Idag vaknade jag med julkänsla. Jättekonstigt.

Eller så konstigt kanske det inte var med tanke på snön som föll och fortfarande faller. När vi hade varit uppe en timme eller nåt sa Wilma att ’Nu har jag sett snön. Nu räcker det och får gärna bli sommar igen’.

Hon glömde nog att hon fyller år i december…

Nåväl.

Julkänslan har inte minskat. Den har snarare förstärkts genom att jag nu har Robin Hood filmens ljud i bakgrunden…

Teo ser på filmen alltså.

Det är inte så att jag har på filmen för att få ett trevligt bakgrundsljud. Om nu nån trodde det.

Och nu svamlar jag mest. Så det är väl lika bra att göra nåt annat.

Se till att man hinner handla och fara på Systemet innan imorgon till exempel. Då blir det för första gången i Lindbergs historia Halloweenfest i huset. Mamman har till slut gett sig till föga…

Jahapp. Halv fem och jag är hemma. Så konstigt.

Matte ska på hockey i Skellefteå och det var bara att masa sig hem med bilen för att det skulle gå.

Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till att göra…

Här är det städat och fint (!), ett av barnen uppstaplad i soffan tillsammans med en kompis tittandes på Pippilotta Långstrump på film.

Det andra barnet är på stan. Fast hon egentligen inte har fått lov till det.

Hmmm. Det här med ’små barn – små bekymmer’ osv börjar klinga allt högre i mitt huvud.

För övrigt så har jag och Annelie skaffat oss två praktikanter idag! Ja. vi har inte ’fått’ dem ännu, men om två veckor… Känns spännande. Och hemskt företagsaktigt…

Annat företagsamt är att vi igår bestämde att vi imorgon jobbar halvdag på Gertrud & Gertrud. Och det har vi kommit på alldeles själva. Jag ska dessutom jobba hemma. Blir fint det.

Kanske ska jag nu… ta och göra nåt så ovanligt som att öppna en bok och läsa lite…

Det är för det mesta förknippat med mestadels frihet.
Eller enbart. Ska jag väl vara ärlig och säga.

En känsla av att utan skuld kunna bli helt ego och bara göra precis som man vill. Inte behöva skämmas för att käka Bullens varmkorv med senap och bestämma sig för att man kallar det för middag. Man kan till o med strunta i middan helt och bara ta en macka, ’lite senare’. Utan att nån bryr sig eller tycker att det är märkligt. Fundera på om man ska göra det ena eller det andra under den tid som plötsligt blivit tre gånger så lång.

Det är trevligt en dag eller två. Ibland längre också, beroende på.

Men oavsett tidsperiod så slutar det alltid med att man längtar så infernaliskt.

Längtar efter att vara tvungen att vara osjälvisk och hela tiden lyssna på vad nån annan vill först. Skärpa till sig och laga riktig mat trots att man bara vill dö av i soffan efter jobbet. Veta exakt hur kvällen kommer att se ut och att man inte den här gången heller kommer att hinna med det man tror att man egentligen skulle vilja.

Längtar efter att ungarna ska komma hem igen efter att ha varit borta på höstlov hos mormor.

Med risk för att bli ohjälpligt tjatig och hamna i nåt slags mors-fack som bara pratar ’barn och sånt’ så kommer nu här ytterligare att par av min underbara sons kommentarer om omvärlden.

(Föresten så ’ska’ jag ju faktiskt skriva en mammablogg. Så det så).

Därför:

Satt och tittade på Idol i fredags. Min favorit Lou Lou kommer ut på scenen varpå Teo leende utbrister:
’Nu kommer Lolo mamma! Hon ÄR så rund å go hon’.

Och jag känner mig stolt, så stolt över att han inte säger nåt annat.

Inte samma kväll men nån av de alldeles nyliga så ser vi på TV igen.
(Vi gör annat också, men inte så ofta).

Det råkar bli reklampaus, något som båda mina kids gillar skarpt, så de tittar lika intresserat på den som på själva programmet. Denna gång råkar det vara MQ:s lilla film. Du vet den där en känd norrlänning sjunger om ’fashion’ tillsammans med några chica brudar. Tycker personligen att han är jättetrevlig. Eller den menar jag. Filmen. Som sådan.

Teo, något sorgsen: ’Mamma. Han är död, vet du’.
Jag bestört: ’Död?! Näää det är han inte’ (Bara snygg).
Teo: ’Joo mamma. Elvis ÄR död. Så är det’.

Att Brolle är lik Elvis är ingen hemlis. Att Teo vet vem Elvis är -var-, DET däremot.

Förvåning.

Uppdatering dagarna efter festen:

1 Jag mår bra
2 Jag var slutkörd, jättetrött och förkyld
3 Jag hade supertrevligt fram tills dess att jag inte orkade stå på benen längre

Ungefär så. Man vill ju inte gärna att saker å ting ska missuppfattas.

För övrigt så borde det vara fler sånna där fester, med alla gamla bekantingar och vänner från förr. Kan inte NÅN ta tag i det?!

Och jo, Måna-jag ska försöka skriva oftare.

Har varit och lämnat kidsen till gudmor och ska nu alldeles snart ladda upp inför kvällens partey i Robertsfors. Ska bli väldi väldi roligt.

Men jag blir konfunderad och lite deppig när jag läser om Tundalsskolans bråk och mobbning. Den fina lilla skolan som var så bra -åtminstone då, när det begav sig.

Förvånad blir jag. Eller så är det med det precis på samma sätt som man minns sin barndoms somrar-regnade aldrig och de tog aldrig slut. Lite förskönande liksom. Jag vet inte, jag vet bara hur bra jag själv hade det i den skolan. Även om det ju är en liten stund sen jag gick där själv.

Det är i alla fall stor 75 årsjubileumsfest för Sikeå SK i ’Robban’ ikväll och det verkar som att det kommer att vara många trevliga gamla bekantingar på plats. Det känns inte som nån risk att det blir trist i alla fall. Sköj, sköj.

Nu ska jag först ta och plocka bort frukosten (!) från matbordet och packa lite grejs.
Sen bär det iväg.

Så har han då slagit till igen. Min egen må bra-charmör som jag har här hemma. Och nu menar jag inte min man. Som förvisso är rätt charmig han med.

Teo: ’Åh mamma, jag önskar så att jag kunde gifta mig med dig’
’Nä men gööör du’?!
’Jaaa. Men…du skulle ju vara väldigt gammal då när jag vill gifta mig’
’Hmmm’
’Faktiskt en farmor. Hihi en gammal farmor skulle du vara! Hahahaha!’
’Mmm. Varför skulle du vilja gifta dig med mig då’?
’Jo för du är SÅ fin och söt och så gosig’!

De e han me.

När man i arla morgonstund står och kavlar upp ögonlocken för att sätta lite färg kring ögonen är det trevligt med den konversation som kunde höras i vårt badrum förra veckan:

’Mamma varför målar du dig hela tiden’?
(Med hela tiden menar Teo varje morgon).
’Jo men eh…jag tycker att jag blir fin då’.
’Men mamma! Jag tycker ju att du är jättefin ändå’!

Tack min son.

Nästa dialog utspelade sig för ungefär fem minuter sen och fick mitt hjärta att pyra av värme. Särskilt idag.

’Teo du är världens finaste pojke’
’Och mamma, du är världens varmaste mamma’.

Vi ska göra ett litet test. Utgångsläget är utgång med tjejkompisarna en lördagkväll.

Vad är man om man inte tycker att det lämpligt att åka hem med en nattbuss som går senare än 00.15?
Vad är man om man tycker att det är onödigt dyrt att köpa alkohol på krogen? (förutom nykterist, klok och pank)
Vad är man om man tycker att musiken de spelar numera låter lite väl högt och gör att man ångrar att man inte tog med öronproppar?
Vad är man om man tycker att vissa borde ha liiite längre kjol på sig på dansgolvet?
Vad är man om man hellre åker hem och lägger sig än stannar tills krogen stänger?

Rätt svar på alla frågor är TANT.

Det är för min del inte att anse som en varning längre. Det är fakta. Och bara att accepetera. Så som det oftast är med fakta. Det är bara att käka upp och se glad ut.

Hos oss står den i tvättstugan. Centrumfiguren i vårt hus.

Den går och går och går och går. Och kallas väl egentligen tvättmaskin. Men vår centrifugerar som om det vore det sista som skulle hända innan den helt flyger i bitar. Hela vardagsrummet skakar och det har faktiskt hänt att glas åkt i golvet på grund av den… Att tavlorna hamnar snett är mer en regel.

Som sagt centrumfiguren kallade jag den för igår. Kanske var det en sån där freudisk felsägning… För det är ju det den är.