Efter samtal på fm med dagis så var allt bra igen. Det var ju skönt det. Han hade varit grinig ett tag men ätit frukost i alla fall-vilket han svor på att inte göra först. Sen hade det väl gått över. Eller om han gav upp...

Nåja. Snart är måndagen över. Jag tackar för det. Nu börjar nästa arbetsfas. Komma på vad vi ska äta till middag... Det är så himla knepigt att hitta på nåt verenda dag. Jag har ingen fantasi! Längtar till på onsdag då det är tjejmiddag! Bjud på vad du vill U! Vad som helst duger faktiskt, det bästa är att bara slippa bry sig! (Men det är ju bra om det är gott och jag tar gärna den där chokladkakan till efterrätt).

Min stora undran inför kvällen är hur jag ska kunna hålla mig vaken och se Prison Break. I praktiken blir det inte ett problem. Det är omöjligt. Men jag var fruktansvärt trött i morse. Det här med klockomställningen är jag inget fan av i allmänhet och i synnerhet inte när vi ska gå tillbaka till sommartid...

Men det är klart. Brorsan är det värre för som med jetlag klev upp '02.30' i morse... tala om klockomställning. Alltid är det nån som har det värre.

Alla föräldrar som har barn på dagis tror jag har upplevt det. I alla fall nån gång. Det är inte roligt. Det är snarare väldigt jobbigt i mamma-hjärtat när ens son förtvivlat gråter när man lämnar honom på dagis. Vilket hände i morse.

Vid dessa tillfällen blir han dessutom så fruktansvärt stark och man känner verkligen att han tar i för allt vad han är värd för att försöka hålla en kvar. Med bara nävarna. Eftersom nu tårarna inte verkar bita på den utåt sett hårdhudade modern... :

'Det kommer ju att bli SÅ roligt idag!' (men vad vet jag om det?) 'Pappa kommer och hämtar dig kring fyra' (egentligen är det halv fem). 'Ju fortare jag kan åka på jobbet desto fortare ses vi hemma igen'. (Det är bara det att jag alltid är sen på morgonen så jag är aldrig hemma före fem, typ nånsin).

Det hjälper inte att kompisarna lyser upp när de ser honom och till och med säger att de har saknat honom. (Ganska storartat av en femåring att säga det till en kompis by the way). Nä han är tvärtemot. Och ska INTE vara där. Och INGENTING är roligt.

Han har antagligen varit ledig för länge. Han har varit på dagis en dag på fyra veckor nu och idag var det dags att dra igång vardagen igen. Jag har själv alltid stora problem första veckan efter en semester till exempel så jag kan tänka mig hur han känner sig. Men ändå. Det är inte kul. Och kan lägga sordin på den mest underbara måndag. Suck.

Veckans bästa dag snett efter fredag. Har sedvanligt mos i huvet och orkar inte ta mig för speciellt mycket alls. Trots att det är mycket jag borde...

Wilma och Matte är på handbollsturnering i Nordmaling, där Wilma spelar. Teo är fortfarande i pyjamas och tittar just nu på Star Wars. Jedins återkomst närmare bestämt. En gammal VHS film som hoppar och har sig emellanåt, men det stör inte Teo direkt.

Olämpligt att låta honom se på den? Möjligen, men hela trilogin är de bästa filmer han vet och han har då hittills inte haft en enda mardröm om vare sig guldrobotar eller Jabbahuttar.

Är för övrigt fundersam över Wilmas fisk. Antingen så håller han på att dö och det är därför han väljer att simma runt på rygg så ofta. Han gillar också att bara flyta runt precis på rygg liksom för att få oss att tro att han är död. Men så spritter han till och svischar runt skålen som en tokig helt plötsligt. Det är lite konstigt.

Wilma har haft ångest i flera veckor över det här så det lutar åt att det är ett beteende han har och inte en näradöden-grej. Wilma är lovad en ny fisk om Nemo dör. Men 'Jag kommer aaaldrig att hitta en sån söt fisk igen' säger Wilma dramatiskt när det kommer på tal. Så vi får väl se.

Nu ska jag försöka upparbeta nån form av inspiration till att städa. Fast inspiration är ju för amatörer har jag hört. Så det är väl bara att sätta igång.

Nu har jag fått MMS och SMS och telefonsamtal halva dan från människor jag känner som bara vill äckla sig.

Antingen befinner de sig på en is och har kört skoter i solen hela dagen... eller sitter på nån himla fjälltopp och solar och har det 'helt sjuuuukt bra'...

Vad trevligt då! Rub it in bara.
VISSA måste faktiskt arbeta också!


Jaa, och?! Jag kanske inte har så bra minne. Jag kanske har råkat glömma bort att jag sände runt precis samma sorts meddelanden varenda dag förra veckan...
Så vaddå då?! Det är faktiskt inte riktigt samma sak.

Sola skiner och jag har vunnit ytterligare femti kronor på Triss.

...Det kanske är det här med den 'nya' inställningen som gör det? Att jag vinner alltså...?

Har ätit en jättegod lunch. Dagen till ära hade man berikat salladsbuffén med inlagd sill (!) som var hur god som helst. Som en form av kreativ sillsallad... Smarrigt.

Gick sen på en skön lunchpromenad med A.
Å snart väntar helgen.

Men roligast av allt är att Prison Break börjar på måndag.

JIIHAA!

Tänkte att jag skulle försöka bli lite mer tacksam över 'det lilla i vardagen' som så många pratar om att man ska vara. Och det började ju riktigt bra.

För när jag kom inkörande på parkeringen på jobbet i morse så fanns det en carportplats till mig bara hälften så långt bort från ingången än vad som brukar finnas kvar när jag kommer åkande. Överraskande.

Samtidigt som jag så kom A dessutom gående över parkeringen och vi fick därför sällskap till dörren. Alltid trevligt.

Hissen som alltid stinker av gammal cigarettrök var i princip luktfri och stod dessutom på rätt våning när vi skulle upp -så vi slapp gå i trappan. Positivt.

Mackan jag hade med mig var god och te:t lagom varmt. Gott.

Jag har sovit jättegott i natt och i söndags vann jag femti spänn på en Trisslott. Spännande.

Mmm. Jaa. Sämre kan man säkert ha det.

Kroppkakor. Men vad är det för namn på en maträtt?
Kropp kakor.
'Kakor av en kropp'? som Teo funderade när vi åt...
Nä men det är inte speciellt gott. Faktiskt. Man hör det ju på namnet.

Igår åt jag våfflor Våffeldagen till ära. Jag skojade till det lite och hade cremefraiche, rödlök och rom på mina. Det var allt annat än äckligt. Tills Wilma började filosofera högt kring romen:

'Är det här fiskägg'?
'Hrm! Jaa...'
'Lever dem'?
'Absolut inte!'

Jag passar på att skrapa bort lite från skeden jag håller på att ösa upp med. Jag bestämmer mig för att ta lite mindre nämligen.

Wilma fortsätter snurra glasburken och tänker vidare;
'Små fiskbebisar...krossade...döda...'

Ungefär där bestämde jag mig för en våffla med sylt istället.

Annat otäckt jag hört om i matväg den här veckan är när brorsan i godan ro sitter och äter ett helt fantastiskt grillspett i Brasilien. Njuter till fullo tills han upptäcker att det i slutet av det så kallade spettet sitter kvar en hel tass. Med klor och allt.

Då föredrar jag nästan kakor av kropp eller krossade fiskbarn.

Det är verkligen så segt att vara tillbaka på jobbet efter en veckas semester. Samma känsla varje gång faktiskt. Oavsett längd på ledigheten.

Inte så att jag inte har att göra, absolut det motsatta. Det blir oftast så när man inte har nån annan som gör ens jobb när man är borta. Det är bara att tugga i sig bakifrån liksom. Det som inte hanns med innan man for finns till att börja med kvar och sen har det kommit nya grejer under tiden man var borta och så ytterligare saker idag.

Då blir jag lite stressad. Jag blir lätt det. Även av mindre. Nåja. Bättre tider skall väl komma.

Skulle vara trevligt med en jättestor Trissvinst eller nåt.
Det skulle göra mig glad just nu.

Då var jag tillbaka. Med en svag brunton i ansiktet och förhoppning om en fjällsemester även nästa år. Alltså. Så fullkomligt fantastiskt vi har haft det! Vädret som hämtat ur en fjällresekatalog. Klarblå himmel gassande sol. VARJE dag! Vi hade förhoppningar om en, möjligen två dagar med någorlunda väder, gärna några solglimtar. Men detta! Ah! Så faboulus! Jag kan gärna göra en vana av detta.

Vi har suttit (eller JAG har suttit) i backen varje dag medan resten åkt slalom. Wilma och Teo hade tidigare aldrig stått på ett par skidor men innan veckan var slut tog de båda korgliften upp på toppen i Tärna och för utför för egen maskin! DET var hur coolt som helst att vara med om! Mamma Farträdd satt tryggt nedanför och tittade på.

Jag har åkt några åk jag med, men inte så många. Typ tre... Men det var helt ok. Självvalt så att säga. Jag skötte markservicen istället. Och får man göra det i totalt solsken så är det helt ok.

Jo men visst. Nu håller vi faktiskt på att vara färdiga. Nästan allt är packat o klart. I sista stund kom vi på att be grannen fixa med post och tidningar. Kom också på att vi ju har en fisk som faktiskt behöver mat varje dag... Surprise...
Men det löste sig också.

Ja ajö då. Nu drar Taikons till fjälls.

Glad påsk!

Jag är inte känd för att bära fjällrävenjacka och kunna tända trangiakök direkt. Mitt friluftiga liv är lika med noll så jag har verkligen inte så mycket utrustning för en sån här semester. Vi ska till fjällen! Men herregud hur gör man?! Jag äger ju inte ens vettiga kläder för att vara ute i en pulkabacke!

I handskväg till exempel, så äger jag ett par luddiga fingervantar som Teo refererar till som 'drakvantarna'. De duger icke! Så iväg på Intersport. Ut kom vi femtonhundra kronor fattigare. Det är dyrt med handskar, men jag behövde ju en mössa också. Och ett sånt där praktiskt superunderställ. Lite sockar... och jaa det drog iväg.

Dessutom kom vi på att vi nog behöver badkläder med också i det fall vi inte har tur med vädret. Så jag var tvungen att handla det med. Prova badgrejer är inte kul alls. Så nu är jag nedbruten över min lagårdsvägg till big ass.

Jag lämnade provhytten som vore det ett biktbås där jag lovat att bättra mig. Veckan efter kommande ska jag verkligen skärpa mig. Annars är det jag och Anna Skipper inom kort. Fy faan va fet jag håller på att va! .
Nä, fy. Vädret better be gooood...

Vår vana trogen har vi naturligtvis inte börjat packa ännu. Oh nej då. Men griljerat en påskskinka har jag och gjort en ugnspannkaka att ta med.
Det var väl bra?!

Kvart över sex igår kväll på väg hem från jobbet ringer mobilen. Och jag veeet vem det är. (Först bara genom det faktum att det ringer precis då och sen ser jag det ju också förstås)...

Det är brorsan.

'Jaaaa', säger han, (med hemskt belåten röst) 'nu sitter jag hääär på Arlanda och äter en räklandgång och dricker ööööl'.
'Å här sitter jag på en snögloppig väg på väg att hämta pizza', kontrar jag.

Trots det så blir han inte avundsjuk...

Men det är jag. Fasen va gött å vara på väg utomlands nu! Till Brasil dessutom.
Sen får jag M i luren, brorsans sambo

'Ska det bli härligt nu då'? Frågar jag, oerhört dumt.
'Jaaaa'. En eftertankes tystnad och så kommer det:
...'Alltså jaa, jag är faktiskt avundsjuk på mig själv'!

Jag hoppas det blir den drömresa de hoppas på och självklart är jag glad för deras skull. För sällan har M:s företag s slogan passat bättre på några människor: Because youre worth it.

Va roligt. Med fredag igen. Min allra bästaste dag på hela veckan. Man vaknar på morgonen och har hela helgen framför sig. Förhoppningsvis fylld med enbart roliga saker. Det är rätt enkelt att jobba också, det infinner sig nån slags fredagstämning även där.

Å så bakar de goa kakor i matsalen. Sånt är alltid trevligt.

Just idag har jag massor med jobb att fixa med innan jag ska vara ledig nästa vecka. Av nån anledning så blev jag medveten om den ledigheten på riktigt först igår eftermiddag. Som ett slags kallt awakening om allt jag inte hunnit med hittills som ska vara klart samma dag som jag är tillbaka.

Hur jag kunde missa det? Jo men det har ju bara varit planerat sen i december...

Det är ungefär lika konstigt som att jag-som är en av världens mest högerhänta personer-häromdagen högg mig med kniven i HÖGER pekfinger när jag skar tomater.

Mmm. Det är sånt som händer mig det, se.

Ibland vaknar jag med Di Levas låtbörjan på hjärnan 'Ännu en dag. Jag vaknar upp igen'... Så var det ungefär i morse. Så segt att ta sig ur sängen. En riktigt dålig hårdag på det och dessutom inga kläder att ha för de har minsann krympt i garderoben. Jättekonstigt.

Och sen hade jag en liten förhoppning om att bli uppmuntrad av en liten poliskontroll igen men fick bli besviken. Fast det var väl lika bra med tanke på håret kanske.

Ja,ja.

På lunchen ska jag och A gå iväg på ett marknadsseminarium. Det ska i alla fall bli intressant. Tror jag. Det är hur som helst alltid kul att höra hur andra tänker inom samma område. Ska bli trevligt att prova ett annat lunchställe än det man alltid äter på också.

För övrigt är jag skitavis på min bror som åker till Brasilien imorgon...

Samtal på jobbet:

Kollega:'Men heeej jag tänkte på dig i lördags'!
Jag: 'Jahaaa va trevligt! Hur kom det sig då'?
Kollega: 'Jo vi gjorde sånna där potatisbakelser'...

Hmmm...

Det är alltid roligt när folk tänker på en. Verkligen.

Självaste Messiah talar till mig på morgonen. Ja det är helt sant. Tänk att heta nästan som Jesus själv. Lite coolt faktiskt. Han rabblar upp nyheterna på radion i alla fall. Och när han är klar säger han alltid
'Det här ÄR Messiah Hallberg'... med sån där betoning på ÄR. Och det kanske behövs för det är ju ganska otroligt namn ändå.

Nåväl.

Drömmarna-jag-kommer-ihåg fortsätter. I natt drömde jag att jag reste till Afrika!

Rådgjorde min drömtydningsbok på ordet 'Resor'. Och det visar sig att en stor förändring i mitt liv är på gång. Ser man på, ser man på! Det börjar bli spännande det här!

Det blev mindre roligt när jag läste under 'Afrika' för det betydde att läkarna skulle förbluffas av min sjukdom och jag skulle bli tvungen att sluta arbeta!

Hilfe! Det var värre. Men man tror ju på det man vill tro liksom. Jag väljer det första. Messiah alltså.

Poliser är i mina ögon ett mycket trevligt och rätt så respektingivande släkte. Bara människor, visst.
Men i uniform.

Min väg till jobbet är faktiskt relativt ofta bemannat med poliser som vill att man ska blåsa i små rör och visa sin nuna på körkortet och så. Så även denna morgon. Skillnaden idag var att det var kanske en av Sveriges tio snyggaste poliser som stod där och vinkade.

Vad jobbigt det blir då! Och varför blir det det? Jag fumlar med börsen, ler alldeles för brett och känner till min förskräckelse att jag blir varm om kinderna! Jag rodnar klockan åtta på morgonen! Det händer i princip aldrig-nån tid på dygnet. Så fånigt.

Hjärnan arbetar samtidigt på högtryck för att rannsaka gårdagen också-för jag drack väl inget vin igår? Tisdagkväll? Nån drink? En whiskey till kvällstet?
Ne.

På frågan om morgonen varit bra så säger jag så 'jaa då, hittills'. Vaddå 'hittills'?!?!? A men vad är DET för svar? Är jag helt dum i huvet? Kan ju sannerligen misstolkas. Det var ju inte så jag menade!

Ja herregud. Jag tycker att de ska se över sina trafikkontrollerande poliser. De kan kan nästan bli en trafikfara.

Jahapp. Då kände jag mig som en gammal tant igen då...
Pratade med vår supertrevliga praktikant Emma på lunchen. Jag vet att hon är lite yngre än jag, men det känns ändå som att vi har mycket gemensamt...

Samtalet kom in på livet före detta. Utbildningar, andra jobb, städer man bott i och folk man träffat. Visade sig bland annat att jag varit tillsammans med storebror till en av hennes kompisar? jaha se där. Världen är alltid så liten. Och så mycket man hunnit med egentligen under sitt inte så hemskt långa liv ändå...

Vi kom så in på när jag och Matte blev ett par så där på riktigt. Året var 1993.

"Åååå", sa Emma "1993... få se då gick jag i trean".

AAAARGHGH!

Drömmarna fortsätter. I morse när jag såg Mathias mundering för dagen-superunderställ och tjocksockar för en dag i slalombacken-kom jag ihåg en av nattens drömmar.

Jag vann minsann ett finfint presentkort på lektioner i en skidskola. Men inte vilken skidskola som helst utan en på Gammlia, i längdåkningsspåret.

Alltså inte den slalomskidskola jag så desperat behöver nu inför fjällensemestern nästa vecka...

Vill Ödet mig säga något?... Kommer jag att göra ny karriär som Kalla Den Äldre? Eller är det tvärtom en varning för att överhuvudtaget hyra någon slalomutrustning där uppe?

Det är klart att till och med Ödet är oroligt eftersom jag bara har cirkus fem tillfällen av erfarenhet i backar sen tidigare...

Kanske ska nöja mig med att gräva en grop åt mig själv och sola istället. För jag utgår ifrån att det här vädret inte kommer att störa oss nästa vecka. Jag kan vara den som kokar kaffe på spik och delar ut korvmackor åt alla istället.
Känns plötsligt väldigt säkert och tryggt.

'Välkomna! Här borta har vi en fördrink'.
Tjejernas fest i lördags för oss föräldrar började bra. Och enligt 'reglerna'.

På förrättsfaten låg sedan två bananbitar, äppelbitar och apelsin, gurka, vindruvor - och dip till det.
En kombination som faktiskt funkade helt ok.

Till varmrätt fick vi tacos och till efterrätt hade de bakat en kladdkaka, som de innan servering mönstrade med ett stort florsockerhjärta(!)

Välplanerade lekar, varav en utomhus, efter maten, vackert dukat bord och bra tajming på hela kvällen gjorde festen till riktigt beundrandsvärd. De är trots allt bara 9 och snart åtta år.

Nånstans har de snappat upp 'hur man gör'. Vi mammor vill gärna tro att vi har föregått med gott exempel här. så vi sträckte på oss hela kvällen.

De hade koll på placeringar kring bordet och koll på klockan för att hinna det de planerat. De var dessutom lite småstressade innan för att de skulle hinna med förberedelserna. Som sig bör liksom.

Bindefeldt har ett par efterträdare klara redan nu.

Jo då så att. Det gick bra hos dietisten.
Han får i sig det han ska och lite till så nåt fel på energiintaget var det då rakt inte. Så det så.

Möjligen var det nyttigare med mackor till mellis än muffins...
What´s new...

Så det var la käckt. När hon frågade oss om vi hade vägt honom precis så svarade Teo snabbt
'Jaaa och jag väger liiite bättre nu'!

Hmmm. 'Bättre'... Stackarn tror ju att det är nåt fel på honom! Hoppas att det här inte sätter några traumatiska spår i hans hjärna...

Nåja. Fredageftermiddag. Det är verkligen en fröjdens tid det. Ikväll blir det rödvin med tjejerna i kvarteret och imorgon har Wilma och hennes kompis bjudit familjerna på fest!

En liten duett med Martin Stenmarck är ju aldrig fel. Han sjöng för mig i bilen idag och då kunde jag ju inte låta bli att gasta med. Härlig morgon faktiskt. Särskilt när solen skiner och snön gnistrar och man bara har en vecka kvar till fjällen-semester. Fast jag håller på att bli förkyld. Är sådär mosig i hela kroppen och liksom luddig i huvet. Inget ovanligt alltså men det där riviga i halsen är inget jag brukar ha till vardags. Eller så har det att göra med överstämman i bilen... Ja, ja.

Drömde så konstigt i natt. Jag och blogg-Josefin var på danskurs. Amy Diamond var med också samt en av de säljare jag brukar köpa profilprodukter av. Han var för övrigt lärare.

Vi dansade en liten jive. Minsann. Och jag hoppade och skuttade som bara den, ja så pass att benen emellanåt var i luften båda två samtidigt. Och vi var sååå duktiga och fick fina applåder av de andra som var imponerade över hur bra vi var, sånna naturbegåvningar, eftersom det var första och enda gången vi var där -som ett slags gästspel, och de andra hade typ tränat hela livet.

Jag kommer i princip aldrig ihåg vad jag drömmer. Oftast är det bara ett enda svart hål i huvet när jag vaknar. Men eftersom jag för ovanlighetens skull kom ihåg imorse så var jag tvungen kolla i min drömtydningsbok sen. Och det betyder bra grejer att drömma om dans. I alla fall om man deltar själv och inte bara tittar på andra. Pengar ska flöda och man ska lyckas i affärer bland annat. Så det var ju intressant... Jag som HAR så mycket business för mig...

Jag borde börja cykla till jobbet. Jag har sagt det många gånger men det finns alltid nån mycket bättre anledning till att inte göra det. Så det blir ju aldrig av.

...Man kanske skulle orientera istället?
Det skulle ju vara ganska nytt och oprövat på nå vis.
'Hur tar du dig till jobbet'?
'Ja nä men du vet jag orienterar ju'.

Det skulle man kunna säga och vara rätt säker på att vara ensam om. Lite lagom unik så där. Kanske starta en ny folkrörelse...

Nä. De som känner mig vet att jag med en liten karta genom I20 skogen -eller vilken annan skog eller tätbebyggt område som helst-inte alls är någon lyckad kombination. I alla fall inte om jag vill behålla jobbet. För jag skulle förmodligen inte hitta hit alls.

Är det nåt jag avskyr så är det telefonförsäljare. Inte säljarna i sig naturligtvis, utan principen att man ringer mig i mitt hem-gärna i middagstid- och STÖR.

...Fast på frågan 'Har du tid några minuter?' så svarar jag alltid 'Jaaa det går bra'.

Idiot är jag som borde skylla mig själv alltså. Men jag är ju av naturen så jävla snäll också.

De vill bara lura mig. Jag vet det. De har nog en bild av nån slags stjärna eller snarare en torsk bredvid just mitt nummer, för den köptorsk jag är. Det gör mig ännu mer irriterad. Och det är alltid MIG de ska prata med! Alltid. Ja, ja det kan ha att göra med att jag står på telefonnumret men ändå. Mathias är mycket bättre på att säga nej.

Så. Jag vill alltså inte ha nåt! Låt mig va! Ring inte mig! Och skulle jag komma på att jag kanske eventuellt behöver en försäkring till, tvåtusen kilo tvättmedel i en abnormt stor tunna som inte får plats nånstans, eller plötsligt inte kan leva utan tre nummer av Hus o Hem och ytterligare tre designade ljuslyktor-då hör jag av mig själv.

Tack.

Nu börjar jag tappa fokus. Jag har sett suddigt sen i morse och fingrarna har fortfarande inte riktigt släppt den där känslan av att vara uppsvällda och avdomnade. Ja det brukar kännas så innan jag riktigt har vaknat på morgonen.
För mig alltså. Jag säger inte att det är ett normaltillstånd. Även om jag hoppas på det... Du vet när det känns så där som att man ska tappa greppet hela tiden? Fingrarna måste liksom värmas upp... ?

Hur som helst. Det har gått ganska bra med vakenheten i alla fall. Fram till nu. Har motat i grind med kaffe -som idag faktiskt inte smakade enbart räv-så det var bra. Och tur.

Men nu går det snart inte längre. Moset i huvet håller på att ta över...

Är det solen eller möjligen sportlovet som gör att jag är så himla trött idag? Eller är det att A är sjuk vilket gör att min dag skimrar i grått trots solstrålarna...

Kanske unnar jag mig nån timmes sportlov jag också idag.

Kvart över elva känns det som om jag inte står ut en enda sekund till. Jag är alltid såå hungrig den tiden. Men bara på jobbet. Aldrig hemma. Det är konstigt.

Går på lunch nu.

Har ägnat kvällen åt att leta fetthalter. Har renskrivit allt det som Teo ätit sen i lördags och insåg att det inte räckte med det utan man var dessutom tvungen att ange märke och fetthalt också.

Guuud så besvääärligt! Hade mycket hellre sett mer än fem minuter av Design Simon o Tomas.

Har stått på huvet i kylen, frysen och skafferiet samt ringt svärmor och frågat vilken juice de använder samt vilken glassort de bjöd sonen på i helgen. Helt galet. Men det kommer säkert nåt bra ut av det. Eller så får vi skäll på fredag eftersom jag faktiskt inte har en aning om hur man räknar ut fetthalten i våffelsmet, jättestora kanelbullar man köper i caféer, eller en näve smågodis. (...Ja näringshalten i det här ser ju riktigt lovande ut)!

Jag har i ärlighetens namn fifflat lite med tiderna också... För det ser ju för oansvarigt ut att skriva att femåringen fick frukost kl 10 ena dagen och 11 andra dagen... Men han sov ju!
...Fan det kanske också är onormalt?!

Han är helt fixerad vid vågen nu också. Hade knappt svalt sista smulan av kvällsmackan så sa han 'Så! Nu vill jag väga mig!'
Vi när ett offer!

På fredag har vi tid hos dietisten med Teo. Hans matvanor ska då börja 'utredas'. Fast det känns lite som att det är vi som föräldrar som står inför nån form av sågning...

I tre och en halv dag har vi i alla fall bokfört allt han äter. Eller. Ja det blev farmor som fick göra det mesta jobbet eftersom han ju var där i helgen.

Hur ska man då tänka? Ja naturligtvis ska man ju bara köra på som vanligt, äta och laga mat precis som man brukar. Med risk för att bli utbuad på fredag. Men det ligger ju rätt lämpligt till hands att skärpa till matvanorna lite extra när en människa ska rannsaka det sen...

'Jo det var pannkaka han åt ja, men vi gör ju smeten med fullkorn och graham vi. Och osötad sylt'.
Fast det är inte så trovärdigt förstås.

Egentligen tycker vi att det är helt galet att vi ska göra det här alls. Han är smal, visserligen, men man får kanske kika lite på påbråt också... Hans morfar vägde 18 kg i ettan... Och på Mattes sida är de ju inte direkt kända för övervikt heller.

Försvarstalsövningen har inletts...

På väg hem efter att ha hämtat Teo i Robertsfors.

'Varför är det parkeringsskyltar efter vägen'? undrar Teo.
'Jo men om man behöver stanna för att till exempel fixa med bilen, kissa eller sträcka på benen så är det bra, så man inte behöver stanna mitt på vägen'. Säger vi vuxna myndigt.
'Jaha... Eller om man kanske vill stanna och ha lite snöbollskrig till exempel'. Säger barnet som fortfarande har lite oförstört kreativt tänkande kvar...

'...Ja. Precis'.
Vi tittar på varann med höga ögonbryn.

Teo fortsätter:
' Eller man kanske vill stanna bilen där och gå ut och titta på stjärnorna också'.

Han är poet också. Sonen.

Just ikväll var det knappast några stjärnor alls som lyste, så vi frågade Teo varför det var så.

'Ja du vet mamma att alla stjärnor finns där och lyser hela tiden. På dagen också. De är lika stora som solen men finns så långt borta att de inte syns lika mycket'.

Ett stycke förbryllad och mäkta imponerad mor satt vid det här laget gapande i passagerarsätet. Min son! Vad han kan! Pappa läraren hade inte kunnat säga det bättre själv.

'Ja men om stjärnorna lyser hela tiden', sa Matte, 'varför ser vi dem inte nu då'?
'Tjaa', funderade Teo, 'det kanske är strömavbrott just nu... Eller så kanske det är en kille som heter Lars som precis har släkt dom'.

En rolig fest:

1 Inbjudningskort med rocktema
2 Supergod mat, gärna italiensk buffé
3 Gött sällskap och trevliga nya bekantaskaper
4 Sånghäfte med låtar som The Boxer, The Letter och I still haven´t found what I´m looking for
5 Lajvband som öser
6 Bar
7 Skratta hela vägen hem
8 Ont i håret dagen efter

Jag checkar alla ovanstående punkter idag.

Har precis sagt hej då till kompisar som åker till Thailand på torsdag. GAHHHH va avis jag bliiiir! De är värda världens bästa resa, absolut, men jag vill åxå!

Suck.

Ikväll ska jag o Matte på 40 års fest. Det är verkligen respektfullt med just 40 på nåt vis. Det känns svindlande vuxet. För ungefär en grisblink sedan fyllde jag 30 och om bara ett par månader blir jag 35. Hur gick det till?

Alltså tiden går så fort! Rätt vad det är så är det väl MITT 40 årskalas... Då är Teo... 10 och Wilma skräckinjagande 14!

Jeeeesus.

Har haft en något rörig lördag förmiddag. Mamma som skulle haft barnen hos sig i helgen blev oturligt nog sjuk stackarn. Synd om dig mamma! Så sex timmar innan festen började vi reka nya barnvakter. Nu har vi hyst in ett barn hos J och ett barn är på väg till farmor o farfar. Det är sån tur att man har folk som kan ställa upp i 'krislägen'. Egentligen helt fantastiskt!

Så nu till nästa krisläge. För jag har som vanligt ingen aning om vad jag ska ha på mig...