssoffan har han då suttit i alla fall…och den där killen? Är det hans son det eller’?…

Jag kanske är konstig, men fungerar så.

Mormor var här igår. Dvs min kära mor. Det blev kväll och hon stoppade tacksamt nog ungarna i säng, med sagor och allt. Trots den för dem ganska sena timman.

Kära mor brukar läsa ’Det går en ängel kring vårt hus’… innan Wilma ska somna. Och igår framkom en ny variant av den, tills nu, någorlunda bibliska versen. För Teo tyckte att en liten omskrivning av den var på sin plats och kom på denna, som han sa, mycket bättre och framför allt mycket coolare variant:

’Det går en riddare kring vårt hus, han bär på två förgyllda ljus. Lasersvärdet har han i sin hand och nu somnar jag’.

Jahapp så var det fredag igen. Känns som ungefär en kvart sen jag satt och skrev om Agneta Sjödin och hade tonåringar på bron. Men det är väl så. Time flies when youré having fun.

…Och ibland undrar jag om jag inte borde emigrera till Stora Brittanien, för utan att jag menar det så kommer det ut engelska uttryck ur min väldigt svenska mun, titt som tätt.
Kanske nån slags sjukdom. Och denna sjukdom slår till alldeles väldigt när jag umgås med min bror eller med A. Fattar verkligen inte varför… Sjukt är det. Sjukt.

Ikväll blir det i alla fall jag o Teo. Wilma är på disco och Matte på killfest. Eller karlafest kanske man ska säga, de är ju trots allt kring fyrtio allihop. Mer. Eller mindre. Och jag tycker att det är extra trevligt att det numera är så himla ljust på kvällarna. För då kommer det nämligen ta längre tid innan mörkerrädslan slår till ikväll. Det som är dåligt med allt ljus är att jag väl glömmer bort att dra för persiennerna i tid… Men nu har jag ju påminnt mig själv så det kanske funkar.

Tjaa klockan är tjugo i sex och vi har redan käkat middag. Känns jättebra det med. Även om intaget bestod av rent skräp från De gyllene Bågarna. För övrigt har det varit en allmänt väldigt bra dag, som har gett fina möjligheter. Har bland annat vunnit 25 spänn på fredagstrissen. Det är aldrig illa.

Var på bio med Jy i måndags. Jag är inte det så väldigt ofta. Vare sig med henne eller nån annan. Vet egentligen inte varför, men tror att det har att göra med bekvämlighet.
Är nämligen av naturen en lat människa. Ligger helst i min egen soffa iförd pyjamasbyxor inklusive pådragen filt och ser på film.

Men det ÄR verkligen mysigt att gå på bio. Om än dyrt.
Jag är av naturen en snål människa också.
Kanske därför det känns som om den senaste filmen jag såg på bio var Cocktail med Tompa Cuise eller nåt… Men i sanning var det nog Underbar och älskad av alla med min idol Martina Haag.

Hur som helst. Nu är min senast sedda film på bio ’Min brors flickvän’ istället, med en annan av mina favvisar…som jag bara ser framför mig men aldrig kommer ihåg vad han heter.
Är en hemskt glömsk människa också. Men jag menar han…den där roliga 40 year old virgin-mannen…Carrel eller nåt. Filmen var helt ok. Ganska kul, lite sorglig och väldigt mysig.

Sen gick vi på Station och fikade. Har blivit mycket fika på stan nu ett tag… Och vi blev rent förvånade över så mycket folk det var som fikade ute en måndagkväll. Inte mindre än fyra stycken från jobbet var där samtidigt dessutom. Lite deja vu över matsalen på jobbet…

Tjaa och som vanligt, när man haft en mysig kväll, så där på stan, så undrar man varför man inte gör sånt bara lite oftare?

Nu är det definitivt eftermiddag. Huvet är helt tjockt och så känns det precis som att någon verkligt elak figur sitter därinne och spelar oljefat bakom ögonen eller nåt. det bara dånar.

Alvedon har inte hjälpt så nu är det bara en sak som gäller och det är att droga sig.

En kopp av matsalens trögflytande kaffe får det bli, trots att det har otäcka biverkningar i form av pajad mage.

Var förra veckans optimism har tagit vägen?
Jo men den finns där. Under oljefatet nånstans skulle jag tro. Det är bara lite smärtsamt att hitta den just nu.

Igår var det som bekant fredag. Matte tittade på hockey, jag och Teo tittade på Talang och ungefär sju minuter av Så ska det låta. Wilma var på discokalas.

Wilma var borta förra helgen också. På fest. ’Vanlig’ fest bara och inte för att nån fyllde år eller så. Det var dessutom killar där… Hittills har det mest handlat om tjejkalas, så det var lite nytt. Den festen slutade kl nio och var i ett hus ungefär hundra meter från vårt. När hon inte var hemma tolv minuter över nio började det krypa i kroppen. Och jag tänkte att herregud. Om bara några år så sitter vi här på sylvassa nålar och väntar hem Wilma från STAN…

Jag riktigt ser det framför mig. Bussturlistan uppslagen, telefon i högsta hugg, blicken på klockan och bilen på konstant tomgång. Redo för utryckning. Abrupt slut på fredagsvinglaset dessutom, för man vet ju aldrig. Rätt vad det är behöver man ut… Kanske får göra upp nån sorts jourkörschema med grannarna när det väl blir dags.

Wilma var hemma ganska precis tretton och en halv minut efter nio förra fredagen i alla fall.

Det som skilde sig lite från andra hemma-fredagar just igår, var att det vid niosnåret ringde på dörren. Jo men det händer inte så där jätteofta den tiden en fredagskväll, hos oss i alla fall. Och ännu mindre ofta står det ett gäng tonåringar där utanför. Det var elever till Matte som bara ville hälsa på. Jättetrevliga var de, kom in och drack lite saft en stund. Det tycker jag var lite häftigt. Att de kom på att hälsa på sin lärare en fredagkväll! Det hade jag aldrig gjort i den åldern. Men det är klart, jag hade ju inte Matte som fröken heller.

Jag tänkte att jag skulle komma ihåg det i alla fall, när Wilma eventuellt kommer hem lite sent nån kväll i framtiden och hävdar att hon och några kompisar bara passat på att titta förbi hos sin lärare en sväng. Då ska jag minnas att den ursäkten faktiskt kan vara alldels sann.

Nä men vad gör Agneta Sjödin på Så ska det låta?!
Har nån blivit sjuk?

Prova att hålla andan i en minut.

Det är jobbigt och kräver ansträngning. Prova att göra det samtidigt som du ska lösa ett problem. Då blir det ännu jobbigare och hjärnan börjar alldeles av sig själv att liksom bränna innanför pannbenet. Lägg sedan till att att du ska lösa det problem som osökt kommer att följa om du inte lyckas lösa det första, samtidigt som du bör be nån form av bön till nån form av högre makt.

Ovan har jag precis genomlidit.

Mathias ringde:
’Ja nu sitter jag här och kan knappt andas. Jag har inte ens ändan helt i sätet’.
’Va’?
’Ja jag är mitt på E4:an och bilen är utan bensin. Det är på noll. Det är inte ens noll det är ett STRECK!’
’Nä men va?’
’Ja det var ju nån som hade den här bilen sist’…
’Ja men när JAG hade bilen så fanns det ju bensin!’
’Hmmm typ igår. Lampan måste ha lyst då’.

(Lampan?! Vaddå lampa? när jag kör bil tittar jag på vägen)…

Ungefär här börjar jag hålla andan och samtidigt tänka på vad jag kan tänkas kunna göra för att lösa dilemmat ifall bilen huckrande stannar mitt i fredagstrafiken på just E 4:an. Jag har mycket i handväskan men inte bensin. Och ingen dunk heller.

Samtidigt som luften håller på att ta slut och hjärnan kokar funderar jag på steg två som kommer att följa ifall Matte nu inte tar sig fram till en mack innan bilen tvärdör och jag då måste rycka in på nåt sätt, för då sitter Wilma och hennes två kompisar på stan själva efter dansträningen och undrar vart deras hämtning tog vägen. Här kommer jag på mig själv med att dessutom rabbla ’käre gud låt det gå vägen’ inne i huvet.

Precis innan hjärtat slutar slå så hör jag hur bilen stannar.

’Vad händer’?!
’Nu har jag parkerat på macken’.

Spännande va?!