Alla föräldrar borde faktiskt nomineras till nåt slags logistikpris varje år. Jag tror att jag skulle kunna ta vilket logistik-chefs jobb som helst faktiskt. För det är ju mycket det det handlar om i vardagen har jag upptäckt.

Vem hämtar? Lämnar? När? Var är hon eller han då? Var är jag själv? Hur blir det med maten då? Hinner jag tillbaka dit innan du kommer hem?
Om vi gör så här att du tar skotern och jag sparken så borde vi hinna ha bilen på service den dagen och ändå hinna köra Wilma till träningen.

Och så vidare och så vidare. Hela tiden. Ganska uttröttande egentligen. Ibland (upprörande eller ej) så skulle det vara ganska skönt att vara hemmafru.
Jo men faktiskt. Så som det var förr i tiden. Tänk så mycket stress man skulle slippa!

Sista natten på hotellet inne i stan så händer det. Jag vaknar med ett ryck och är fullständigt genomsvettig och helt stel i hela kroppen. Fastsvettad skulle man kunna säga, för jag frös ju inte.

Mamma sov lugnt med djuuupa andetag. Jag var klarvaken. Men blundade extremt hårt.

Du vet ljudet när någon går över en heltäckningsmatta...? Det ljudet hörde jag. Väldigt tydligt. Två steg. Stopp. Två steg till och så stopp. Vid det här laget vågade jag inte andas än mindre röra mig.

Det enda jag kunde tänka på var att jag faktiskt låg i en gammal fabriksbyggnad från 1800-talet... Visserligen numera kamouflerat till ett fint hotell, men till råga på allt beläget bara några stenkast från en medeltida Gamla stan... Kunde det va så att vi släpat med oss en ande från det där cafét från 1200-talet?!

Det tog ett tag men sen släppte den här försteningen och jag började kunna röra mig lite bit för bit.
Ljudet försvann och plötsligt var det morgon.

Vad hade hon för nummer nu igen...Beghagen...?

Nu har vi flytt frün restaurangen. Det stür tvü män i sportiga T-shirts och framför Finlandsfärje-lütar med elorgel därinne och vi fick en smärre panik. Och blev lite rädda att nün av de fem människorna därinne av manligt kön skulle fü för sig att bjuda upp oss...
Vi slog vad innan om vad för sorts musik som de skulle spela och som tur var fick vi rätt. Eftersom vi büda satte vüra egna huvuden pü att det skulle bli precis detta...

Idag har varit en väldigt skön dag, men ocksü en nügot förnedrande... Jag hade bokat en kroppsbehandling med särskild saltpeeling. Jag undrade innan vad jag skulle ha pü mig inför denna event. Jag hade inte behövt oroa mig. Alls.
'Take it all off' sa hon, behandlerskan. 'And put these on'.
'These' var det samma som minimala smü tangastringtrosor med enbart en liten trekant därframme och därefter enbart trüdar. Och sen skulle jag ligga pü rygg pü en brits och invänta henne.
Bara det var lite jobbigt. Och jag önskade hett att dörren var sü lüst som det gick och blundade hürt för att gü till ett happy place och därmed inte börja storskratta. Synen müste ha varit fullständigt absurd.

Men behandlingen var fantastisk och nu gür jag omkring som en barnrumpa i hyn och doftar faboulus.
imorgon bär det av in till stan där vi ska bo i tvü nätter. Shoppingen väntar.

'Finska ÄR sü besvärligt', sa mamma igür. Och ja. Jag hüller verkligen med. Fast det är ju estländska detta förstüs. (Hmmm ser ut som om det blir jättekonstiga ü:n.. Det vill säga den bokstav som kommer före ä i alfabetet)...Vi förstür verkligen ingenting och hankar oss fram pü mycket knagglig engelska. Man blir urusel pü engelska när de man försöker prata med inte är sü bra heller. Man tror liksom inte att de ska förstü om man använder nün form av grammatik...Vi skulle till exempel avbeställa en av mammas behandlingar idag.
'This foottreatment here..Ve vant to... not do it' Pekandes pü raden i det lilla treatment-cardet för att understryka vad vi menar.
'Ah you would like to cancel it'?
Eh. Ja...

Det känns väldigt ryskt i landet Estland. Och jag och kära mor har redan inlett planerna pü att göra karriär som spa-inspiratörer här. Typ lite värmeljus i restaurangen och en lite mer dämpad belysning skulle inte skada. Det är frenetiska lysrör överallt. Men det kanske är en baktanke med det... Man ser hur eländig man ser ut och gür raka vägen till lilla receptionen och bokar en dyr facial...

Vi har badat infraröd bastu och tagit det omtalade ört och pärlbadet med stor förtjusning. Igür var vi dock sü trötta efter typ tre timmars sömn attvi la oss klockan sex! Helt utpumpade av all hälsa!

Nu ska vi fortsätta med en liten fotmassage och sedan ska vi in i en turistbuss för en färd runt staden Tallin. Det blir jag, lilla mor och en Ewa Britt.
Special treatment only for us.

Vilken frihetskänsla det är ändå att lämna jobbet bakom sig för semester. Det är nåt speciellt när man dessutom kommer att befinna sig så långt därifrån att faktiskt ingen kan begära att man personligen ska komma och fixa, ordna eller lösa någonting alls.

Sen är det en något vemodig känsla att veta att man ska resa ifrån sin gosige man och sina plötsligt pyttesmå barn, som just kvällen innan avresa aldrig nånsin varit varmare, goare eller sötare förstås.

...Och här sitter jag och dravlar, min vana trogen när tiden kör ihop sig.
Ja, ja. Än är det ju tid kvar. Herregud jag blir ju inte upphämtad förrän tjugo över fem imorgon bitti.

Vi har ett för litet hus. Det kommer så klart inte som nån överraskning. Vare sig för mig själv eller nån annan som nån gång satt sin fot hos oss.
Det. Är. För. Litet.

Det känns alltid lite extra klaustrofobiskt när nån av ungarna just fyllt år...
Det gick knappt att ta sig in i Teos rum igår. Både han o Wilma har mikroskopiska rum på nio kvadrat men saker som behöver åtminstone dubbelt så mycket plats.

Och jag VET inte vad vi ska göra av allt. Flytta? Bygga ut? Det senare är relativt omöjligt med tanke på att de som planerade tomterna på vår gata nån gång för tjufem år sen la dem så tätt att de praktiskt taget går i varann...

Slänga?...

Gud ändå om nån från Bygglov eller Äntligen hemma eller nåt kunde komma och organisera upp i detta leksakskaos!

Fast det är inte bara där det behövs nån form av tornadoröjning heller...

I hallen har ungarna egna krokar att hänga sina kläder på. Fyra, rätt rejäla krokar på en bräda. Alltid precis överfull. En dag förra veckan var den för ovanlighetens skull ganska 'ren' så när Teo kom hem och skulle hänga av sig stannade han förvånat upp och sa

'Nä men! Har vi en sån DÄR?! Den har jag aldrig sett!'

SUCK!!!

Jahapp. Ibland så gör jag så himla konstiga saker. Sånt som jag inte alls har tänkt egentligen.

Så nu har jag i alla fall städat min sminklåda.
Det, mina vänner, är nåt jag ALDRIG tidigare gjort i mitt liv.

Det låg ögonskuggor och gamla puderburkar fulla lådan. Ihoptorkade nagellack och konstiga läppennor-förmodligen från sent åttiotal. De flesta grejer mer eller mindre trasiga så allt låg och torrflöt i en massa färg dessutom. En hårboll större än min rougeborste hittade jag och så återfann jag alla försvunna hårspännen!

Det mesta ligger nu i sopkorgen. Hårbollen gör det definitivt.

Jag rengjorde så alla penslar och små skumgummibitar som man smetar ut geggan i ansiktet med och de blev ju så fina så Wilma trodde att jag köpt nya.

Och jaaa. Jag känner mig riktigt nöjd!

Spenderade lunchen på stan. Och har nu gjort en massa viktiga ärenden.

Jag har varit på banken och växlat in en check(!), (Jo det finns faktiskt människor här i världen som fortfarande för sig med checkblock. Min käre far till exempel, som är en man som knappt vet vad internet är. På riktigt).

Jag har växlat in pengar till estländska Kroon (En valuta som mannen på Swedbank refererade till en konstig magsjukdom med samma namn)! Och så köpt lite miniförpackningar hårskum och annat livsviktigt grejs.

Så. Nu kan jag resa!

Ska väl packa också förstås, men det blir en av kvällens begivenheter. Ska kanske börja med att tvätta.

AH! På torsdag den här tiden sitter jag nog i en infraröd bastu och ångar mig vacker och frisk... Eller bubblar i en liten pool eller nåt.

Ibland är det gött å leva.

Ja vad annat kan man kalla den?

Magsjukan är som ett ondskefullt väsen som tar ens kropp i besittning. Och jag fullkomligt hatar den.

För en tid sedan skrev jag nåt om att önskar man sig saker för mycket så kan man få det-fast inte alltid på det sätt man vill. Och jag har ju larvat på om att jag borde gå ner i vikt...

Vad händer?!

'Ja men varsågod otacksamma människa som lever i överflöd ta en magsjuka vet ja så får du vad du tål och blir på köpet av med ett hekto eller två'.

Och det är väl så sant, men jag är hellre fet än mår så dåligt som jag gjorde i lördags natt och halva dan igår.
Nu har det vänt och jag ser nån form av ljusnande framtid. Enda lyckan med detta är ju att ha haft eländet och inte behöva fundera på om jag ska få det halvvägs på väg till Estland...

Ja men alltså nu har jag förväntningar. Enorma förväntningar. J läste just upp Aftonblads-recensentens ord om Carola och Andreas låt i kväll och ja. Jag fick gåshud. Skribenten kunde inte sammanfatta upplevelsen av låten i några rader, nej det bidde en hel krönika minsann. Då är det stort. Mycket stort.

Liiite pinsamt ändå om det blir Carola igen som ska representera landet Sverige... Har vi verkligen ingen annan?
Nä. Vi har ju inte det.

Nu har vi firat Teo med kladdig kladdkaka som smakade himmel och obligatoriska chokladbollar. Sen har vi suttit och tittat på Let´s dance med osedvanligt intresse. Jag och mamma har haft ögonen så nära TV:n att det sved för att försöka urskilja lillebror och hans tjej som skulle vara i publiken. Både jag och Wilma tycket PRECIS att vi såg dem också.

Efter svingod middag, vin och som sagt kaka så är jag nu om möjligt ännu mättare än jag var igår efter bullarna. Jag hoppas plötsligt på att maten i Tallin ska vara precis så svåräten som jag fördomsfullt tror att den är. Typ kalla potatisar och kålbitar. Då kanske jag snart kan komma i mina kläder igen.
Eller så kanske jag ska ansöka om att få vara med i Let´s dance...

Ibland köper jag och A Trisslotter på fredagarna. Vi håller på det viset nån slags dröm vid liv skulle man kunna säga. För vi vinner aldrig nåt. Även om det oftast är väldigt nära. Men två klövrar räcker ju inte till en TV-soffa.

...Eller är det TV apparater man ska ha för att komma dit... ?...

...Ja, ja..

Men om man köper en Triss på ÖB, är det verkligen en äkta Triss då? Eller kan anledningen till att vi aldrig vinner nåt vara att de endast har nåt slags överskott av nitlotter till försäljning? Är det möjligen egentligen redan skrapade lotter som man bara lagt på ett nytt lager skraplim på?

En låssaslott. En 'Trislåt'.

Vi kollade faktiskt utseendet på lotten lite extra idag. För vi vann inte idag heller.

Nu sitter jag här och känner mig fet och go.
Var på möte där man fick bullar och kaffe... Jag är en riktig loser när det gäller bullar. Helt såld. Kan inte på några villkor säga nej. Jag tar två istället.

Borde kanske inte ha gjort det när jag ser på den klänning jag har på mig. För bara ett tag sen satt den som smäcken. Nu tycker knapparna att de har för lite utrymme och gör sådär-snygga glipor mellan varandra... Hmpf!

När Teo var nyfödd var jag riktigt övergödd ett tag så när Wilma fyra år klappade mig på den rätt degiga magen och sa 'Jaaa mamma du har tjock mage-men du har ju platt rygg' så tog jag tag i mitt liv.
Eller åtminstone i vikten.

Igår var vi som vanligt alla fyra samtidigt i vårt pyttelilla badrum på morgonen och jag stod väl där halvnaken som sig bör innan man har kläderna på.
Teo-som ju har sina ögon precis i min rumphöjd säger så: 'Hmmm mamma. Du har en tung rumpa du'.

Tjaaa. Kanske borde göra ett ryck igen.
Eller så säger jag som Mattes underbara kollega gör när vikten kommer på tal:
'Ja men du förstår jag har ju just fått barn!'

Det är en bra ursäkt-särskilt som hennes ungar är i tonåren...

Imorgon fyller vår fyraåring 'full hand'.
Det är något han ser fram emot. Enormt. Det är också förknippat med viss vånda:
'Ni glömmer väl inte att jag fyller år imorgon mamma? Visst kommer ni och sjunger för mig på morgonen? Det glömmer ni väl inte'?

Självklart gör vi inte det. Ungen har insett att han har i princip alla leksaker han nånsin kommer att behöva så han önskar sig inget. Då är det svårt. För paket måste det ju va! Måste ut idag och handla...

Teo var lite bekymrad över Mathias födelsedag. Vi sjöng ju inte för honom i lördags eftersom vi som bekant inte var hemma.

'Vad ska du hitta på åt pappa när han fyller år'? undrade Teo i morse.
'Ja men han har ju nyss haft sin födelsedag, och då åkte vi ju bort'.
'Jag vet men NÄSTA gång han fyller år så kanske du kan gå på Jula och köpa...några verktyg istället'?

Han känner sin far. Han hade en utläggning igår om hur vi låter i vår familj också... Så här sa han:
Det här är jag: 'Jaaaaa!'
Det här är pappa: 'JAJJAMÄNSAN!'
Det här är Wilma: 'Får jag skicka ett melj (svårt ord för honom) till min kååmpiis?'
Och det här är du mamma: 'Jag har bakat några muffins'!

Tacksamt att han inte sa: -Det här är du mamma: 'SKYNDA dig jag måste JOBBA'!
vilket i ärlighetens namn hade varit mer likt...

Käkade lunch med A och E idag och två kollegor sätter sig lite längre ner vid samma bord.

När vi käkat färdigt och är på väg därifrån utbrister den ena av dem vid bordet:
'Nä men det är ju MALIN'!
'Eh...Jaa?!'
'Nä men jag kände ju inte igen dig! Du såg så fräsch ut'!

Hmmmmmmm det är DÅ man börjar undra hur man har sett ut tidigare...

Min hjärna är väldigt spretig och förvandlar ofta den mest vardagliga situation till fullständig galenskap.
Ibland undrar jag varför jag inte jobbar som figurant på Dramaten eller nåt annat fullkomligt galet. Fast jag gör mig inte särkilt bra i svarta trikåer heller...
Så det kanske är lika bra. För alla.

Min hjärna ja. Helt fullproppad med 'värdelöst vetande'. -Som ibland faktiskt kommer till sin fulla rätt.
I helgen spelade vi spelet Subarit. Vilken idiot döper ett sällskapsspel till Subarit?! Ett spel som handlar om mat, dryck och vett & etikett. vilket namn! Men se DÄR kom min hjärna till användning. I Subaritens värld. Ja men du hör ju!
Jag kunde till exempel svar som 'Rooibos' och 'Tomationofestivalen'. Och bara där så räcker det ju. Min man satt med undrande blick och visste plötsligt inte vem han var gift med.

Men det må väl vara. För efter denna helkväll bland drinkar och spel så kom vi mycket sent om sider i säng. Jag vaknade vid halv åtta tiden efter tre timmars sömn och var fruktansvärt kissnödig. Släpade mig upp från madrassen på golvet i lilla pigkammaren som används som gästrum och knökade in mig i den minsta toalett som nånsin byggts. Vilket gjordes nån gång på artonhundratalet.

Där satt jag med näsan nästan rätt in i en mycket gammal dörr, med ett väldigt gammalt lås och massor med meter i takhöjd. (Dessutom är toastolen placerad på en 'tron' så jag dinglar lite lätt med benen också).

Bäst jag sitter där med snurrig skalle, antgaligen mitt emellan dröm och verklighet, så börjar så hjärnan spela igen.

'Jaaa', tänker jag, 'tänk om låset vrids om här, utan att jag gör nåt alls. Jag blir inlåst i den här skrubben där ingen kan höra mig skrika. En alien med enormt långa armar har landat på hustaket och sågar sig igenom ovanför mig och sliter in mig i sitt UFO som han har... Eller så är det den övervintrade spök-pigan som låser in mig utifrån och vägrar släppa ut mig förrän jag och Matte lämnar hennes kammare i fred... Det skulle vara rätt otäckt. Men då skulle jag ju sen kunna ringa Malin Berghagen och ge henne ett riktigt scoop till Det Okända'...

Jag vet. Jag borde antagligen ringa en psykolog istället.

Varför kan man inte bara få ha riktigt, riktigt roligt en helg - utan att man på måndagen är helt knäckt?

Princesstårtan har satt sig på hjärnan så jag känner mig seg som övervispad grädde i skallen.

Champagnen sitter kanske kvar i benen för jag känner mig svag, så svag...

De där timmarna jag borde ha sovit under helgen sitter kvar bakom ögonlocken så skärmen framför mig liksom lever.

På det är en förkylning på gång för att luftvägarna vägrar acceptera storstadsluften. Ens i två dar.

Men det är värt det. Så klart helt värt det! Jag skulle göra om det redan nästa helg.

Om jag bara orkade.

1 Ah men VAR ska den här kandelabern stå då? Asså det FINNS ju ingen mer PLATS det är saker överallt!

2 HUR många snittar med gåslever från Paris i landet Frankrike behövs egenligen? Åtta? Tolv? Ah men vi gör arton tycker jag, så det räcker till oss fyra.

3 Vilken champagne ska vi dricka till gåslevern?

4 Orkar vi diska kristallglasen eller ska vi ta fram de tunga Versaci-glasen?

5 Oxfilé eller pepparbiff?

6 Kaffe eller GT till princesstårtan?

En underbar helg i Stockholm stad är snart till ända och det börjar bli dags att återvända till verkligheten och frågorna om det blir makaroner eller spagetti till måndagskorven.

Imorgon ska jag dessutom skicka in extra pengar till mina fadderbarn.

Igår kidnappade jag min egen man.
Tre veckors förberedelser, hyschhysch och fixeri var då till ända och dagen D hade kommit. Jag var så nervös! Varför vet jag egentligen inte men hade nåt inte klaffat igår så hade liksom allt varit förgäves ju.

Jag stegade in på hans jobb i alla fall och plockade med mig honom därifrån vid tolvtiden. Han blev väldigt förvånad och faktiskt ganska frustrerad. Han gillar också att ha kontroll-vilket blev väldigt tydligt plötsligt, för det hade jag nog inte trott faktiskt. Han är en lika god kolsupare som jag själv alltå! Ha!
(eller heter det kÅlsupare föresten)?...

Han lät ungefär så här: Har du tänkt på att... vet de om att... men jag som skulle...Men barnen? Teo är ju på dagis och... Wilmas dans då...Men jag jobbar ju och
Jag skulle ju äta salmiakbalkar ikväll...?! Klockan är ju bara tolv..ska vi på bio?

Nu är vi i Stockholm i alla fall. Och har hittills haft jättemysigt med brorsan och hans tjej.
Igår kväll gick vi på Cirkus och drack goda drinkar och såg Rivierans Guldgossar. Även om vissa av oss såg mer av föreställningen och vissa mindre... För lillebror-som är av det längre slaget ändå-hamnade nämligen precis bakom förmodligen en av världens största människor. Till både längd och bredd. Jeesus, han tog upp praktiskt taget hela scenen med enbart sin ryggtavla och valkiga nacke. Så idag har broder ont i nacken och alla har vi över lag lite ont i håret.

Dagen idag har inneburit mat än så länge. Gick ner på bageriet och köpte bullar, bröd och tårta i morse och nu har vi ätit supergod födelsedagsfrukost/lunch till Mattes ära. Och överraskningarnas tid var ännu inte förbi så nu är han och får thaimassage också.

Jämna födelsedagar ska ju firas lite extra.
Och 36 är väl ganska jämnt?...

Bläddrade lite i almanackan här och insåg att om faktiskt exakt två veckor är jag i Tallin vid det här laget!

Ilning av förväntan genom kroppen! För att säga det på ren svenska så ska det helt enkelt bli fabulous!

'Vad är egentligen Infraröd bastu'? frågade Mathias härom kvällen. Han hade sett min och kära mors planering för de 'aktiviteter' vi ska ha för oss under vistelsen på spa i Tallin.
Och ja det...blir en ny erfarenhet.

Men hälsosamt ska det vara. Ungefär lika hälsosamt som det där Pärl-och örtbadet antagligen...
Det blir spännande.

Så ser ni två totalt avslappnade, lite lagom infraröda pärlor efter den tjugosjätte februari så är det antagligen min mor och jag.

Oftast sussar jag runt i mina supervarma lammullsskor på jobbet. Hela dan. Man vill gärna känna sig varm om NÅN del av kroppen i alla fall och då är fötterna bästa (och närmast möjliga) alternativ. Det resulterar oundvikligen i genomsvettiga fötter framåt tretiden på eftermiddan. Men då är det liksom inte läge att ta av skorna... så man får vackert gå där och ånga.

Just därför tänkte jag i morse att jag skulle vara lite piffig för en gångs skull och slängde ner ett par inneskor (!) i en påse.

Inneskor... återigen slår det här med åldern mig med kraft. Det låter verkligen rekorderligt och...moget med 'inneskor'... Möjligen lite amerikanskt också...

Så himla beskäftigt och bra var det inte när allt kom omkring, för jag hade så klart bara slitit med mig första bästa Svarta-med-klack-par som handen fick tag i. Detta samtidigt som jag packade Teos väska och såg till att Wilma fick med sig badväskan. Tittade med andra ord inte så noga på det jag egentligen höll på med för egen del.

Så. När jag så duktigt och faktiskt rätt så nöjt, skulle svira om till mina pimpinetta små klackeskor här på jobbet så döm om min förvåning när jag tar upp två stycken högerskor ur påsen. Visserligen svarta båda två men båda abrupt slitna från den partner respektive sko EGENTLIGEN tillhörde...

Som tur var hade jag mina Crocs stående här också, så det fick bli Innesko med mindre flärd idag, istället.

Det är samma sak varje morgon.
När jag parkerat i en av carportarna här på jobbet så behöver jag i princip bara kliva ur bilen så är det dags för dagens utskällning.

Men det är nästan som ett välkomnande numer.
Eller, ja, det är väl så jag har valt att se det i alla fall.
I början tog jag det rätt personligt, men har insett med tiden att jag på intet sätt är unik. De flesta får sig en skopa vid åttasnåret.

Det är en kolllegas supersöta hundar det handlar om. Den ena ligger lojt och kikar i bakrutan på mattes bil och tittar emellanåt lite trött på sin polare som skäller ivrigt på alla förbipasserande.

Och ja. Det är lite som en bekräftelse på att allt är sig likt.

Spela spel med Teo är som bekant förknippat med viss balansgång. Han fullkomligt HATAR att förlora och vill därför gärna spela spelen 'på sin regel.'

Vi har spelet Hälge och till det har han uppfunnit en arsenal av egna regler då, som naturligtvis varierar från gång till gång. Vi satt nyss och spelade-hans belöning för att ha låtit mig se en ganska läskig film i fred medan han lekte i sitt rum.

(Rätt bra deal. Film en timme o fyrtio minuter mot spelet Hälge i en kvart. Det är ok)...

Och fullständigt rättvist med tanke på de regler jag fick stå ut med...

För det första måste jag förlora. Med den vetskapen ger man sig liksom in i spelet. Grundregel nummer ett. Sen kan till exempel en ruta betyda en sak för honom och en helt annan för mig. För det mesta inte så positiva saker för min del. Förstås.

Efter ett tag försökte jag hävda min rätt ändå och frågade varför HAN fick en tagg till sin älg på den rutan och inte jag. 'Det är ju orättvist', försökte jag.
'Mamma. HAR du varit i Franskaengelska-landet nån gång ELLERRR'?!
'Nä'.
'Nä. Just det -men det har JAG förstår du, och där GÖR man så här'.

Och sen var det liksom slutdiskuterat.

You don´t argue with the frenshenglish...

Det kan vara så att vi klarar oss. För Wilma är riktigt frisk nu och övriga familjen mår bra. Mitt illamående igår var nog mest psykiskt eller så berodde det på hunger. Whitepeppa blir man ju inte mätt på direkt.

Nåväl. Nya sängen på plats! Och ja den är nog väldigt skön med tanke på att jag sov som stenad till tjugo över tio i morse!
Irriterande nog var det nåt meck med fästet för benen på den ena resårunderdelen... De hade helt enkelt missat att montera fyra stycken metallhörn där benen skulle fästas.

Man blir mer än irriterad faktiskt... Himla klantmonterare! Särskilt som det inte är en säng från ÖB direkt. Så nu är Matte på sängaffären för att höra varför det är på detta viset.

Nu ska jag gå ut i förrådet och sortera barnklädespåsar. Har kommit underfund med att jag nog ska starta en barnklädesbutik. Alla storlekar från noll och uppåt finnes. I mängder.

Rev ut en anons om loppis i morse också. Kanske att jag får tummen ur under våren... För när dörren till förrådet knappt går att öppna och man ännu mindre kan kliva in för att det är saker precis överallt, då är det kanske dags att göra sig av med en del. Kanske det mesta.

Sitter just nu och försöker bestämma mig ifall jag bör äta något överhuvudtaget idag. Eller helt enkelt låta bli. Jag har tryckt i mig sisådär tolv hela vitpepparkorn och ett glas vatten samt en klunk Pepsi. Det är möjligt att det får bli dagens rätt. Jag har legat i Wilmas säng hela natten och -det må vara psykiskt- men nu mår jag faktiskt rätt illa också.

Men vitpepparkorn har räddat mig från magsjuka förr. Det är en sån där huskur som jag är uppvuxen med. Och den brukar vara himla effektiv. Ungefär som whisky, som jag också tar som medicin. Fast mot hosta.

Emellanåt försöker jag tänka väldigt kalla tankar-precis som A brukar göra när hon mår illa. Man ska liksom förflytta hjärnan till is, snö och iglos. Jag vet inte om det funkar.

Wilma mår någorlunda faktiskt. Har sovit hela natten, så förhoppningsvis var det bara den där superspyan som behövdes. Nu oroar hon sig mest över var i huset hon ska få titta på Lets dance ikväll eftersom hon för tillfället är placerad i karantän i sitt rum...