Idag vaknade jag med julkänsla. Jättekonstigt.

Eller så konstigt kanske det inte var med tanke på snön som föll och fortfarande faller. När vi hade varit uppe en timme eller nåt sa Wilma att 'Nu har jag sett snön. Nu räcker det och får gärna bli sommar igen'.

Hon glömde nog att hon fyller år i december...

Nåväl.

Julkänslan har inte minskat. Den har snarare förstärkts genom att jag nu har Robin Hood filmens ljud i bakgrunden...

Teo ser på filmen alltså.

Det är inte så att jag har på filmen för att få ett trevligt bakgrundsljud. Om nu nån trodde det.

Och nu svamlar jag mest. Så det är väl lika bra att göra nåt annat.

Se till att man hinner handla och fara på Systemet innan imorgon till exempel. Då blir det för första gången i Lindbergs historia Halloweenfest i huset. Mamman har till slut gett sig till föga...

Jahapp. Halv fem och jag är hemma. Så konstigt.

Matte ska på hockey i Skellefteå och det var bara att masa sig hem med bilen för att det skulle gå.

Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till att göra...

Här är det städat och fint (!), ett av barnen uppstaplad i soffan tillsammans med en kompis tittandes på Pippilotta Långstrump på film.

Det andra barnet är på stan. Fast hon egentligen inte har fått lov till det.

Hmmm. Det här med 'små barn - små bekymmer' osv börjar klinga allt högre i mitt huvud.

För övrigt så har jag och Annelie skaffat oss två praktikanter idag! Ja. vi har inte 'fått' dem ännu, men om två veckor... Känns spännande. Och hemskt företagsaktigt...

Annat företagsamt är att vi igår bestämde att vi imorgon jobbar halvdag på Gertrud & Gertrud. Och det har vi kommit på alldeles själva. Jag ska dessutom jobba hemma. Blir fint det.

Kanske ska jag nu... ta och göra nåt så ovanligt som att öppna en bok och läsa lite...

Det är för det mesta förknippat med mestadels frihet.
Eller enbart. Ska jag väl vara ärlig och säga.

En känsla av att utan skuld kunna bli helt ego och bara göra precis som man vill. Inte behöva skämmas för att käka Bullens varmkorv med senap och bestämma sig för att man kallar det för middag. Man kan till o med strunta i middan helt och bara ta en macka, 'lite senare'. Utan att nån bryr sig eller tycker att det är märkligt. Fundera på om man ska göra det ena eller det andra under den tid som plötsligt blivit tre gånger så lång.

Det är trevligt en dag eller två. Ibland längre också, beroende på.

Men oavsett tidsperiod så slutar det alltid med att man längtar så infernaliskt.

Längtar efter att vara tvungen att vara osjälvisk och hela tiden lyssna på vad nån annan vill först. Skärpa till sig och laga riktig mat trots att man bara vill dö av i soffan efter jobbet. Veta exakt hur kvällen kommer att se ut och att man inte den här gången heller kommer att hinna med det man tror att man egentligen skulle vilja.

Längtar efter att ungarna ska komma hem igen efter att ha varit borta på höstlov hos mormor.

Med risk för att bli ohjälpligt tjatig och hamna i nåt slags mors-fack som bara pratar 'barn och sånt' så kommer nu här ytterligare att par av min underbara sons kommentarer om omvärlden.

(Föresten så 'ska' jag ju faktiskt skriva en mammablogg. Så det så).

Därför:

Satt och tittade på Idol i fredags. Min favorit Lou Lou kommer ut på scenen varpå Teo leende utbrister:
'Nu kommer Lolo mamma! Hon ÄR så rund å go hon'.

Och jag känner mig stolt, så stolt över att han inte säger nåt annat.

Inte samma kväll men nån av de alldeles nyliga så ser vi på TV igen.
(Vi gör annat också, men inte så ofta).

Det råkar bli reklampaus, något som båda mina kids gillar skarpt, så de tittar lika intresserat på den som på själva programmet. Denna gång råkar det vara MQ:s lilla film. Du vet den där en känd norrlänning sjunger om 'fashion' tillsammans med några chica brudar. Tycker personligen att han är jättetrevlig. Eller den menar jag. Filmen. Som sådan.

Teo, något sorgsen: 'Mamma. Han är död, vet du'.
Jag bestört: 'Död?! Näää det är han inte' (Bara snygg).
Teo: 'Joo mamma. Elvis ÄR död. Så är det'.

Att Brolle är lik Elvis är ingen hemlis. Att Teo vet vem Elvis är -var-, DET däremot.

Förvåning.

Uppdatering dagarna efter festen:

1 Jag mår bra
2 Jag var slutkörd, jättetrött och förkyld
3 Jag hade supertrevligt fram tills dess att jag inte orkade stå på benen längre

Ungefär så. Man vill ju inte gärna att saker å ting ska missuppfattas.

För övrigt så borde det vara fler sånna där fester, med alla gamla bekantingar och vänner från förr. Kan inte NÅN ta tag i det?!

Och jo, Måna-jag ska försöka skriva oftare.

Har varit och lämnat kidsen till gudmor och ska nu alldeles snart ladda upp inför kvällens partey i Robertsfors. Ska bli väldi väldi roligt.

Men jag blir konfunderad och lite deppig när jag läser om Tundalsskolans bråk och mobbning. Den fina lilla skolan som var så bra -åtminstone då, när det begav sig.

Förvånad blir jag. Eller så är det med det precis på samma sätt som man minns sin barndoms somrar-regnade aldrig och de tog aldrig slut. Lite förskönande liksom. Jag vet inte, jag vet bara hur bra jag själv hade det i den skolan. Även om det ju är en liten stund sen jag gick där själv.

Det är i alla fall stor 75 årsjubileumsfest för Sikeå SK i 'Robban' ikväll och det verkar som att det kommer att vara många trevliga gamla bekantingar på plats. Det känns inte som nån risk att det blir trist i alla fall. Sköj, sköj.

Nu ska jag först ta och plocka bort frukosten (!) från matbordet och packa lite grejs.
Sen bär det iväg.

Så har han då slagit till igen. Min egen må bra-charmör som jag har här hemma. Och nu menar jag inte min man. Som förvisso är rätt charmig han med.

Teo: 'Åh mamma, jag önskar så att jag kunde gifta mig med dig'
'Nä men gööör du'?!
'Jaaa. Men...du skulle ju vara väldigt gammal då när jag vill gifta mig'
'Hmmm'
'Faktiskt en farmor. Hihi en gammal farmor skulle du vara! Hahahaha!'
'Mmm. Varför skulle du vilja gifta dig med mig då'?
'Jo för du är SÅ fin och söt och så gosig'!

De e han me.

När man i arla morgonstund står och kavlar upp ögonlocken för att sätta lite färg kring ögonen är det trevligt med den konversation som kunde höras i vårt badrum förra veckan:

'Mamma varför målar du dig hela tiden'?
(Med hela tiden menar Teo varje morgon).
'Jo men eh...jag tycker att jag blir fin då'.
'Men mamma! Jag tycker ju att du är jättefin ändå'!

Tack min son.

Nästa dialog utspelade sig för ungefär fem minuter sen och fick mitt hjärta att pyra av värme. Särskilt idag.

'Teo du är världens finaste pojke'
'Och mamma, du är världens varmaste mamma'.

Vi ska göra ett litet test. Utgångsläget är utgång med tjejkompisarna en lördagkväll.

Vad är man om man inte tycker att det lämpligt att åka hem med en nattbuss som går senare än 00.15?
Vad är man om man tycker att det är onödigt dyrt att köpa alkohol på krogen? (förutom nykterist, klok och pank)
Vad är man om man tycker att musiken de spelar numera låter lite väl högt och gör att man ångrar att man inte tog med öronproppar?
Vad är man om man tycker att vissa borde ha liiite längre kjol på sig på dansgolvet?
Vad är man om man hellre åker hem och lägger sig än stannar tills krogen stänger?

Rätt svar på alla frågor är TANT.

Det är för min del inte att anse som en varning längre. Det är fakta. Och bara att accepetera. Så som det oftast är med fakta. Det är bara att käka upp och se glad ut.

Hos oss står den i tvättstugan. Centrumfiguren i vårt hus.

Den går och går och går och går. Och kallas väl egentligen tvättmaskin. Men vår centrifugerar som om det vore det sista som skulle hända innan den helt flyger i bitar. Hela vardagsrummet skakar och det har faktiskt hänt att glas åkt i golvet på grund av den... Att tavlorna hamnar snett är mer en regel.

Som sagt centrumfiguren kallade jag den för igår. Kanske var det en sån där freudisk felsägning... För det är ju det den är.

Just nu funderar jag allvarligt (fast ändå inte) på vilket land jag kan emigrera till. Det ska gärna vara varmt. Sådär lagom utan att man får solsting.

Och sen... Ja. Gärna varmt. Då. Som sagt.

Men det ska också vara ett land som har lägre arbetsgivaravgifter för nyföretagare som redan innan lever på lånade pengar. För dem som inte får något så kallat Starta eget-bidrag för att de råkar bo för nära eller rent av i, gudförbjude, en tätort och dessutom inte råkar ha varit arbetslösa innan starten av företaget.

Jag skulle föredra ett land som erbjuder lägre skatter för pyttesmå, purfärska små embryon till företag som... jaa, vi kan säga ungefär i storleken och sitsen som Gertrud & Gertrud befinner sig i just nu.

Ungefär så. Skulle man kunna säga.

Åtminstone (vilket i min hjärna borde vara självklart) borde man inte behöva betala skatt på skatt på skatt som detta landet Sverige tycker är rimligt.

Ett land som väl är pro nyföretagande ändå?
Regeringen?
Eller?

Just nu säger jag bara fy faaan va dyrt det är att driva företag i Sverige!

Jamenflyttadå gnällspik! Säger du. Tjaaa kanske vi gör det. En vacker dag. När vår verksamhet går sådär superbra som den kommer att göra TROTS eländes avgifter o skit. Då kanske vi flyttar hela vårt bolag. Och alla våra anställda. Och all vår tillverkning. Bara för att det råkar vara billigare att driva någon annanstans.

Heerreguuuu va tiden går fort. Jag vill stoppa den!
Men det var en parentes.

Jag tänkte berätta lite om min helg. Helgen då J o hennes man ordnat överraskning för oss och som resulterade i att jag bland annat satt i en sminkstol på Make up store på lördag förmiddag och blev överöst med komplimanger. Jomenvisstseru. Själv har man ju fortfarande hud som en tonåring under ögonen och hy len som ett spädbarns i ansiktet.

Jaa. Faktum är att jag blev yngre och yngre där jag satt. Mycket trevligt. Eva, min sminkös är bland det roligaste jag mött. Eller så berodde allt garv på att jag natten innan sovit alltför få timmar. Antagligen beroende på den hjortronglögg (!) jag drack till kaffet som...avec. Också kvällen innan. Fast det var inget jag visste om. Att det var GLÖGG i den där flaskan som såg så god ut. Trodde det var likör jag.

Nåväl. Jag o Matte var beredda på att färdas en bit utanför Umeås gränser. Det brukar vara så dessa hösthelger som vi årligen arrangerar ihop. Vi hade våra packningsinstruktioner och alla våra tre väskor omsorgsfullt packade. Bara för att till vår förvåning bli körda i bil till kvarteret bredvid. Hem till dem!

Synd. För nu kan inte vi använda oss av hemmavarianten nästa år. När det är vi som bestämmer.

Var in på lilla pappershandeln idag och köpte snören för tjufem spänn. När jag öppnar börsen ramlar något ur den. En enkrona tänker jag och säger 'ah vi struntar i det'. 'Ja det var säkert en knapp', säger hon som jobbar.

När jag kommer ut ur affären och går en bit så slår snålpelle mig i skallen och jag travar tillbaka. 'Hej, hej jag tänker leta efter det som ramlade ur min plånbok'.

Det var en väldigt speciell upplevelse att ligga raklång där på golvet i pappershandeln och famla i dammet under disken. Medan kassörskan sparkade lite lätt i väggen bakom för att hjälpa till.

Men jag hittade den. TIAN som låg där. Som jag sedan fick tillfälle att lägga i en skrammelbössa till förmån för Världens barn.

Kändes som att det var värt det.

Ibland blir det liksom bekräftat att man håller på med rätt grejer. Och då känner man sig så oförskämt nöjd och så gåshudigt glad.

Jag och Annelie har fått presentera vårt företag och vår företagsfilosofi för en hoper fina människor idag. Människor som efteråt sa att de var imponerade av oss och att de tyckte att det vi höll på med var toppen och så väldigt intressant.

En del av dessa människor kom sedan upp på vårt rum bara för att de 'måste se hur vi har det'. Samt för att meddela att de från och med nu kommer att referera något roligt och bra som någon gör, till att 'göra en Gertrud'!

Vi lyckades alltså. Det är ju precis det vi vill. Smitta så många som möjligt med Gertrudsyndromet.

Ha en lite roligare kväll.

Så har den nu kommit.
Och jag vet inte om jag älskar eller hatar den. Fast jag tror på det första. Eller jag kommer nog att kunna lära mig det i alla fall.

Jag tyckte nästan att det märktes på den att den ville att jag inte skulle tycka illa om den. 'Det är inte mitt fel!' ville den liksom säga mig. Och ja. Ok då. Det är ju inte det heller. Inte alltid man kan rå för att andra klantar till det. Det är ju så.

Röd å fin är den också. Vill man så påminner den faktiskt lite om eld i färgen...
Min egen lilla Hell computer.

Tänk så lite som behövs för att man ska må bra.

Det första jag fick höra i morse var att jag hade en så väldigt, väldigt fin kjol på mig. Detta sagt av en tjej i kassan på en mack där jag handlade det livsnödvändiga snuset i arla morgonstund.

Jag gick leende ut därifrån. Och såg jag inte lite sol uppe bland de extremt gråa molnen också...

Väl på jobbet får jag se att vår företagsskylt nu sitter uppe! Hihi så himla kul.

Sen gick jag upp för trapporna till kontoret och tänkte på dagarna i Strömbäck igen och log då ännu lite mer. Tänk att jag, Annelie och vårt företag faktiskt gjorde ett så bra intryck på övriga deltagare på plats. Jag har nog rent personligt växt en decimeter i alla fall och dessutom blivit ännu mer övertygad om att det jag och Annelie gör är det rätta.

Väl på plats på jobbet så får jag höra av en person att jag riktigt glimmar och strålar idag!

Och så ringer jag lillebror som meddelar att han snart är på väg upp.

Ha! Så underbart. Så fantastiskt att få må så bra!

Har nu kommit hem från nästan tre dagar ute på Strömbäck. Träffat ett helt nytt fantastiskt nätverk av kvinnliga företagare. Och vi har haft superkul och lärt oss massor.

Bland annat så har vi gått mingelskola. Jajamän. Det är inte helt enkelt ska jag säga. Själv har jag hittills varit lite av en kardborreminglare tror jag, håller mig gärna fast vid de jag redan känner igen och...ja gör mig trygg. Men efter att nu ha fått en pin som bevisar att jag KAN det här, så känns det lite lättare.

Fick för mig att jag skulle använda mina nyvunna kunskaper på föräldramötet som jag nyss varit på också...

Ja men tänk dig stå där:

'Men heeej så trevligt är du också här?! Men gud en sån snygg liten mingelaccessoir du har där! Anteckningsblock säger du...jaa. Fint. Ja men du jag ska ta en sväng till baren nu här, vi ses'.

Mingla runt, mingla runt.

'Hejsan! Här står du. Dig tror jag inte att jag träffat förut. Jasså är du också förälder! Nä men då har jag en annan förälder här borta som du bara måste träffa! Inte skulle jag föresten kunna få ditt visitkort tror du, jag har nämligen ett kanoners nätverk som jag absolut ska rekommendera dig till. Jajamän föräldrar hela bunten'!

Fast jag hade på känn att det där skulle bli lite konstigt.