Av alla världsliga saker att ta sig för så är nog att 'jula' det allra bästa jag vet.
Det är för himla mysigt att tända ljusstakar och stjärnor där man kommer åt. Även om själva agerandet föregås av oändlig funderation på NÄR man ska hinna göra det och irritaion över att man inte tidigare städat och dammat förnsterbrädorna.

Nåväl. Det är gjort nu och det blev så fint så fint.

Igår hade vi en liten Bröderna Lindbergs fest här hemma. Mattes bröder med sambos var här och vi hade det väldigt trevligt. Sent blev det och trötta är vi idag, men det är som vanligt värt det.

Åt gjorde vi också föresten. Slog mig att det är typ det man gör nu för tiden, när man ska umgås. Man äter!

Jag är praktiskt taget släkt med Martin Stenmarck nu.

Jodå.

Jag ska nämligen på casting med hans fru gubevars!

Casting eller audition eller vad de nu kallar det för. Människorna i branschen...

Det är fruktansvärt sjukt och mycket, mycket märkligt hur det kan bli. Bara av en halvslarvigt ifylld ansökan. Så nu är det bootcamp som gäller här på Gertrud & Gertrud. Vi ska börja med att fixa radion...

För det är klart...det skulle ju vara kul att kunna berätta för barnbarnen:
'Jo förstår du lille vän, mormor hon blev Singing bee-mästare hon, när det begav sig'

Jamenursäkta. Jag har ju så himla mycket att göra. Det här bloggandet har lidit av det i veckan ser jag ju nu. Fast i mitt huvud så skrev jag så sent som igår. Men tydligen så har det gått flera dygn sen dess...

Sitter på jobbet nu och har tänt fyra stycken elljusstakar i vårt rum, fantastiskt va mysigt det blir. Men trots det så var jag inte helt säker på ifall jag skulle fara hit idag.

Igår eftermiddag knackade det nämligen på vår dörr och en av tjejerna i huset frågar lite försynt och i förbigående om vi har sett spindeln.

Spindeln?!

Ja den som är skitstor och som hon precis nästan gick rätt in i.

Det visar sig att det hänger en superstor spindel i en lååång tråd ner från taket. (Obs: vi sitter i ett gammalt hus där det säkerligen är 4 meter i takhöjd) och denna har hon alltså nästan gått rätt in i.

!

Jag och den här tjejen är ungefär lika långa och jag har nästan nyss gått uppför samma trappa som hon.

Ja. Räkna själv ut vilken risk jag varit utsatt för.

GAAAAH!

Fången i mitt eget kontor! Precis så kändes det. För plötsligt kunde jag ju varken gå på toa eller för all del -hem.

Flera personer gick för att titta på denna spindel och även de som inte alls är lika livrädda för dessa vidriga djur som jag nu råkar vara, tyckte faktiskt att den var gigantisk.

Jag valde att inte se den alls.

Alltså. Som ett omen stod den utanför vårt köksfönster igår kväll!

HINDEN!

Ja det är helt sant.

Åtminstone var det ett rådjur. Faktiskt två stycken. Mitt i villakvarteret minsann! Fast det är klart, bortom kvarteret finnes även skog och det var väl därifrån de kom.

En vild gissning bara.

Vår ena gäst igår kväll stannade upp mitt i en mening och pekade ut i mörkret
'Ni har en... en hjort där eller ...nåt'.
Sen kröp det fram en till 'hjort' ur grannens häck så ja vårt fönster fungerade lite som Naturrutan igår.

(Så himla skojigt det där sista blev).

Jag ignorerade för övrigt att jag kände mig hängig även igår. For, tvärtemot min mors råd, och tränade på förmiddagen och tyckte mig bli en aning friskare. I kombination med vinintaget igår kväll var det däremot svårt att hålla 'Max 4 -gränsen' vad gäller snusandet, så där gick det sämre. Men jag är ändå nöjd. Det ska man va.

Nu ska jag jobba.

Det är ganska typiskt. Det är det.

Just när man har som mest att göra.
Just när man har kommit igång med nån form av träning.
Just när man har energin.
Just när man vill.

Då börjar man bli sjuk.

Åtminstone känns det så precis nu. Inte kul, inte kul.

Hoppas att det är nåt som går över tills imorgon. Imorgon ska vi nämligen ha middagsgäster som jag verkligen ser fram emot.

Och sen har jag inte tid att vara sjuk heller. Det är nämligen bara 10 dagar kvar innan Gertrud & Gertrud öppnar upp livsstilssajten kakia.se. Och det är mer än en grej som måste bli färdig innan dess. Mer än en.

Men lägg den på minnet vet ja; kakia.se, som vi har skapat för dig som vill ha mer tid för njutning i din vardag.

...Vid närmare eftertanke så är 'hind' kanske inte det jag vill vara egentligen. Men igår så lät det lite vackert så där. 'Som en hind' - lite graciöst.

hind eller inte, bara jag slipper tjockbyxorna.

Snusningen är radikalt nedskuren. Även idag ligger jag på okomplicerade tre stycken. Hjärnans kraft är antagligen rätt skarp ändå. För det är ju synd att förstöra påbörjad fysik med nikotin. Det begriper till och med min hjärna.

Men resten av huvet har svårt att fatta så nu har jag ju extrem huvudvärk. Antagligen på grund av den här omställningen. Ja, ja och suck. Aldrig får man vara riktigt glad.

Men jag ska inte klaga. Fick nämligen höra av mamma att hon åkt på Bältros.
I ansiktet. Och i det enda öga som hon ser med.

Henne är det synd om. Som attan.

Våra fina praktikanter gör för övrigt ett magnifikt jobb hos oss. Sliter som riktiga små arbetare. Och jag tror, jag tror att de på allvar har de ganska kul hos oss. Också.

Idag har jag endast tagit tre stycken snusar.
Det är bra. Oerhört bra för att vara jag.

Antalet tre är nämligen ungefär lika många som jag en normal dag förbrukat innan klockan 10. Och nu är alltså klockan 19.40.

Jamen jubla då!

Det är ju helt otroligt. Jag applåderar mig själv. Det gör jag. Och jag är inte ens särskilt sugen att ta en nu heller. Det är ju ännu märkligare.

Fast jag tror att jag vet vad det beror på. Jag har stora svårigheter med att erkänna det. Ens tyst, tyst för mig själv. Men jag säger det nu. Nu säger jag det: Det beror på träningen. Jag är helt övertygad.

Idag har jag köpt det träningskort som jag, enligt nån konstig logik, inte alls har råd med.

Logiken är konstig eftersom jag hittills tyckt att jag HAR råd med snus för dryga 400 spänn varje månad. Men ett autogirokort i träningslokalen för 290 dito-njaä det kändes lite för mycket det.

Efter en mycket djup och allvarlig diskussion-med mig själv, har vi nu -me, myself and I- kommit fram till att vi ska prioritera om. Från och med nu är det 290 kronor hälsa varje månad och endast resten-upp till 400 kronor som får gå till snus.

Punkt och slut.

Hittills går det som en dans. Trots att jag har konstant träningsvärk för tillfället.
Men förstå vilken hind jag kommer att vara till sommaren.
Kanske , kanske snusfri dessutom.

Det finns inte mången doft som slår den av nybakade bullar.
Så just nu är det en fantastiskt doft här inne i huset. Jag har nämligen en stor hög underbart ljuvliga bullar i köket.

Saffransbullar dessutom!

HA! Va jag är ute i god tid i år!

Och gud va duktig jag är som bakat idag. (Och tränat).

Och grymmarns va goa de var!

Har varit i Skellefteå idag och träffat en potentiell kund. Mycket trevlig förmiddag som ganska snabbt övergick i lunchtid och av olika anledningar blev det bråttom, bråttom hem till Umeå igen.

Så bråttom att jag och Annelie inte på några villkor hann med nån form av mat för bussen skulle precis gå. 'Visst serverar ni fika på bussen'! kastar vi ur oss mer som ett påstående än en fråga, innan vi kliver på. 'Jo då. En del'.

Så bra då, då kommer vi att överleva. Allihop.

För sanningen är den att vi inte kan vara utan mat särskilt länge nån av oss. utan förvandlas till ilskna bitches rätt snart utan näring. Det här lider jag verkligen av. Och jag skulle aldrig kunna ställa upp i Robinson heller. Fast det lider jag inte så värst av i och för sig. För att understryka så hamnade jag FAKTISKT i koma när jag var liten över det här. På fullaste allvar. Det är nåt med blodsockret.

Och DÅ är det inte roligt att sätta sig på en buss vid lunchtid, när man varit utan mat sen 8, bli informerad om att 'jaaa det serveras fika på den här bussen' och sen inte kunna köpa det så kallade fikat för att de INTE TAR KORT.

'Men vi betalade ju biljetten med kort'?!
'Ja. Men det är olika kassor'.
'Jaha?'
'Jaaa och jag kan inte blanda ihop kontona'.
'Nähä'?

Ett tag förvandlades jag till en lagom trotsig treåring på grund av det här. Kände nästan tårarna komma till och med. För jag hade vid det här laget kunnat döda för en kexchoklad.

Jag vet. Oerhört överdrivet kanske du tycker men jaa. Så känns det och så är det med det.

Men min kära vän och ledare Annelie tog tag i saken och till slut satt vi i 'affärsklass' och DELADE på EN macka EN kaffe och tre minimala chokladbitar.
Till den facila kostnaden av nittio riksdaler.

Egentligen skulle det ha kostat nitti spänn per person så vi kom undan billigt. Men så hade de ju bara en macka också. Kaffet vet jag inte riktigt, men det var antagligen ransonering där också...

Sköna fåtöljer var det i alla fall.

Nu har jag tänt nio (9) stycken värmeljus här på kontoret, spolat händerna i varm (läs het)-vatten, druckit hett kaffe samt tryckt i mig en kanelbulle modell ganska torr.

Så nu ska vi se om jag blir lite varmare.

Och en kanelbulle är alltid en kanelbulle.

Tror att jag slog försäljningsrekord igår. Personligt i alla fall. Jag la nämligen ut en annons på nätet för att bli av med Teos avlagda vinterkläder. Detta gjordes klockan 10.38.
Klockan 11 var grejerna borta!

Fabulous! Som min favorit Edwina i Helt hysteriskt skulle ha sagt.

Men nu sitter jag här och våndas över att egentligen ha gjort alla fel.

Personen som köpte paketet bor i Kristinehamn. Ja. Du läste rätt. Så nu ska jag skicka det här till henne och jag får förhoppningsvis betalt. Till mitt bankkonntonummer som jag skickat till henne. Via mail.

Men hon lät ju så ärlig.

Och är det antagligen också.

Eller ska man ana oråd när de själva påpekar att de aldrig blivit lurade ej heller skulle komma på tanken att lura nån annan?

Eh. Jag vet inte. Men nu har vi gjort upp så i alla fall.
Och föresten finns det inget att stjäla på mitt konto. Så. Det blir säkert finemang det där.

För övrigt så har vi nu fått namnen på de två praktikanter som kommer till Gertrud & Gertrud på måndag. Och banne mig. Jag tror att den ena av dem är mammabloggare Lundqvists dotter!

Jag vet redan nu vad jag och åtminstone delar av min familj, ska göra den 23 maj 2009.

I min värld är det alldeles otroligt.

De flesta av våra vänner är lite som vi. Tänker att man ska planera och tänker att man ska vara ute i goood tid inför något. Till exempel en födelsedagsfest. Men det blir sällan så. Förutom möjligen inför vårt bröllop då, då var det ju faktiskt lite drygt ett halvår av planering trots allt.

Annat är det då med våra härliga vänner på västkusten. De KAN verkligen det här med planering de!

Så. Tack vare dem så har vi tidigare år till exempel vetat i januari vad vi skulle göra i juli och nu då, i november vad vi ska göra i slutet av maj- nästa ÅR!

Jag tycker att det är fantastiskt. Jag beundrar er!
Och JAAA vi kommer! Så klaaart!

För nu hinner vi ju boka och planera resan så bra.

Om vi bara får tummen ur att göra det i tid...

'Datorn kan vara utsatt för risk'.

Mmm. Det meddelandet känns ungefär lika olycksbådande som ljudet i Hajen.
Dessutom går datorn extremt segt och långsamt vilket gör att jag ska snabba mig som attan och skriva det här och sen inte använda internet mer.

Idag i alla fall. Imorgon kanske meddelandet är borta. Vem vet. Om jag sticker huvudet lite extra långt ner i sanden så.

Apropå internet och märkliga meddelanden man ibland tar emot i denna värld.
Ha det var faktiskt helt sjukt.

Vi letade i alla fall en gammal Aerosmith-video på Youtube igår. (Efter Idol:s underbara rocktema och ett infall av nostalgi över att vi faktiskt såg just Steven och gänget live en gång förra seklet). Det var asbra.

Hur som helst. Vi hittade videon men se titta på den gick inte.
För: 'Den här filmen kan inte visas i ditt land'.

Sa man på Youtube.

Är inte det konstigt?!

Nånstans har meningen med själva worldwideandet liksom försvunnit då.

Det var egentligen inte alls det här jag hade tänkt skriva om.

Egentligen hade jag tänkt berätta lite om gårdagen och jobbet, hur roligt det var att faktiskt göra det. Jag hade tänkt nämna lite om hur bra alla var och att det var lite kul att jag råkade ha en likadan skjorta/blus på mig som Josefin Isaksson eftersom jag tycker hon är så cool, hur trött jag var igår kväll och hur febrig jag känner mig idag.
Men vi tar det en annan gång.

Jag förstår om du inte tror mig. Men jag tränade faktiskt igår också. Helt frivilligt.
Så. Kan man säga att jag är en sån som tränar nu?
En gång är ju ingen gång, men två?...

Lätt blir det en vana. Ifall man vill tolka det på det viset. Vilket jag vill.

Sa hon och stretchade sina extremt korta triceps.

Imorgon ska Gertrud & Gertrud hålla i sitt första heldagsseminarium. Känns ganska spännande och lite läskigt. Men samtdigt väldigt skoj.

Det är däremot inte så skoj att vi av nån anledning valt - i samråd med dem som kommer då förstås - att börja detta klockan halv nio imorgon bitt.

Det är alltså lördag imorgon. Om jag missade att poängtera det. Lördagar brukar vara ledighetsdagar. Eller åtminstone innehålla nån form av sovmorgon. Så tänk på mig imorrn när jag kliver upp klockan sex för att förbereda på jobbet från typ sju.

Men, men. Pengar blir det ju så klart. Och det är bra.

Micke bra. Som Marta skulle ha sagt.

OBS. Jag gillar Marta.

Å så måste jag berätta vad Teo sa imorse när han stod klar framför spegeln, frisserad med både gelé och hårsprej. Iförd snyggtröja och coola jeans, eftersom det var fotodags på dagis idag.

'Nä men MAMMA va jag är SNYGG! Men kolla! Jag...jag ser ju ut som morbror Nicke! Visst gör jag? Visst ÄR jag lik Nicke?'

Fast den informationen var kanske mest roligt att läsa för morbrorn ifråga.
Och resten av vår släkt.

Jodåsåatt.

Igår tränade jag.

För första gången på ungefär ett år.
Och med träna så menar jag 'på riktigt', dvs. i lokal.

Jag är verkligen, verkligen otränad. Min vän J är inte, inte otränad. Utan min raka motsats. Så. Ja. Det var väl lite helan o halvan-stuk där skulle man nästan kunna säga. Men det var roligt! Å så kul. Och nu är jag faktiskt inte ironisk. Jag kunde till och med bjuda på att en kvinna skrattade gott åt oss (mig)? när jag ojade mig nåt fruktansvärt åt magmördaren som J tyckte vi behövde.

Jo men jag gillar ju egentligen det där med gym . Jag gör det. Det är bara det att jag råkar glömma bort det emellanåt.

Efter det där sejouren så åkte jag naturligtvis hem. Förväntade mig en skön dusch och lite välförtjänt vila i soffan. Men vad händer då? Jo minsann. 'Vedmannen' som vi köper ved av bestämmer sig för att komma med det beställda lasset just då. Ungefär 2 kubik som han släpper av under carporten.

Så. Man kan säga att träningen blev förlängd. Med cirka två timmar. Vi staplade ved tills vi själva staplade in.

Vi kan säga så här. Jag är mör idag.

Jobbigt det är när internet inte funkar hemma. Då blir det få bloggar skrivna...
På jobbet funkar det dock... :

Jag var så himla duktig i söndags och rensade en del i vårt förråd.
Det förråd som jag tidigare pratat om och som är så fullt med grejer att man endast med svårighet tar sig in där.

Nu är det för övrigt lite lättare.

Jag sorterade i alla fall barnkläder precis hela söndagen. Och hittade bland dessa påsar en påse med vuxenkläder också. Varav en del inte alls var särdeles fula eller konstiga. Och med andra ord inte alls hörde hemma i nån gammal påse i ett förråd.

Hittade bland annat ett par helt ok, riktigt snygga byxor. Jag vände och vred på dem men hittade verkligen inget fel. Jag insåg till slut att det bara var storleken som var 'fel'.
Då, när jag en gång la bort dem. I tron att jag aldrig mer skulle ha dem på mig.

Det jobbiga i det här är att jag kan ha dem nu. De passar riktigt bra. Till skillnad från en hel del andra byxpar som hänger i garderoben. Eftersom de är för små.

Sa jag att jag skulle träna ikväll?