Så trevligt man kan ha det. Sitter i mysiga stugan i Tärna och sippar på en av världens kanske godaste drinkar nånsin. Och har dessutom hittat internet i form av en liten rosa plugg.

Så värre kan man ha det en Valborgsmässoafton.

Men varför man tänder en brasa och firar just den 30:e april? Själv hävdar jag med bestämdhet att det måste bero på Konungens födelsedag, men det är så klart inte riktigt rätt. Jag har sällan det.

Oavsett så är det skönt med lite ledighet och en hel lång vår och sommar framför sig.

Nu ska vi iväg till fjällen igen.
Herregud vilket rännande det är upp dit nu plötsligt. Men det ska så klart bli jättemysigt! Vi hoppas på sol coh att det fortfarande finns snö i åtminstone nån backe.

Så-trevlig Valborg och allt sånt. Vi hörs.

Idag har jag käkat lunch med Steffo Törnqvist i Stockholm.

Eller ja. Vi åt i alla fall på samma restaurang.
Eller ja. Café var det väl kanske mer.

Han kom glidande till cafét i sin vita cab i alla fall, som den kändis han ju trots allt är och tog sig en sallad eller vad det nu var. En sån där Jag mötte Lassie-grej , typ.

Men det är konstigt ändå med folk man känner igen så där från TV eller nåt. Man försöker verkligen att inte titta på dem som om de vore nåt speciellt. Men det går ju inte att låta bli! :

'Hmmm undrar vad HAN ska äta då'... 'Jaha minsann det ska rökas PIPA... tjaa men han är ju en gourmet han... duger knappast med cigaretter där förstås'. ...'Eller är det whiskeykännare han är? Visst skrev han nån bok också?' ...'Ja i Nyhetssoffan har han då suttit i alla fall...och den där killen? Är det hans son det eller'?...

Jag kanske är konstig, men fungerar så.

Mormor var här igår. Dvs min kära mor. Det blev kväll och hon stoppade tacksamt nog ungarna i säng, med sagor och allt. Trots den för dem ganska sena timman.

Kära mor brukar läsa 'Det går en ängel kring vårt hus'... innan Wilma ska somna. Och igår framkom en ny variant av den, tills nu, någorlunda bibliska versen. För Teo tyckte att en liten omskrivning av den var på sin plats och kom på denna, som han sa, mycket bättre och framför allt mycket coolare variant:

'Det går en riddare kring vårt hus, han bär på två förgyllda ljus. Lasersvärdet har han i sin hand och nu somnar jag'.

Jahapp så var det fredag igen. Känns som ungefär en kvart sen jag satt och skrev om Agneta Sjödin och hade tonåringar på bron. Men det är väl så. Time flies when youré having fun.

...Och ibland undrar jag om jag inte borde emigrera till Stora Brittanien, för utan att jag menar det så kommer det ut engelska uttryck ur min väldigt svenska mun, titt som tätt.
Kanske nån slags sjukdom. Och denna sjukdom slår till alldeles väldigt när jag umgås med min bror eller med A. Fattar verkligen inte varför... Sjukt är det. Sjukt.

Ikväll blir det i alla fall jag o Teo. Wilma är på disco och Matte på killfest. Eller karlafest kanske man ska säga, de är ju trots allt kring fyrtio allihop. Mer. Eller mindre. Och jag tycker att det är extra trevligt att det numera är så himla ljust på kvällarna. För då kommer det nämligen ta längre tid innan mörkerrädslan slår till ikväll. Det som är dåligt med allt ljus är att jag väl glömmer bort att dra för persiennerna i tid... Men nu har jag ju påminnt mig själv så det kanske funkar.

Tjaa klockan är tjugo i sex och vi har redan käkat middag. Känns jättebra det med. Även om intaget bestod av rent skräp från De gyllene Bågarna. För övrigt har det varit en allmänt väldigt bra dag, som har gett fina möjligheter. Har bland annat vunnit 25 spänn på fredagstrissen. Det är aldrig illa.

Var på bio med Jy i måndags. Jag är inte det så väldigt ofta. Vare sig med henne eller nån annan. Vet egentligen inte varför, men tror att det har att göra med bekvämlighet.
Är nämligen av naturen en lat människa. Ligger helst i min egen soffa iförd pyjamasbyxor inklusive pådragen filt och ser på film.

Men det ÄR verkligen mysigt att gå på bio. Om än dyrt.
Jag är av naturen en snål människa också.
Kanske därför det känns som om den senaste filmen jag såg på bio var Cocktail med Tompa Cuise eller nåt... Men i sanning var det nog Underbar och älskad av alla med min idol Martina Haag.

Hur som helst. Nu är min senast sedda film på bio 'Min brors flickvän' istället, med en annan av mina favvisar...som jag bara ser framför mig men aldrig kommer ihåg vad han heter.
Är en hemskt glömsk människa också. Men jag menar han...den där roliga 40 year old virgin-mannen...Carrel eller nåt. Filmen var helt ok. Ganska kul, lite sorglig och väldigt mysig.

Sen gick vi på Station och fikade. Har blivit mycket fika på stan nu ett tag... Och vi blev rent förvånade över så mycket folk det var som fikade ute en måndagkväll. Inte mindre än fyra stycken från jobbet var där samtidigt dessutom. Lite deja vu över matsalen på jobbet...

Tjaa och som vanligt, när man haft en mysig kväll, så där på stan, så undrar man varför man inte gör sånt bara lite oftare?

Nu är det definitivt eftermiddag. Huvet är helt tjockt och så känns det precis som att någon verkligt elak figur sitter därinne och spelar oljefat bakom ögonen eller nåt. det bara dånar.

Alvedon har inte hjälpt så nu är det bara en sak som gäller och det är att droga sig.

En kopp av matsalens trögflytande kaffe får det bli, trots att det har otäcka biverkningar i form av pajad mage.

Var förra veckans optimism har tagit vägen?
Jo men den finns där. Under oljefatet nånstans skulle jag tro. Det är bara lite smärtsamt att hitta den just nu.

Igår var det som bekant fredag. Matte tittade på hockey, jag och Teo tittade på Talang och ungefär sju minuter av Så ska det låta. Wilma var på discokalas.

Wilma var borta förra helgen också. På fest. 'Vanlig' fest bara och inte för att nån fyllde år eller så. Det var dessutom killar där... Hittills har det mest handlat om tjejkalas, så det var lite nytt. Den festen slutade kl nio och var i ett hus ungefär hundra meter från vårt. När hon inte var hemma tolv minuter över nio började det krypa i kroppen. Och jag tänkte att herregud. Om bara några år så sitter vi här på sylvassa nålar och väntar hem Wilma från STAN...

Jag riktigt ser det framför mig. Bussturlistan uppslagen, telefon i högsta hugg, blicken på klockan och bilen på konstant tomgång. Redo för utryckning. Abrupt slut på fredagsvinglaset dessutom, för man vet ju aldrig. Rätt vad det är behöver man ut... Kanske får göra upp nån sorts jourkörschema med grannarna när det väl blir dags.

Wilma var hemma ganska precis tretton och en halv minut efter nio förra fredagen i alla fall.

Det som skilde sig lite från andra hemma-fredagar just igår, var att det vid niosnåret ringde på dörren. Jo men det händer inte så där jätteofta den tiden en fredagskväll, hos oss i alla fall. Och ännu mindre ofta står det ett gäng tonåringar där utanför. Det var elever till Matte som bara ville hälsa på. Jättetrevliga var de, kom in och drack lite saft en stund. Det tycker jag var lite häftigt. Att de kom på att hälsa på sin lärare en fredagkväll! Det hade jag aldrig gjort i den åldern. Men det är klart, jag hade ju inte Matte som fröken heller.

Jag tänkte att jag skulle komma ihåg det i alla fall, när Wilma eventuellt kommer hem lite sent nån kväll i framtiden och hävdar att hon och några kompisar bara passat på att titta förbi hos sin lärare en sväng. Då ska jag minnas att den ursäkten faktiskt kan vara alldels sann.

Nä men vad gör Agneta Sjödin på Så ska det låta?!
Har nån blivit sjuk?

Prova att hålla andan i en minut.

Det är jobbigt och kräver ansträngning. Prova att göra det samtidigt som du ska lösa ett problem. Då blir det ännu jobbigare och hjärnan börjar alldeles av sig själv att liksom bränna innanför pannbenet. Lägg sedan till att att du ska lösa det problem som osökt kommer att följa om du inte lyckas lösa det första, samtidigt som du bör be nån form av bön till nån form av högre makt.

Ovan har jag precis genomlidit.

Mathias ringde:
'Ja nu sitter jag här och kan knappt andas. Jag har inte ens ändan helt i sätet'.
'Va'?
'Ja jag är mitt på E4:an och bilen är utan bensin. Det är på noll. Det är inte ens noll det är ett STRECK!'
'Nä men va?'
'Ja det var ju nån som hade den här bilen sist'...
'Ja men när JAG hade bilen så fanns det ju bensin!'
'Hmmm typ igår. Lampan måste ha lyst då'.

(Lampan?! Vaddå lampa? när jag kör bil tittar jag på vägen)...

Ungefär här börjar jag hålla andan och samtidigt tänka på vad jag kan tänkas kunna göra för att lösa dilemmat ifall bilen huckrande stannar mitt i fredagstrafiken på just E 4:an. Jag har mycket i handväskan men inte bensin. Och ingen dunk heller.

Samtidigt som luften håller på att ta slut och hjärnan kokar funderar jag på steg två som kommer att följa ifall Matte nu inte tar sig fram till en mack innan bilen tvärdör och jag då måste rycka in på nåt sätt, för då sitter Wilma och hennes två kompisar på stan själva efter dansträningen och undrar vart deras hämtning tog vägen. Här kommer jag på mig själv med att dessutom rabbla 'käre gud låt det gå vägen' inne i huvet.

Precis innan hjärtat slutar slå så hör jag hur bilen stannar.

'Vad händer'?!
'Nu har jag parkerat på macken'.

Spännande va?!

Var trött i morse. Satt uppe och såg season 3 of 24 igår. Nej inte hela boxen på en gång, men väl de sista fyra avsnitten. Och det är en jättebra serie. Men emellanåt undrar jag.

Varför viskar de HELA tiden?

Mr Jack the best of them all Bauer väääser i sin mobiltelefon: 'secure the perimeteeer'. Och presidentassistenten mumlar till Mr President: 'pleeease David, you HAVE to listen to me'

Och det kanske han skulle göra om han bara kunde höra vad han sa.

...Han har ingen stake den där presidenten för övrigt. En riktig sill är han som enbart sitter bakom sitt valnötsbord och blir manipulerad hela tiden. Men han verkar snäll.

Nåja. Det är ju väldigt spännande i alla fall. Och kanske blir det en speciell känsla serien igenom bara för att de just pratar ganska tyst oavsett vad som händer.

När timern, fäst till bomben på Jacks dotters killes arm, tickar fortare och fortare till exempel, och Jacks dotters kille inte vrålar, utan sammanbitet pyyyser fram orden: 'It´s ok. Do it'. Och vill då att hans blivande svärfar ska hugga av honom armen med en yxa för att få loss bomben från honom och rädda USA och därmed världen...

Det är ju som handlingskraftigt på nå vis. I det tysta.

Min kära vän J berättar att hon åker till Kenya för att jobba om ett antal veckor. Det låter häftigt, men man blir ju onekligen lite skärrad också.

De har bland annat fått råden att ALLTID ta taxi -en riktig taxi- och ALDRIG gå själva under bar himmel. (När är den inte bar tänkte dom)?
De ska dessutom försöka sitt yttersta för att INTE se ut som turister(!)

Det sista kan faktiskt bli rätt svårt. En riktig utmaning onekligen. Även om J precis har färgat håret i princip svart så gör ju inte det henne till en äkta kenyan. Jag har tipsat henne om kastanjevattnet som åtminstone jag använde när jag var yngre för att redan från dag ett ha en sån där vacker (och inte alls kladdig och fläckig) bränna i ansiktet. Men jag vet inte om det ens tillverkas längre.

Nä usch jag känner oron redan nu. Och den oron följs av en mycket stark känsla av att hon nog skulle behöva en personlig vakt av nåt slag, som följer henne vart hon går...

Jag. Till exempel.

Igår tog jag så ansvar för min hälsa och bloggade därför inte!

...Eller så handlade det mer om tiden som inte riktigt vill räcka till för allt man vill göra.
Har kommit på att det här är ju faktiskt det enda livet man har. Eller vet om att man har i alla fall. Och här går jag omkring, nästan trettifem år gammal, med idéer och planer på vad jag egentligen skulle vilja göra med mitt liv - sen.

I bästa fall i nästa liv. För ska jag hinna med allt så krävs det ett par tre liv efter detta...

För nu hinner jag ju inte. Eller? Det handlar ju om prioriteringar så klart. Det är väl det livet går ut på, om man benar upp det. Och för att få det liv man vill ha måste man kanske prioritera rätt?

Jisses. Undrar i vilket land eller möligen planet jag varit i/på under natten? Känns som om jag gått en intensivkurs hos Dr Phil eller nåt...

Teo: 'Jaa du mamma, du har inte träffat mina föräldrar i Franskaengelskalandet'.
Jag: 'Nä. Det har jag ju inte. Så du har andra föräldrar där?! Vad heter dom då'?
Teo: 'Ja det är ju Barbro. Och så Karin'.
Jag: 'Eh jahaaaa. Barbro och Karin säger du. Vem är det som är pappa då'?
Teo: (indignerat) 'Ah men BARBRO'!
(Naturligtvis. Att jag inte förstod det. Självklart).
Teo igen: 'Men du förstår att jag älskar ingen i det landet. Men det finns en som är väldigt söt'.
Jag: 'Jahaa. Vem är det då'?
Teo: 'Hon heter Anna Nyström'.

Jaa min son, min son. Du kommer väl att hata mig när du blir äldre för att jag berättat det här. Men det är ju bara så underbart. Full av fantasi. Och absolut inga som helst fördomar. I love.

Idag har jag och Wilma haft en riktig tjejdag på stan. Nån gång ibland så sticker vi på stan bara hon och jag och så skämmer jag bort henne. Och det är lika mysigt varje gång.
Idag stod örhängen högst på prioritetslistan. Och fika.
Svindyrt fika blev det, som kostade tre gånger så mycket som lunchen vi åt på MCD.

Jag frågade Wilma vad hon trodde att fikat kostade. Hon såg ut som ett frågetecken.
'Ja men vad tycker du att det är värt då, vad tror du att det kostade'?
'Ja men det är ju VÄRT åtminstone hundra kronor, men tja det kostade kanske femti'?

Det kostade 98. Kronor.

Men det är ju sjukt! En bulle och en chokladboll (som i o för sig var den största jag sett och som vi inte orkade äta upp utan virade in halva i en servett och tog hem). En cola och en kaffe köpte vi också. Observera en vanlig svensk MUGG med kaffe. Inte ens en Latte eller Machiato. Nittiåtta spänn.
Det är ju ett rån! Men tydligen ett prisvärt sådant.

Det var länge sen det var så himla skönt att komma hem. Efter flera timmar i stekos, korvkok, kaffebryggning och disktrastork. Det har varit DM i handboll och Wilma var med med sitt lag, som Matte tränar. Det blev lite jobb tillsammans med de andra i köket. Egentligen bara trevligt, men det kommer liksom efter att det är ganska ansträngande ändå.

Efter det for jag tillbaka till Sveafestivalen där vi stod med jobbet igår, för att plocka ihop grejerna vi haft i montern. Tack för att du hjälpte till och bar Erica, jättesnällt. Det är faktiskt inte självklart för alla. Sen var det att hämta tjejerna på Gammliahallen och sen handla. Sen kom vi då hem till ett hus i kaos eftersom vi lämnade frukostbordet hals över huvud i förmiddags för att bistå med grejer på handbollen.

Jag har haft min assistent med mig hela dagen och det har varit tur det. Teo heter han och han har varit en klippa hela långa dagen. Och redan som femåring kan han 'spelets regler'. För vad var det första han sa när jag frågade om han kunde hjälpa till idag? Jo:
'Njaaa... vad får jag för belöning då'?
Han fick välja belöning och det blev en glass. Överkomligt. Och sen var jag en rätt stolt moder när jag tackade honom så mycket för hans hjälp och han helt självklart säger 'Men tack själv!'
Nånstans har man ju lyckats ändå.

Och nu! Nu är allt gjort, allt är bortplockat och jag vet till och med vad vi ska äta om en stund. Efter middagen kommer J med familj för att spela kort kvällen lång. Eventuellt dricka ett glas vin eller två också. Det hör som till.

AH! Helgefrid.

I morse hörde jag nåt märkligt, åter igen på radion.

(Ibland kan man nästan tro att jag är från ett väldigt tidigt decennium, ett decennium då det bara fanns radio)...

Hur som helst så var det till och med på nyheterna.
Rubriken var: 'Att blogga kan vara livsfarligt'.
Ja men du hör ju. Ok, kanske om man är en väldigt känd person och nån dåre får för sig nåt, men det här handlade inte om det. Nej, nej. Det var att vissa bloggare så frenetiskt skrev och skrev att de faktiskt svimmade av överansträngning!

Och här har jag gått och haft lite halvdåligt samvete de dagar jag av nån anledning inte skrivit nåt. Och så visar det sig att det är ganska hälsosamt. Så skönt att höra.

Ibland undrar jag ju. Varför blir jag så in i döden sugen på choklad och godis efter jag har ätit mat? Jag är hur mätt som helst, men det hjälper liksom inte. Finns det nåt i godislådan så blir den direkt efter maten attackerad av en närapå fanatisk människa, som råkar vara jag.

Jag saknar antagligen nån form av mineral, vitamin eller spårämne i kroppen... eller hur brukar det heta?

För rent sockerberoende kan det ju inte vara.

Nämnda godislåda finns i köket och hela familjen hör när man öppnar den dessutom. Oavsett var i huset de befinner sig. Det är lite jobbigt. Särskilt när nån av ungarna (som då sitter vid TV:n i ett helt annat rum men ändå hör ljudet av Lådan) ropar 'Mamma! Vad äter du på'? För då måste man ljuga, för det är ju trots allt tisdag eller torsdag eller nån annan mittiveckandag, och inte alls lördag.

Så då måste jag naturligtvis säga att det är tuggummi eller möjligen majskorn, eftersom de burkarna samsas i samma låda. Det sista går de aldrig på eftersom jag aldrig har eller kommer att börja käka majs, men tuggummi funkar för det mesta.

Sen får man ju stå till svars då på fredag/lördagkvällen, när de under nästan ceremoniella former högtidligen får lov att själva öppna Lådan, och i samma veva upprörda undrar var DERAS godis tagit vägen...

Men det är en helt annan historia.

'Alltså mamma! jag önskar verkligen att du var en Franska-Engelska man så jag slapp berätta allt för dig. Då skulle du bara kunna!'.

Teo spänner ögonen i mig och är en aning frustrerad över att jag inte begriper hans regler när vi spelar spel...

Usch va jag fryser. Det är verligen iskallt i huset på dagarna. Vi har nån inställning som gör att temperaturen går ner i huset dagtid, när vi normalt sett inte är hemma. Men då när man väl är det, som idag, så fryser man både näsa och häck av sig. Att frysa bort en bit av rumpan gör i o för sig mindre än att näsan förvandlas till en istipp... Ska ta mig lite te nu för att värma innifrån. Liksom.

'Du kan väl tända en brasa då'? Hör jag nån säga därute. Jo då. Visst. Om jag bara var bättre på att elda så skulle här glöda. Tro mig. Jag har försökt, men jag har inte rätta knycken. Det flammar upp och sen blir det svart. Det vill inte ta sig.

Nån scout blev jag ju aldrig, så eventuellt har det med det att göra. Pappa tyckte inte att jag skulle anmäla mig, fast jag väldigt gärna ville. Men han visste väl att det skulle bli som det förmodligen hade blivit-jag hade varit med ett par gånger men sen tyckt att det var trist och sökt mig vidare. Och så gör man inte i scouterna minsann.

Hmmm egentligen är det pappas fel att jag inte kan göra upp eld alltså...

Nåja, jag ska göra ett försök till med eldningen idag, det är av rent livsuppehållande skäl så det är bara att träna på.

Ja då var det åter igen bevisat. Vin ÄR bra. Vi kvinnor som dricker vin ibland löper mycket mindre risk att drabbas av demens när vi blir äldre, än de som inte gör det. Och detta baserat på en undersökning som har pågått i fyrtio år. Så. Det torde vara rätt sant. Trevligt när man har forskarna på sin sida.

...Den demens som det i vissa lägen känns som om man redan drabbats av måste alltså komma nån annanstans ifrån.

Äckligt på radion när jag åkte hem: fräsande ljud av fett som sprätter samtidigt som en röst försöker få hamburgare att låta aptitliga... Det blir så motsägelsefullt på nå vis. Funkar inte på mig.

Annat småläbbigt är att sitta i vårdcentralens väntrum, vilket jag gjort idag. Jag riktigt ser alla bacelusker som far omkring därinne, hostningar och snörvlanden överallt. Man blir ju sympatisjuk av att bara vara där. Tvångstankarna om att tvätta händerna, helst i sån där sjukhussprit, blir väldigt starka.

Riktigt vidrigt var det andra jag hörde på radion på väg till vårdcentralen, att folk i snitt byter tandborste 1,7 gånger PER ÅR! Och att det finns vägglöss i princip i varenda vägg...

Huvva.

Har precis tryckt i mig en Toffefee. En sån där rund kolaform med nöt och choklad i. Goda, men inte så himla kul ändå. Jag hörde trots allt låten i huvet; 'Man har så kul med Toffefee'! Och såg de aldrig sinande leendena på den rara lilla familjen som käkar sina Toffefee och HAR så ROLIGT.

Är det dom som har tappat greppet fullständigt eller har jag för höga krav för att jag vill ha liiite mer än en kolakopp för att skratta?

Oavsett så fick jag det inte roligare för att jag åt en sån i alla fall. Snarare infann sig en känsla av att 'det där var ju jäkligt onödigt egentligen'.

Att ha kul med en Toffefee... Det är falskt säger jag. Falskt.

Hemma är det fortfarande sjukstuga. Teo ligger konstant på 39-41 graders feber och nu har Mathias också börjat hänga. Feber han med och ont i kroppen. Kan det vara influensan eller? Vi brukar vara en aning sena med 'nya' grejer, så det vore just likt oss att åka på flunsan nu när de flesta redan har haft den...

Väntar med spänning/fasa på om jag ska drabbas själv. Eller kanske snarare när...

Jag vet inte men 41,3 i feber känns lite mycket. Teo är fortfarande sjuk. Igår kväll var han rätt medtagen med den nya toppnoteringen febermässigt tillsammans med huvudvärk. Ögonen hade förvandlats till smala springor i ett rödblossande ansikte. Det var synd om honom då. Han verkar något piggare idag. Endast 39,6 i feber och ligger i soffan och ser på film. Mycket bättre alltså...

Det är lite märkligt med feber och barn jämfört med feber och vuxna. Jag hade 39,8 en gång och mådde då så dåligt att jag till och med åkte in på akuten i tron att jag hade minst lunginflammation. Kändes en aning försmädligt att åka därifrån med diagnosen virusinfektion...

Helgen för övrigt då? Ja, Wilma och hennes kompis har åkt till mamma i helgen. De ska leva lantliv ett par dagar och efter telefonkoll så har de det bara bra.

Jag och Matte ska ha parmiddag ikväll... Det är faktiskt inte så vanligt. Oftast är det ju barn som kommer också, men inte den här gången. Så nu ska jag snart laga en ny efterrätt som jag inte provat förr. Lite citronfromage och grejer... ser gott ut.

Upptäckt när jag åkte till jobbet:

Jag kan fortfarande precis hela texten inklusive nyanser i melodin helt utan fel till låten Hello med Lionel Richie!

Men när hörde jag DEN sist?! 1986?

Det slog mig att jag måste ha lyssnat på den ungefär lika mycket som jag lyssnade på Chris de Burgh´s Lady in red när det begav sig... Den kan jag också väldigt bra.
..visst hette han så? De Burgh...

Minns till och med hur jag som typ tioåring satt i bilen (!) utanför vår sommarstuga, och spelade just Lady in red om och om igen. Jag sjöng med för full hals. Den var ju så vacker. Låten, och inte min röst. Det var ett kassettband naturligtvis, förmodligen inspelat från Tracks, antagligen med Kaj Kindvalls röst inflikande mot slutet. Han kunde föresten förstöra ens inspelningar han...

Det där är i och för sig en sån där 'grej' för mig. Om jag skulle svara nån nån gång om jag har nån okänd talang, så skulle det vara det att jag har skrämmande lätt för att lära mig låttexter. Av nån besynnerlig anledning.

Och tydligen sitter de alltså i, de jag en gång fått in.

Och det slår mig nu att jag kanske skulle ha struntat i stoltheten och anmält mig till det där programmet Singing Bee på TV 3 i alla fall...

Trots allt en chans att bli rik-på sin helt meningslösa kunskap. Som ju då skulle ha förvandlats till något mycket bra att kunna.

Igår pratade jag med mamma. Hon hade träffat en massa folk som var så förkylda och själv hade hon nog en förkylning i ryggen dessutom. Vi har den teorin vi nämligen, att om man har ont nånstans så är det oftast ett virus som satt sig, typ en förkylning. Fast i ryggen, huvet, ögonen eller magen. Till exempel. Den teorin funkar väldigt bra på de flesta delar av kroppen, invärtes som utvärtes, och innebär att vi sparat in på ett relativt stort antal besök till vårdcentralen.
Själv är bäste doktor.

Hur som helst. Under samtalet sa jag att 'Jaa tänk och vi har verkligen inte varit förkylda på hur länge som helst'
Mamma: 'Men barnen då? Är de friska också'?
Jag: 'Ja herregud de är hur pigga som helst'.

Och mer behövs ju inte som bekant. Jag har fortfarande inte lärt mig att hålla käft.

För i morse vaknar jag av en hackhostning från Teos rum och kännare av sitt barn så bara vet jag. Han är sjuk.

Minsann. Han kommer tassande strax före sju, bärande på följeslagaren Nalle och ser så där ömklig ut som bara en liten unge kan göra. Han kryper upp i vår säng och jag nästan bränner mig. Het som ett element. Och visst. Han har 39,3 och ont i halsen.

Igår blev jag ganska lurad av Morron Zoo-gängets aprilskämt. Jag skriver inte ens vilket det var för det blir nästan pinsamt att ha gått på det. Själv är jag usel på sånt där, lura folk. Teo är väl kanske ingen stjärna heller, men han har åtminstone åldern på sin sida som försvar.

Han körde med den här igår: 'Mamma, titta upp' Jag tittade upp 'HAHA du är en tupp! April, april...'

Sådär roligt, men... ja.

I söndags morse däremot när jag skulle vrida på kranen i badrummet så börjar det spruta vatten runt omkring mig. Wilma och hennes övernattande kompis hade då tejpat kranen så vattnet stod åt alla håll för den som vred på... Lite kul.

Sen, samma dag, när vi skulle äta frukost så försökte jag i sinne att skära gurka med osthyveln. Det gick inte alls för då hade tjejerna tejpat även den...

De ä sköj de!