Idag har jag och A bokat ett ytterligare besök hos en bank.
Lite mössan-i-hand-känsla över det på nå vis. 'Käre, snälle farbro Banken kaaan vi få låna lite pengar som vi looovar att betala tebaka'.

Vi hade ett genrep hos en bank förra veckan och har väl lärt en del av det. Vi glömde bort att fråga och ta reda på så mycket. De var snälla och tillmötesgående men njaaa vi ska prova en till i alla fall få se vad som kommer ut av det.

För övrigt är det inte så himla lätt att bara starta företag. Inte för att jag nånsin har trott det heller. Men bara det att ansöka om starta-eget bidrag är en djungel. Bland annat är det en geografisk fråga minsann, ifall man får det eller ej! Eller ja. Det kan vara det. A som bor centralt kan i princip glömma det direkt, medan jag, som bor 9 km utanför centrum har MÖJLIGHET att få det under vissa premisser.

Det är lite konstigt ändå. Man kan tycka att de över lag skulle kolla på affärsplanen och hållbarheten för företaget. Inte i första hand var man bor.

Idag åt vi våfflor igen. Och jaaa jag åt dem med fiskbebisar och allt och det var hur gott som helst. Vi kokade dessutom blåbärssylt(!) vilket också var supersmarrigt.

Sista våfflan glömde vi bort lite grann så den låg lite för länge i järnet. Men jag är av den sorten att jag gillar lite brännt så där i allmänhet. Krispigt och gött. Så jag tog den gärna.

Varpå Matte får nån form av utbrott.

'Nämen NEJ! Du får inte, du kan inte, du blir ju sjuk och... får CANCER'!
'Nämen lägg av! Den är ju inte svart direkt'.
'Njaäe... men du kan GE dig på att du får åt Hypofysen'!
'Åt Hypofysen'?!
'Japp. Det vet man ju. Och DET är inte bra'.

Jag åt den där våfflan. Än är jag pigg...

Det är en konstig tid just nu. Har i två dagar suttit med i intervjuer av personer som söker mitt jobb! Det är märkligt. Lite: 'Hej, hej är det du som är jag'?

Att sitta på andra sidan bordet, så att säga, är en helt ny erfarenhet som är väldigt intressant. Flera olika typer av människor som alla söker samma tjänst. Min! Jag brottas lite med känslan av 'tänk om den här människan är bättre än jag! Hur blir det då'? Samtidigt som det känns väldigt lättande att snart få lämna över och ägna sig helhjärtat åt framtiden.

Spännande är det och snabbt ska det gå också. Redan om en dryg vecka är tanken att personen i fråga ska 'inskolas' hos mig, innan jag går på semester och sedan på tjänstledighet.

Jag och A ska testa på egenföretagandet har vi tänkt. Det känns just för stunden som en framtid av mycket magsår men så klart överhängande fantastiskt spännande, inspirerande och magiskt roligt. Förhoppningsvis också inkomstbringande...

Dagen började med utvecklingssamtal för Teo på dagis. Inget anmärkningsvärt alls som kom upp -tack o lov- utan han verkar vara samma snälle och glade kille där som hemma.
Så det var ju bra.

Sen bar det iväg till skolan där Wilma skulle uppräda på 'Öppen scen'. De som ville fick uppträda inför skolan, dansa, sjunga eller nåt annat kul.

Wilma och en kompis har tränat i veckor och verkligen gått in för det här. De har tänkt igenom allt från kläder, hår och musik. Så i morse var jag dessutom uppkomenderad att locka hår klockan sju...

De sjöng en Agnes-låt som jag aldrig hört och den lät så svår först. Men de har verkligen övat och kunde den som ett rinnande vatten. Mamman till Wilmas kompis tyckte att de väl kunde ha tagit nån enklare låt ändå, (typ Ted Gärdestads Satellit eller nån), men tjejerna verkade inte så bekanta med den...

Två ytterligare tjejer ur klassen var med också som dansare bakom dem. Och de gjorde det verkligen jättebra! Sjöng ett par verser var och hade koreografi och grejer till låten och allt.

Man blir liksom förvånad. För här går man och tror att ens dotter är på ett visst sätt, liksom åt det blygare hållet, men på den där scenen såg hon allt annat än blyg ut... Det är coolt.

Ja. Så fick jag ju gråta en skvätt idag med då. Av pur stolthet. Så fina barn man har.

Jag var ute och rensade rabatter igår. Det är för min del förenat med ett visst mått av terapi och kräver ganska lång förberedelsetid psykiskt. För i rabatter bor det spindlar.
Jag har fobi mot spindlar.

Men rabatterna måste rensas och de kullerstenar som ligger runt landen måste lyftas på en efter en. Det är storstövlarna på och väldigt långa byxor samt långärmad tröja och handskar som gäller. Det är min rustning.

Sen närmar jag mig landen lite nonshigt till en början. Det är en del av strategin för att klara av det överhuvud taget. Jag liksom bara står där och tittar lite förstrött åt jorden till, som att jag absolut inte alls har tänkt att rensa precis just nu. Jag tittar bara. Min klädsel till trots. Jag står så där och glor i jorden en stund för att försäkra mig om att det är lugnt innan jag attackerar. Och då gäller det att ha bestämt sig för att inte titta så mycket utan bara göra.

Det gick förvånansvärt bra. Jag hann nästan färdigt två rabatter innan jag såg den första. Den var svart. Inte så jättestor i verkligheten, men stor i min spindelvärld.

Då blir jag paralyserad. Allt stannar upp och tårna i jättestövlarna krullar ihop sig helt automatiskt. Men jag satt i alla fall kvar. Efter en halvminut av idogt stirrande vågade jag mig på att kasta lite jord på den också! Ha där fick den. Den försvann. Natuligtvis in i samma rabatt igen, men jag satt kvar!

Trotsigt rensade jag klart och la tillbaka stenarna fint i sin rundning och jag såg inte till spindeln nån mer gång. Jag är så stolt! Och jag lever dessutom.

Nä va lessen jag blir. Det är så trist men ack så typiskt på nå vis. Kommer hem hungrig som aldrig förr, lite extra sen dessutom efter att ha hämtat Wilma o hennes kompis på stan. (Första gången för dem ensamma där)! Matte o Teo är iväg o fixar med nån fotbollsplan och jag kör igång maten.

Kyckling, pommes och min superextrabrillianta sås får det bli. Funkar alltid.

Sent omsider är maten klar. Teo håller vid det här laget fullständigt på att döööö av hunger som han säger.

Jag tar ut kycklingen ur ugnen och. Nä. Men fy. Nä. Men usch. Vad det stinker! Luktar surstrumpor. Tåbira blandat med räkskal. Illa, illa luktar det. Vi vågar eller vill verkligen inte äta det där.

Så det blir till att äta pommes frites och sås! Så där gott. Och så där festligt.

Matte är nu på väg till Frasses...

Igår hade hon varit och hämtat vagnen som utlovat. Skönt. Så då kunde ungarna o Matte köpa pizza, Wilma fick tillbaka den hundring jag var skyldig henne samt månadspeng. Det blev dessutom en hunka till min tomma börs också. Och idag kommer det någon och hämtar vår säng! Den gamla alltså som vi inte sover i längre. Så fantastiskt. Ännu färre grejer i garaget! Så snart kan vi nog till o med få in en bil där...

Det är skillnad på barn och barn. Även fast barnen finns inom samma familj och möjligen också har samma föräldrar. Wilma har alltid varit ett väldigt rent barn. Smutsade sällan ner sig ens som bebis (jag bytte kläder på henne bara för att det var roligt). Till Wilma köpte och köper vi kläder att växa i.

Med Teo är det en annan femma.

Till honom köper man för det första kläder som han kan ha NU för till hösten är de ändå utnötta eller trasiga. När det gäller Teo måste man ha kläder som klarar ett antal tvättar. I veckan. Det har hänt mer än en gång (faktiskt bara den här veckan) att han fått ha smutsiga brallor på dagis. Gräsiga knän syns inte så bra alltid i hemmets mörka vrår och ibland beror det ju också på att de andra paren helt enkelt ligger i tvättkorgen eller för att jag helt enkelt inte accepterar att han bara har brallorna en enda dag innan de måste tvättas. Jag väljer att inte se det.

Efter den här morgonen så undrar jag också, alldeles oerhört stillsamt och vänt; hur SNABBT kan han smutsa ner ett par byxor?

VA?!

Han fick ett par rena i morse, ungefär klockan halv åtta. Kvart i åtta så är de alldeles fläckiga! 'Det var Wilma som spillde mjölk på mig'. Ja så klart. Och så är det fredag varje dag nästa vecka.

Så. Ibland blir det lite smutsiga byxor på dagis bara för att.

Ska jag välja spareribs från BBQ:n eller T-ben från kolgrillen?

Jaa det är sånt jag roar mig med att fundera på mellan avtalsskrivningar och biljettutlottningar en torsdag som denna.

Om ett par timmar ska vi ut och käka med jobbet och det ska bli grillat för hela slanten.

Å så gott!

Så konstigt. Min förra blogg försvann ut i rymden. Så den fick ingen se. Så snopet.

Nåväl. Jag är i alla fall så himla nöjd över att ha blivit av med en massa rat från förrådet i garaget! Jag har ju åbäkat mig över det förut, alla grejer som anfaller en när man går in där. Så jag fick som för mig att göra nåt åt det till slut.

Samma dag som jag satte ut annonsen så blev vi av med ungarnas sulky.
Kaching! 200 spänn.

Samma köpare frågade ifall vi möjligen hade en barncykelsadel till salu också. Och eftersom det såg jättekonstigt ut med en stor femåring i den sist vi provade så hade vi ju det.
Kaching igen och 50 kronor.

En farmor köpte den andra barnvagnen osedd för 400 kronor och hipselivips så hade vi riktigt bra med gångutrymme i förrådet. Eller ja. Hon har inte hämtat den än-men har lovat att komma ikväll.

Ja men det är en ganska skön känsla faktiskt. Att bli av med sånt som står ivägen, få lite pengar för att nån hämtar eländet och som bonus får man känna sig lite miljöaktivistig genom att ens fullt fungerande grejer kommer att återanvändas.
Tänk på det och så ringer ni på annonsen om vår sängram också. Två nattygsbord slänger jag med...

Summasumarum så är jag veckans nöjding!

Nu är det inte långt kvar innan jag somnar. Har försökt fixa dagen med kopp efter kopp med kaffe. Någorlunda vaken är jag, men magen har pajat. Förstås.

Ja men jag hade en sån där konstig natt i natt, när jag vaknade klockan fyra.
Vad är det för tid?! Mitt i natten. Sen låg jag och irriterade mig på att det i princip var dagsljus (något överdrivet) i sovrummet. Jag kräver becksvart på natten!

Jo jag vet. Kan bli några tuffa nätter över lag nu fram över. Norrland är ju inte direkt känt för sina svarta sommarnätter. Men det är en övergångsperiod, sen vänjer även jag mig.

När jag hade irriterat mig ett tag så var jag ju vaken. Låg och funderade på om jag skulle gå upp. Tänk så fint att vara på jobbet redan klockan ...tja typ halv sex en morgon... jo då, mycket skulle en få gjort den dagen.

Naturligtvis blev det inte så utan i vanlig ordning somnade jag väl halverst om, där en kvart innan väckarn ringde. Man blir trött av sånt. Ögonen vill bara åka igen.

Men jag har i alla fall tryckt i mig en sisådär åtta, tio pepparkakor nyss. För att åtminstone hålla mig snäll nån timme till.

Tänk så det kan bli. I morse när jag för en gångs skull var ute i god tid så hamnade jag och många andra i kön på E4:an. Så idag tog de vanliga 12 minutrarna till jobbet hela 40.

Först kände jag mig stressad och irriterad och min allra första millisekundstanke ska jag erkänna var 'Men herreguuud MÅSTE De göra nåt arbete på vägen NU när ALLA ska till jobbet'! Innan den tanken ens var avslutad så tog min förnuftiga hjärnhalva över och sa till att jag skulle skärpa till mig -för det kunde ju faktiskt vara en olycka längre fram. Vilket det ju också var. Jag hoppas att det gick bra för de inblandade.

Mina 'sviter' består endast av en svag känning av mjölksyra i vänsterbenet efter att ha legat på dragläget alldeles för länge med Artur. (Bilen-om du inte visste det).
Så pass tränad är jag... Men jag försökte vända på det där jag satt (jag hade tid att fundera) och sa till mig själv att 'jaaa det här skulle ju kunna bli en ny form av träning för lårmusklerna. Kanske nåt man skulle kunna ta in på nåt gym...En prototyp av en bilkoppling att hålla i konstant dragläge tills man svimmar typ.

Hmmmm jaaa en möjlig affärsidé det också. Eller så inte.

Ja men alltså ibland blir man bara så glad och nöjd. En del har ju liksom fattat galoppen!
Var nämligen på stan och käkade lunch idag på det relativt nyöppnade Lobbyn. Massor, massor med gott att välja bland. (Just det undrar jag vad min 'vän' Gordon Ramsey skulle ha tyckt om. Han tycker ju mer om en minimalistisk matsedel han). Nåväl. Jättegod mat med fantasirika tillbehör som man inte alls bett om, men som man blev glad över att man fick.

Och sen så kommer det: efterrätt!
En rejäl bit superkladdig, supergod kladdkaka som serverades vid bordet-utan att man alls bett om det heller!

Ja men sånt tycker man om! Och berättar gärna gärna för alla man känner. Och några till.
Bra där!

Idag har jag fått ett par hemvirkade pannlappar tillsammans med svar till tävlingen om cirkusbiljetter!

Vart ska det här sluta?!

Undrar om det beror på Stimorolet eller bullen jag åt igår. (OK det var två bullar men det ser så himla glupskt ut att skriva bullAR). Apropå fluff dessutom...

Av nån anledning har jag i alla fall blivit förkyld. Kommer nästan inte ihåg sist det var faktiskt. Största skälet torde inte vara nåt ätbart av nåt slag-det vore ganska ovanligt-utan snarare är det väl att resten av familjen snorat, hostat och haft ont i halsen några dagar före mig.

När man är frisk så tycker man att det är så självklart att man är det. Men när man känner att man mår halvrisigt så blir det plötsligt så jobbigt. Men, men det går väl över. Även om jag för tillfället är i en tyck-synd-om-mig-fas. När jag har druckit mitt morgonte här nu om en stund, så kommer jag garanterat att må lite, lite bättre redan då.

Å ena sidan så tycker jag att det är väldigt viktigt att äta nyttiga grejer. Verkligen, det är det. Men jag tycker att det är lika viktigt att äta goda grejer också.

Nä men det är ju så. Groddar, pumpernickel och quinoa i all ära -men hallå, kanelbullar och kakor tar jag gärna efteråt.

Och det har blivit lite mycket 'efteråt' för min del på slutet. Har tänkt på det ett tag, men blev plötsligt väldigt medveten om det av nån anledning. Tror att det var nyss när jag skulle försöka göra några sit ups...

Och vad har det resulterat i då, det goda ? Jo men fluff!
Ja, hela jag är liksom fluffig nu mer. Särskilt magen är som välvispad grädde ungefär...

Och grädde har jag faktiskt aldrig varit speciellt förtjust i.

Det hör inte direkt till vanligheterna att jag blir mutad på jobbet. Men idag kom det en.

Och den var jättesöt och verkligen, verkligen jättegullig! Så där så att jag nästan-men bara nästan-tänkte att det skulle komma något fördelaktig ut av den för den som skickat den.

En liten del av mitt jobb går nämligen ut på att administrera tävlingar av olika slag. Och därför skickar människor ibland in sina tävlingssvarsvar på vykort och kuvert.

Just nu är det en helt otroligt populär tävling där man kan vinna cirkusbiljetter. Jag får verkligen högvis med svar varje dag! Tro mig, det blir många, många hundra svar innan allt är klart.

Och när jag då som bäst står och sorterar dagens skörd så sticker ett stort kuvert ut sig från mängden. Det är fullt av jättefina barnteckningar, små cirkusfigurer, drakar och till och med själva 'cirkushuset' har någon ritat. Och jag lägger så klart huvudet på sne och ler så där fåraktigt och suckar inombords att 'jaa det var fint och vad trevligt att de har lagt ner så mycket tid på det här. Så...gulligt'.

Och så känner jag att det är ju nåt mer i det här kuvertet! Det känns lite så där som när bokklubbar skickar sina erbjudanden och har slängt ner nån liten minipenna eller oanvändbart, pyttelitet fat som man bara måste se fast man ju egentligen vet vad det är.

Nyfiken som jag är så måste jag ju öppna det precis på en gång. Och ut ramlar två av mina favoritgodisar! Hur nu avsändaren kunde veta det har jag ingen aning om. Antagligen otrolig tur... Och dessa fina teckningar som något barn suttit och knåpat med och färglagt så fint i kombination med den lilla presenten gjorde ju att jag smälte helt och hållet.

Först. För jag kan ju inte hålla någon om ryggen och ge något barn fördelar bara så där. Mutor får man inte gå på. Det går ju bara inte. Verkligen inte.

Jag tror inte jag har tuggat ett original Stimorol på säkert ...ja massor av ÅR! Nä för nu är det ju bara konstiga smaker som Persikaäpple och Vindruvsmelon å sånna man ser överallt.

För ett par veckor sen råkade jag i alla fall se en kille köpa en påse (ja precis-PÅSE dessutom) med just Stimorol. Den rödblåa påsen, originalet. Och jag blev så himla sugen!

Kände riktigt den där smaken i munnen! Och lite lätt suddiga bilder av gymnasiekorridor och feströkning utanför Fat Sam flimmrade förbi i ett nostalgiskt dis.

Sen passerade den känslan och så kom den tillbaka igår när jag var o handlade och stod vid kassan med den där påsen precis i ögonhöjd. Jag var bara tvungen att ha! Men inte förrän nu har jag tagit två bitar. Och jaa. Det smakade precis som för jättelänge sen, när det typ bara var Toy och just Stimorol att köpa.

Så nu sitter jag här och tuggar frenetiskt och liksom suger ut smaken samtidigt som jag gör smatterbubblor... Och det är precis lika gott som jag trodde att det skulle vara.

Helgens träningsverksamhet bestod i att vandra på Ikea!

Sällan har jag väl nyttjat trevligare träningsform måste jag säga! Jag är ett stort fan av farbror Kamrads imperium. Kanske det största. Hade jag haft en stegmätare på mig hade den garanterat visat imponerande resultat också.

Jag visste inte att det var Sundsvall som gällde för helgen förrän vi via Kolbäcksvägen, IKSU, Ålidhem, flyget och tre varv i rondellen vek av ut på motorvägen söderut.

Efter en stund fick jag också en ledtråd i form av Ikeakatalog. Det var ungefär när jag började tro att det var Ö-vik som gällde. Eftersom jag ju är som klippt o skuren för en dag på Paradisbadet...not.

Vi hade en jättemysig eftermiddag och kväll, med god mat och dryck samt förlorade pengar på Casinot.

Innan vi gick ut och käkade på vårt favoritställe Stekhuset så ville jag prompt på en uteservering. För det bara måste man när det är typ 22 grader varmt och kvällssolen forfarande steker. Men det var inte så himla lätt att hitta nån sån som inte var överfull.

Passerade ett ställe som såg lovande ut först. Men vid närmare titt så ångrade jag mig för hjälp-där satt det ju bara UNGDOMAR som lät lite väl högt -och bevare mig väl -också berusat! ...

Till sist så fastnade vi i alla fall för ett ställe som såg tryggt och stabilt ut. Endast människor i åldern 35-40 och uppåt. Så så är det nu minsann. 'Gammlen' har blivit våra likar! Närmare 'medelåldern' än nånsin förr och det bara hände utan att jag tänkte på det.

Åkte mycket nöjd och glad hem på lördagkväll med bland andra Helmer och Mörker i bagaget.

Nu börjar jag bli lite nervös. Den här 'hemliga resan' börjar bli lite väl hemlig och spännande nu tycker jag.

Jag har efter instruktioner packat bland annat träningskläder och skor till det. (Redan här blir jag nästan rädd)! Nu får jag dessutom ett SMS från min käre man som säger att vår PT är försenad så vi ska därför skjuta fram avgångstiden en halvtimme...

Vad ÄR det här?! Jag vill veta nu! Och vad är det för människa som benämns som PT som ska vara med?!

Det börjar kännas som att han vill 'ge igen' lite min man... för min överraskning för honom i februari.

Men det var bara snälla saker!!! Hör du det?!

Va konstigt det är att inte veta vad som ska hända.
Vad ska jag packa? Vart ska vi? När kommer vi hem? Ska vi åka bil? Buss? Luftballong...?

Å så säger han att jag kommer att ha träningsvärk när vi kommer hem och ska ha med mig gympadojjor...

Hmmm. Den som lever imorgon får se.

Jaha. Så konstigt det känns. Jag har bytt rum och våning på jobbet och det mesta är lite kaosartat. Man märker snabbt vilket vanedjur man faktiskt är. Plötsligt ligger inte den lappen på den platsen och den pärmen står inte där den brukar osv. Det blir jättekonstigt.
Men å andra sidan så brukar snabbt det nya blir till en annan vana. Så det kommer att lösa sig fint. Ge mig en dag eller två bara...

Nyss hemkommen från ännu en tjejmiddag med brajdsen. Jättegod mat. Igen. Färsk pasta med krämig kycklinggryta...mmm. Mätt är man som... tja i brist på vettiga liknelser får det bli 'som bara den'. Klämkäckt o fint.

Nåväl. Middan denna gång gick av stapeln i ett bostadsområde ute i Röbäck. I det området finns det inte så många gästparkeringar minsann. Och de som finns bevakas tydligen ihärdigt av den självutnämnda Gardinpolisen.

Det är en typ av människor som inte har så mycket roligare i sitt liv än att sitta och titta på när gästbilarna kommer till deras område och råkar ställa sig på 'fel' sida av besöksplatserna! Ja för bevare oss väl! Vilken ofog!

När jag och barnen kom åkande så var naturligtvis gästplatserna på sidan där min vän bor, full. Alla två platser... (ja ok då det är kanske tre). Så efter att ha backat in i en smal jävla björk som nån idiot placerat precis bakom bilen... så ställde jag mig därmed på andra sidan. Varpå min väns sambo kommer småspringande och småleende varnar menande för att jag kan bli drabbad av Lapp-kriget om jag står kvar. Bara så att jag vet.

'Va'?!
'Ja arga lappen kan du få om du ställer dig där och blir sedd att gå in i ett hus med 'fel' nummer'.

Jahapp. Och vem har koll på att just min bils resenärer inte går in på de 'rätta' numren då? Just det. Gardinpolisen.

'Kan NI råka illa ut om jag står kvar'? undrade jag. Fick nej till svar så jag stod, på mitt allra trotsigaste vis, kvar.

Och där fick jag stå ifred.
Kanske, kanske därför att Gardinpolisen möjligen är av ett ganska ledset och ensamt folkslag som helt enkelt inte får så många besök på 'sin' sida som de skulle vilja?
Och kanske, kanske är det inte så konstigt i så fall.

I morse var jag koncentrerad. Så där som bara jag kan vara...

Nä men faktiskt.
Eftersom nån vis människa påpekade att det nog är lite farligt att bara ratta omkring så där utan att vara riktigt med, så började jag helt seriöst och på fullaste allvar att memorera bit för bit av vägen jag körde. I mitt flaggskepp till bil. (Är man just så pass 1,63 i strumplästen så är en V70 väldigt stor och det känns som att det är den som kör runt med mig och inte tvärtom).

Och inte nog med att jag tänkte på var jag körde, jag noterade också hur andra körde. Mopedisten till exempel som nog låg i sjutti knyck... inte bra.

Jag såg också våren runt omkring mig. Herregud det har ju blivit grönt! När hände det?
Typ i natt kändes det som särskilt som den allergiska delen av familjen Lindberg nös ungefär arton gånger på raken när vi vaknade... På lunchen strosade jag en sväng på stan och upptäckte där att björkarna var så där ljusgröna och liksom skira. Alldeles underbart.

Tänkte på det igår morse och även i morse.

När jag stannade av bilen på jobbet så hade jag ingen aning om hur jag kört för att ta mig dit! Hipselivips så stod jag bara parkerad på plats! Eller ja, bilen då.
'Jahapp då var jag här igen', liksom. Men hur gick det till?

Man kan vägen så utan och innan att man inte ens tänker när man kör! Bilen går av sig själv.

Var är jag under tiden?

Idag är jag som ett barn. Jag ÄLSKAR verkligen att fylla år.
Vuxna människan...Det är ju helt sanslöst egentligen, men tyder kanske på att jag egentligen är mycket yngre än vad personnumret visar?...

I morse låg jag med ett leende och riktigt väntade på att familjen skulle komma in och sjunga. Det gjorde de också, vackert trestämmigt, med bricka, ljus och paket. Skulle verkligen kunna vänja mig vid den sortens uppvaknande på morgonen. Varje dag faktiskt. Men Teo hade vissa invändningar mot det. Han var trött.

I present fick jag bland annat ett väldigt spännande kuvert av min käre man... Instruktioner om att vara hemma en viss tid på fredag med packad väska! Sånt gillar jag! Och just nu känns det som en ren evighet till fredag!

Så. Då var vi hemma igen. Inte utan att man blir en aningens sne när man hör att folk här hemma gått omkring i shorts och bara överkroppar under tiden vi varit i fjällen... SÅ bra väder var det inte där uppe. Men vi hade å andra sidan säkert en trevligare Valborgsledighet än många andra. Så det jämnar väl ut sig. Och det lär väl vädret göra också.

Svängde förbi mor med sambo på hemvägen, de bor på 'vägen förbi' så att säga, och där blev vi bjudna på middag. Väldans skönt att slippa laga käk när man kommer hem med en fullpackad bil som mest består av skitiga kläder och vinterskor. Tack mamsen!

Lyrisk är jag också just nu för jag har just skickat in deklarationen. Så jävulskt skönt det är varje år! Nu är den pinan gjord för den här gången och det är bara frid i mitt huvud. Och att kunna göra det på nätet är ju helt enkelt nästan för bra för att vara sant. Jag älskar e-leg.

Fast det var kanske lite mycket sagt det där med friden. Jag råkar fylla år i morgon, så där halvjämnt egentligen, så jag bör kanske ha lite fika att bjuda på om nån skulle råka kika förbi. Bullar har jag och mamma kommer med tårta... räcker det? Tja det kanske får göra det. Alternativet är att jag ställer mig vid bakbordet precis nu och...nja det finns ju Ballerina på affärn. Får bli nåt sånt istället tror jag. För nu väntar snart Parlamentet och uppladdning inför imorgon!

På väg upp till fjällen passade vi på att skaffa oss några poäng på Karma-stegen.

Nån mil från Stensele exploderar nämligen bilen framför oss.
I princip i alla fall. En smäll och därefter tjock fet rök som vällde ut.
Godhjärtade medmänniskor som vi är så stannade vi för att höra om de behövde nån form av hjälp. Det slutade med att vi bogserade dem till Storuman. Och alla vet vilken hastighetsbegränsning det är på att bogsera.

Och när man sitter i bilen lite halvstressad, för att de man ska umgås och bo med i fjällen redan var i Lycksele när man själv irrade omkring på Willys och handlade och inte ens hade startat färden, så känner man sig ganska snäll när man stannar så där. Liksom en känsla av ren godhet som sprider sig i kroppen. Och där och då så bara vet man ju att Nirvana kommer att bli belöningen.

Nu låter det som att det här verkligen hör till ovanligheterna-det att hjälpa en medmänniska. Naturligtvis är det inte så, det är ju självklart. Jag hade blivit vansinnig om ingen hade stannat för min skull i en liknande sits. Mest för att jag hade stått fullständigt handfallen och antagligen hade varit tvungen att gå de typ tre milen in till Storuman ifall det hade varit jag. Nä. Jag unnar mig att känna godheten sprida sig i kroppen.

Det är faktiskt inte varje dag man får möjligheten att hjälpa någon heller. Så det så.