Nej! Jag säger NEJ!
Jag vill inte vara med om det här. Jag säger som Wilma 'Det måste vara en mardröm'!
Nä. Det är ingen som har dött, huset har inte brunnit ner och det har inte ens varit ett litet inbrott i bilen.

Wilma har fått magsjuka.

Det är det absolut värsta hon vet. Det är hennes främsta, äkta fobi. Hon håller emot så länge det bara går, men det är ju som bekant himla svårt att stoppa kaskadspyor.

Hon har mått bra hela dan men vid middan gick det väldigt trögt att äta. Som förälder vill man inte att ens barn ska gå hungriga så man trugar gärna liite extra. 'Bara en tugga till'...

(Fast i ärlighetens namn handlar det mest om att jag inte ids göra kvällsfika en timme efter middagsmaten är bortdukad).

Hon såg hängig ut, men vägrade erkänna att hon mådde dåligt. La sig på soffan.

När jag skulle hämta henne till sängen säger hon att det känns som hon ska kräkas. Ja men gå på toa då! (Sitt inte i vår nästan-nya tygsoffa och spy unge)!
Hon hann. Nästan.

Så nu har Mathias torkat golv och petat med papper i tröskelns skruvhål... städat toan och torkat igen.

För Wilma har kräkts. Som en hel karl. Det som är bra med det är väl att det knappast finns nåt mer att spy upp från den magen...

Under tiden tror hon på allvar att hon ska dö. Och jag förstår henne. Alla har vi ju varit där. Och vissa av oss ska förmodligen snart dit igen...

Tror att vi väntar med att hämta hem nya sängen...

Ibland undrar jag om jag på riktigt är synsk...
Det händer lite då o då att det jag känner på mig inträffar och så hände det igen idag.

Jag stod och vispade pannkakssmet och tänkte för mig själv att 'ja tänk ändå, nu ringer de från sängaffären till Mattes mobil och säger att vår nya säng har kommit'...
'hehe tänk om det ändå kunde vara sant'... tänkte jag i nästa tanke.

Vad händer? Matte ringer naturligtvis en halvtimme senare och säger 'Nu har de ringt! Sängen har kommit'!

Jamendetvarväldetjagvisstehelatiden!

SÅÅÅÅÅ guförbannat skönt jag ska sova i helgen!!!

Wilma har tjatat sen hon var typ sex år.
Eller tjatat...hon gör det så fint och subtilt våran Wilma så det går knappast kalla det för tjat heller.
Det har låtit ungefär då här:

'Hur gammal måste jag vara för att få göra det då'?
Och 'Jaaaaa nu har ju hon o hon o hon i min klass gjort det också'...

Det handlar om hål i öronen.

Jag vet själv hur det var. Jag VILLE verkligen ha hål i öronen. Från det att jag var ungefär sex...
Och jag vill minnas att jag tjatade. På riktigt.
Men det hjälpte ju inte.
'Du är allergiker, du kommer BARA att få nickelallergi'. Sa kära mor. Och så sa både mor o far att 'Men vad ska FARMOR säga om du kommer med hål i öronen? DET tycker hon inte om'.
Hmmm... hot, mut, utpressning... ?

Nåja. Det blev inga hål vare sig då eller senare. För det gick ju över det där. Likväl som mina önskemål om att få en hamster...

I julklapp fick Wilma så lov att ta de omtalade hålen. Och i söndags blev det av. Farmor har salong och skulle få äran...

Efter stor vånda satt Wilma i mitt knä och nöp mig i armen, skakade och blundade hårt inför skottet. För det låter ju verkligen som ett skott. TJONG bara.
'Happ' tänkte jag. 'Det blir ETT hål. Inte så snyggt...men visst. Det får gå, för mer klarar hon ju inte'...

Men nädå. Wilmas föreställning innan om att detta skulle innebära den största smärtan av alla hittills upplevda, gjorde så klart att det knappt kändes. Så efter totalt tio sekunder hade hon sina hål. Och jag har aldrig sett en nöjdare mer lättad unge. Så lycklig, stolt och STOR hon kände sig.

...Men nån hamster blir det inte. Än.

På tjejmiddagarna vi har mina kära girls och jag diskuterar vi på senare tid allt oftare rynkor, gråa hår och påsar under ögonen.
I onsdags vid just ett sånt här tillfälle kom vi så in på området ögonlock.

Det händer nåt även med dem efter 30. Och inte blir de alertare och mer spänstiga minsann. Nä då de följer övriga kroppens trend och bara hänger de med. Ordentligt.

Ja men ALLT hänger ju nu mer! Till och med dem.
Vissa morgnar känns det som nån form av rullgardin man måste rulla upp för att överhuvudtaget kunna se. Att försöka trycka dem på plats hjälper föga, det har jag provat men de ramlar hjälplöst ner igen.

Efter veckan som var hade jag dessutom enorma dubbelpåsar UNDER ögonen också. Liksom två kuddar som bubblade ut... såg faktiskt inte riktigt klok ut.
Så klart.

Möjligen fånigt och fåfängt att ens bry sig och tiden har sin gång osv, men sånt här Är verkligen jobbigt att inse när man fortfarande är arton i huvet.
Och i verkligheten teoretiskt skulle kunna va MORSA åt en artonåring...

GAAAH!

Veckan som var har varit pure hell. Helt galet stressig och jobb in på nätterna. Som en följd av detta (egen teori) gjorde jag i fredags en klassiker.

Var nere på stan i jobbet för att lämna grejer på MVG. Denna fredag skulle liksom allt hända. Och jag var därför lite extra steppig på tårna. Dvs hade hemskt bråttom och föredrog att småspringa hela dagen. Vilket antagligen såg lite konstigt ut, men sparar ju tid.

När jag så är på väg ut från den eminenta gallerian har jag lite extra brått och tycker att den där rondell-dörren de har i entrén går fruktansvärt långsamt. Jag hoppar i princip på stället innan jag får trycka in mig i glaspartiet bland alla andra människor som precis då också ska ut.

Dörren snurrar lååångsamt. Plötsligt klickar det till i mitt överhettade huvud och jag får för mig att nu! Nu är vi framme och nu går jag ut här.
PANG! Rätt in i glasväggen.

Och det bliiir så konstigt. Jag ser att damen bredvid tittar på mig med ytterligt höjda ögonbryn så jag känner mig tvungen att dessutom säga något. Gärna något intelligent också så jag inte avslöjar hur förvirrad jag faktiskt är. Så det blir självklart:
'Ojsan! Det var ingen luft där inte'!

Detta med klämkäcka rösten och ett leende som jag förmodligen måste leva med resten av mitt liv eftersom det är precis intryckt i ansiktet på mig...

Damen tittar långt på mig och svarar syrligt och fullständigt allvarligt:
'Nä'.

Varpå dörren gått sitt varv och jag bokstavligen springer vidare. I luft.

Teo har förkylningsastma och får gå på kontroll hos fru doktorn lite då och då. När han var dit förra veckan så satte vi föräldrar ordentligt i halsen:

'Han väger för lite'.
'Va?!'
'Ja han väger för lite i förhållande till sin längd. Hur äter han egentligen'?

Svårt att svara på för en förälder till ett barn som tillbringar nittio procent av sin vakna vardagstid i barnomsorgen.

'Ja det är ju inte ofta man får ge sånna här råd nu för tiden-ofta är det tvärtom! Men jag har namnet på en bra dietist här, som skulle kunna hjälpa er med en måltidssammansättning'...

Men vänta nu!

Ironi! För gäller verkligen det här vår son?!
Som var 'praktiskt taget en meter' (som en bekant sa) när han föddes (han var 58 cm) och vägde nästan 5 kg! Och sen dess alltid varit så kallat 'stor'.
Både lång och gosig.

På senare tid har han blivit ännu längre och...ja goset har dragits ut kan man säga. Och han är väl nu rätt lik sin långe smale far i kroppen.

Ja vad ska man säga. Bra att de har koll på kurvorna så klart. Men vi är ju inte direkt oroliga för undernärning!

Till Teos fördel nu då så är det extra mellanmål som gäller och mycket fett!

...Varför händer det där aldrig mig:
'Nä men nu tycker jag som läkare här, att du väger alldeles för lite fru Lindberg. Jag sätter dig därför på en diet bestående av pizza, choklad och vin resten av ditt liv så kommer det här att ordna sig'...

Såg på På spaning med Bridget Jones igår. För sisådär fjärde gången eller så. Men jag bara älskar den filmen.

Förutom Bridgets obetalbara kommentarer och brittiska accent så gillar nästan hennes orediga, stripiga hår bäst. Mest eftersom det inte ens på film ser bra ut när det har regnat på det. Man känner igen verkligheten på nå vis...

Hon passar inte heller i senapsgul sidenklänning och kan inte gå i snyggt i högklackat eller sminka sig vackert i en mörk bil.
Hon är lite småpluffsig, trivs i pyjamas, säger det hon tänker och trampar i klaver.

Inte för att jag skulle göra allt det hon gör, eller säga allt det hon säger. Men hela hennes uppenbarelse och person är på nåt sätt som jag. Som jag ser mig själv i mitt huvud.

Jaa. Det är jag och Bridget Jones.

Som vanligt när hjärnan håller på att brinna upp av stress så måste jag bara göra nåt helt annat en stund. Dricka en kopp te och skriva lite till exempel...

Min kollega A har faktiskt på riktigt haft kortslutning i sin hjärna idag. Moment som hon gör varenda dag i sitt jobb hade hon helt plötsligt glömt bort hur man utförde!
Det tillsammans med en brännande gloria runt huvet känns inte så där alldeles hälsosamt.

Och jag ligger inte långt bakom henne. För när synen försvinner och skallen känns som att den är för liten för allt som måste få plats i hjärnrummen så är det nog lite för mycket på dagordningen.

Back to business...

Mathias är i Norge på handbolls-EM.
Det är långsamt och jag känner mig så utelämnad av nån anledning. Det hörs väldigt många konstiga ljud i huset när han är borta också. Sånna som låter som att nån hasar omkring på vinden...

Jag har svårt för det där att vara ensammen... Särskilt kvällstid. Det gick bra igår dock. Kikade på pinsamma Uffe Larsson på dansgolvet och tackade högre makter för att han slipper förnedras mer i Sveriges största TV kanal. Stackars karl.

Dagen idag har varit ofantligt lugn. Jag fastnade framför ett dataspel som ungarna gillar och har nu spelat detta så jag har ont i ögonen. Man ska sälja hamburgare och korv med tillbehör så fort som möjligt och tjäna pengar för att gå vidare i karriären som korvgumma. Och det här fastnar jag i! I torsdags spelade jag bort två timmar på detta! Helt och hållet absolut oförsvarbart. Jag är alltså trettifyra år.

Jag och Teo har bakat en kaka, diskuterat Franska engelska landet och sitter nu och väntar på syster Wilma som är på kalas. Och apropå det så finns det verkligen räddare i nöden. Inte för att jag på något vis är i nöd egentligen, men det finns ju vissa saker jag helst undviker. Som att köra bil på snöiga, moddiga vägar i mörker.

Wilma är alltså och kalasar på Leos lekland och jag körde dit henne och kompisen tidigare idag. I detta fantastiska väder. Lilla gatan i Ersmark låg som vanligt inte på topp när det gäller var man ska skrapa/ploga vägen först en lördag som denna. Så det var riktigt trixigt att ta sig ut ur byn.

Väl framme i Brännland så träffar jag vår ena granne som erbjuder sig att ta hem tjejerna tillsammans med hans son som också var där. Vilket skulle betyda att jag SLIPPER göra resan igen! I mörker.

Det var nära på som att vinna ett mycket, mycket fint pris. Faktiskt. Asmycket värt för en sån som mig och jag är verkligen, verkligen tacksam! På riktigt.
(Så du vet Tomas)

Franskaengelska-landet.
Hört talas om det?

Nä. Är du inte ungefär fyra år så är det nog inte så troligt. Det är ett land där alla är fyra år och får äta omåttliga mängder godis. Alla är lämpligt nog utrustade med superhårda tänder så ingen behöver nånsin borsta dem.

Alla pratar språket franskaenglska (obviously) och nej heter till exempel 'näm' och ja heter 'jes'.

Landet finns bara i min sons fantasi men det är fint tycker Teo.

'Bättre att vara låtsassmart än dum på riktigt'.
Jag tycker det är ett så väldigt användbart uttryck. Som jag har kommit på alldeles själv.

(Säger detta inte helt utan viss stolthet)...

Min käre bror missförstod dock uttrycket lite grann och tyckte i sin enfald att 'ja men vaddå, är man låtsassmart är man ju också dum'?

Ja kanske det, men på ett bättre, mer socialt sätt och inte på RIKTIGT!

Att jag kom på det har att göra med ett telefonsamtal som min kollega A hade med en någorlunda uppsatt människa som faktiskt borde vetat bättre än att bara låta öhhhh, vaaaaa, nääää, vadddå, veeet änte och tyyyp i telefon.

För en sån gång, särskilt som denne person faktiskt borde vara rätt rädd om sitt rykte, kan jag då tycka att han åtminstone kunde LÅTSAS fatta vad hon menade genom att till exempel säga med vettig röst att 'det ska jag ta reda på åt dig, jag återkommer'.

För annars verkar man faktiskt dum på riktigt.

Solklart fall alltså.

Kom så att tänka på att jag och min vän praktiserade detta fenomen själva förra veckan då vi hade lite problem med min bil som inte ville starta, om du minns.

När vi inte visste bättre än att öppna huven och peka lite här och där, men åtminstone gjorde DET:
är inte det att vara låtsassmart?

Och i alla fall jag tycker att det är bättre än att vara dum på riktigt.

Så intressant. I en fantastisk tidning som heter Dagens Möjligheter hittar jag detta:

'Stressa av-svär på'!
Kontentan av artikeln är följande: Man ska inte skämmas om man drar haranger av svordmar när exempelvis jobbet strular. Det är en ventil som hjälper en att bli av med frustrationen!
Och detta sagt av en brittisk professor minsann.

HA! Det var väl det jag vetat hela tiden!!

Och så förbannat lämpligt att jag blev varse detta just nu! För här behövs det nämligen sväras...

Pälsar i all ära men hår på huvet skulle vara rätt praktiskt att slippa ändå. Ja men tänk vilken tid man skulle spara på morgonen! I alla fall jag som har ett tunnt och flygit skithår som kräver alla stylingprodukter som finns samt både hårtork, plattång och i undantagsfall då hårrullar...som i lördags.

Nu kommer alla som ser mig idag att le i mjugg när de slänger ett öga på mitt hår just för dagen... Det är nämligen precis helt obearbetat och hålls enbart på plats med hjälp av nån slags hårband... Så stylat så...

Men det är ju just det. Precis idag så var det en 'barafemminutertill-morgon' igen, och det innebär per automatik också vissa morgonrutin-bortfall.
Som att hoppa över att tvätta håret då till exempel.

När jag ligger där i sängen och är inne på min andra kvart av för långt kvarliggande så kalkylerar jag ihop vad jag kommer att hinna och inte. Förr var det alltid frukosten som fick stryka på foten. Men det skulle idag innebära att jag skulle svimma innan jag ens kommit ut i hallen, och dessutom endast spara ungefär fem minuter, så det går bort.

Men nu när jag inte har klippt mig alls på sisådär fyra månader eller nåt så funkar det plötsligt med ett hårband. Hjälpligt dock. Men det sparar mest tid.
Att inte tvätta håret innebär en tidsbesparing på ungefär tjugo minuter på morgonen för min del, och om man då lägger till att jag accepterar att använda ungefär samma kläder som dagen innan -och alltså inte behöver fundera på den saken i en kvart- så funkar det riktigt bra att sova lite längre.

En första hjälpen kur av det här slaget är dock maxat till varannan dag. Det är på gränsen att det funkar ens då. För ett flygit, tunnt hår som jag har behöver tvättas helst varje dag...

Men ibland är det värt att ha en dålig hårdag om man istället kan sova en halvtimme längre än vanligt. Betänk då om man -eller JAG då- inte hade nåt hår alls, så länge jag skulle kunna sova då!

Många är vi som fryser på denna arbetsplats. Man funderar både en och två gånger på morgonen om man är tillräckligt klädd för att klara en dag. Tunna topar och skjortor är inte att tänka på under vintern. Lammull och polokrage kan med fördel däremot brukas.
det är faktiskt så illa att en del har en egen kupévärmare vid sina platser. Dagens sanning.

Och det här med kylan brukar komma upp minst en gång varje lunch, när alla lämnat sina extraponschos och fleecevästar på sin plats för att ta steget ut i den kalla, kalla matsalen.

Idag hurvades vi då som vanligt vid bordet och någon tyckte att det vore ju toppen om människan utvecklade egen päls på vintern.
Jamengudsåbra! Det vore ju fantastiskt. Tänk så skönt! Vi var alla eniga.
I nästa andetag insåg hon som kläckt idén att den skulle vara ganska jobbig att hålla på och färga, pälsen... så det kanske skulle bli mer jobb än behagligt?

För mig skulle det vara värt det. Jag skulle gärna gå omkring med en grå päls om den bara var varm.

Vi kom in på hararna också. Hur funkar det med deras
pälsar?
De vaknar väl inte upp en vinterdag och har vit päls bara? Eller?
Nä det trodde vi ju inte. Vi var mest innne på att de nog tappar delar av den grå pälsen och ut kommer den vita. På vintern då. Det lutade åt att det var en bra gissning. Mest för att ingen heller sett en kal hare.

Min sjuka hjärna såg genast 'Harnytt' framför mig. Ungefär som när vi byter till vintertid så har de i harvärlden fasta datum för pälsbyte:
'Glöm inte! Pälsbytardagen den första november. Försening innebär fara för livet och är på egen risk. Skogen tager icke ansvar för gråpälsar efter första november'....
Och därefter harpolarna emellan: 'Men guuud Hoppe, har du inte bytt än! Herreguuud vi ska ju UT på lördag'!

Mmm. Så fungerar det i mitt huvud. Sicksicksick...

Nog har jag sorg alltid. Det är så himla ledsamt att plocka bort julsakerna tycker jag. För att göra pinan värre så tar jag en liiiten bit i sänder och lägger allt i en stor hög i tvättstugan. Så där så att det förmodligen kommer att ta flera dagar innan allt är klart och jag dessutom kommer bli påmind om att julen är slut varenda gång jag passerar högen.

Ett helt år till nästa gång... Vissa år är det asskönt att ta bort allt och jag gör det helst så fort som möjligt, men vissa år är det så här och jag vill dra och dra på det. Mörkt blir det också...

Så nu sitter jag här och gråter inombords. Dels för att julen är slut då och sen för att jag av nån underlig anledning har satt mammas gamla hårrullar i huvet och satt fast dem en aningens för hårt. Undrar just om det blöder...

Nästan blind är jag också så jag ber om överseende för eventuella skrivfel. Jag kan nämligen inte ha glasögonen på mig med de här himla rullarna...

I morse när vi låg hela familjen i vår säng och funderade på om vi inte plötsligen skulle insjukna i någon slags fredagssjuka- för att kunna få ligga kvar och mysa hela dagen, filosoferade Teo högt.

'Ett par plån-byxor vore bra att ha'
'Eh jaha...varför då'?
'Jo men då skulle man ha fickorna fulla av pengar jämt'!

Så sant.

Min son - ett Regnbågsbarn.

...Det skulle med lite vilja och några deciliter rödvin nästan kunna vara titeln till en dikt....
...Eller möjligen skulle man kunna tolka det som att hans föräldrar vore homosexuella...

Men nä. Teo har bara bytt dagisavdelning.
Från Solskenet till Regnbågen.

Han är ungefär en decimeter längre på morgonen och bär sin nya ybercoola julklappsrygga med Transformers på, med oerhörd stolthet. Förvånansvärt lätt får han av ytterkläderna och skorna på morgonen och hinner knappt säga hej då till sin mor.

Han har blivit ett 'Storbarn'.

Tillbaka på jobbet och har alldeles, alldeles fanatiskt mycket att göra. Så där så jag riktigt känner hur det knyter sig i magtrakten. Och jag undrar åter igen varför jag unnade mig så himla många lediga dagar, för det kommer alltid surt efter.

Bara därför tar jag nu en liten bloggpaus.

Läste Monicas blogg nyss om hennes tjugotreåriga äktenskap. Jag och Mathias firade fjorton års förlovning i söndags. Och vi satt med goa vänner och bubbel firandes detta på lördagen (samt även den enes 35 års dag som komma skulle även den på söndagen).

Vi kom fram till att snart så skulle vi kunna säga att vi varit tillsammans halva livet.
Det låter så konstigt att jag nästan inte förstår den meningen. För jag är ju nämligen bara 22.

Nåja några år är det ju kvar, men i alla fall.
Tiden går hemskt fort när man har roligt.

Det är verkligen HELT otroligt.
Det bär mig nästan emot att ens låtsas om det.
Men here it goes.

Jag och en kompis var och lämnade Teo hos en kompis idag. Jag visste inte riktigt vart han bodde så vi tog bilen. Eller Artur med kepsen som jag numer väljer att kalla den. (Bilen är verkligen som en äldre, pensionerad herre med rutig keps och MYCKET egennyttig vilja).

Till dess egenskaper hör att man måste vara mycket varlig med hur man kör och framför allt hur man stannar. Vänta tills varven är under tusen och så där innan man vrider av tändningen annars blir han sur-bokstavligt talat-och vägrar att starta.

Jag följde dessa konstens regler även denna gång och var synnerligen noggrann eftersom skrället stått stilla i typ en vecka. Sen hade vi ju lite bråttom såklart så jag vände så vi stod branog mitt i vägen (det har ju dessutom snöat) men jag skulle ju snabbt iväg igen så jag tyckte att det skulle spara några sekunder på hemvägen...

Eller inte. Artur hade nämligen hunnit bli sur på de cirka tre minutrar jag var in med Teo och vägrade således starta.

Jag vred om nyckeln tills det började osa runt omkring oss.

'Hmmm...jag vet inte men ...lamellerna kanske?Jag tycker det känns så på lukten-eller?'
'Absolut! Där sa du något'.
Varken hon eller jag är mekaniker eller bilvetare, men vi försöker.

Till slut gick vi ur bilen. Gick runt bilen ett varv. Tittade.
Jag hittade med möda spaken till huven. Öppnade huven. Vi tittade igen. Petade lite försiktigt med pekfigrarna på precis allt därunder. Men vi aktade oss för den extremt röda Warning-lappen som satt där och varnade för selfstarting fan.
(Om bilen ändå varit en selfstarting fan så hade föresten vi inte haft några problem alls)...

Båda var vi rörande överens om att hade det gällt att fylla på spolarvätska så hade vi i alla fall fixat det.

Vi börjar just oroa oss och fnittra lite hysteriskt över hur det hela ser ut för den eller möjligen dem som ser oss precis just nu...

Så ser vi en man i en liten lastbil komma farande. Han stannar och pratar i mobiltelefon. Han går ur sin bil och fortsätter prata i telefon. Vi böjer oss lite lätt in över huven och pillar lite till. Förhoppningen är att det ska se fullkomligt naturligt ut..
Jag lämnar min vän och går in i huset där jag lämnat min son och berättar vad som hänt. hon föreslår startkablar. Jag ilar ut till huven igen.

'Startkablar? väser jag till min vän..'jag vet inte hur'...
'Nä det var HEMSKT länge sen... säger hon.
Ämnet avklarat.

Vi stänger så huven. Min vän stegar fram till mannen med mobilsamtalet och lämnar stoltheten hos Artur och mig.

'Hej vet du möjligen hur man startar en bil'? säger hon.
Mannen ser jag genom vindrutan och han kliar sig i huvet. Han avslutar samtalet och kommer över.

'Hej, säger jag, 'välkommen till hjälplösa fruars klubb'.
'Njaaee hehehe det är väl inte säkert'...
Nu har jag gjort honom osäker också.
'Kan du hjälpa oss tror du'?

Han testar en stund. Briljerar lite med några tekniska biltermer och vi nickar instämmande:
'Självklart'. 'Mmmm'. 'Ja, jo det är klart'...

Jag ser på honom att han inte riktigt tror mig när jag säger att det är helt normalt för Artur att ha bensinmätaren i botten. Men det är det och det betyder inte att bensinen är slut, han väljer bara att visa den verkliga mängden soppa efter ett lagom antal avklarade kilometer.

Vi lyckas i alla fall med gemensamma krafter att dra in bilen så den står lämpligt till och så får vi gå hem istället. Vi ger upp.

När Matte kom hem tog vi bogserlina med oss och skulle så hämta hem Artur. Men när Mathias väl hade hade klappat på de rätta ställena och möjligen hotat med ättestupan-eller ja skroten- så startar den!

Egotrippad jäkla kvinnofientlig bil är vad jag har.

Jag har så himla svårt för det här. Jag borde antagligen inte vara ledig alls. Nånsin. För det är förenat med outsäglig sorg och depression när det är över. Jag tillhör antagligen den skara på...vad var det nu... en halv miljon eller nåt, svenskar som har ångest över att börja jobba igen efter jul -eller annan semester.

Alternativt så var jag nån form av bortskämd adel eller nåt i mitt förra liv och behövde inte jobba alls och detta kommer min hjärna ihåg nånstans och minns att det var alldeles, alldeles underbaaart...

På nåt sätt så känns det lite tryggt ändå att veta att man inte är så himla ensam om det här. Det är inte bara jag som tycker att en väldigt stor och svart rullgardin dras ner framför ögonen på söndagen innan Måndagen.

Just i år fick jag tidsfrist på en dag eftersom både skolan o dagis är stängda idag pga planeringsdag, så än är jag ledig. Men imorgon är det dags...

Då ska det jobbas hårt fram till tjuförsta februari. Då sticker jag och kära mor på spa- och shoppingresa i sex dagar! JIIIHAAAA!

God jul. Gott slut. Gott nytt och God fortsättning.
Glad påsk också föresten-för säkehets skull.

Jag kör alla varianter tänkte jag, på en gång. För att kompensera lite...
Jag har nämligen väldigt dåligt samvete för att alla mina julfrimärken ligger kvar i skåpet i köket. Och alla julkorten oskrivna i ett annat skåp.

Det blir inte bättre av att vi säkert har tretti julhälsningar från nära o kära upphängda-som VI har fått.

Förlåt! Och tro mig - jag har tänkt ofantligt mycket på er i jul, vänner.
Ännu mer än vanligt...

Ja jag har tagit semester. Semester från livet. Åtminstone från den del av det som innebär vardag och slit. Fördelarna är många och behöver knappast nämnas. De flesta vet känslan av att ha dagar av ledighet som man kan använda som man vill till vad man vill.

Men det finns vissa nackdelar också. Man blir så ofantligt trött av att göra så lite som möjligt.

I morse skulle Teo till tandläkarn. Hade tid tio i tio. Inte speciellt tidigt alltså, men det hade lika gärna kunnat vara tio i sex. När klockan var nio och jag med möda tagit mig till duschen och stod där för att försöka vakna till liv så insåg jag att om bara några dagar så bör jag vara på jobbet den här tiden och dessutom ha varit där en timme ungefär...

Men det känns som att det är i ett annat liv. Just nu är vi lediga. Och jag passar på att utnyttja mina intressen till fullo: äter, vilar och gör enbart roliga saker.

När vi var på väg hem för att fika efter att ha varit på skridskobanan i eftermiddag gick min filosof till son med sin kompis och säger så:
'Vet du Elton, sånna här dagar är livet roligt'.

Jag kan bara hålla med.