I torsdags drabbades jag av nån slags fysisk reaktion på allt som varit den senaste tiden. Var fullständigt som en urvriden trasa med magkatarr. Om nu sånna trasor finns... Efter jobbet sov jag därför ett par timmar i soffan och stod sen vid köksbänken för att göra efterrätt till fredagen.

Det gick inge bra. Alls.

Har du provat att göra något mousseliknande med smält vit choklad nån gång?
Mm. Då vet du hur svårt det är.

I alla fall för mig som är ovan. Allt bara skar sig! Såg ut som nåt som varit ner i magen på nån o vänt... Och nån stans hörde jag min moders röst 'om det skär sig så fortsätt bara röra så blir det bra igen'. Men jag hade nog hört fel för det blev bara värre.

Till slut var det så dåligt så det blev bra. Då hade vätskan helt separerat från grädden och den gick att hälla bort. Kvar blev en tjock, krämig och jättegod smet som jag kunde bre på bottnen. Resultatet blev kanon!

Den tårtan fick avsluta fredagens middag hemma hos A och hennes sambo. Där firade vi vårt kommande nya liv med champagne och ybergott käk tills morgonens fågelkvitter manade oss hemåt...

Frihet är en mäkta konstig känsla faktiskt. För det måste vara den man känner av. Som i ett konstant rus, komplett utan ångest för att semestern kommer att ta slut om några veckor. Obeskrivligt.

Nu sitter jag här med en nästan tom dator och ett i det närmaste tomt huvud.

Endast två ynka dagar kvar innan semestern och därefter mitt nya liv som-vågar knappt skriva det för det låter så hiskeligt pretantiöst, men ok- egenföretagare.

För varje dag som jag häver över allt jag kommer att tänka på angående mitt jobb på den nya personen på min stol, så känns huvet mer och mer tomt.

Konstigt är det, men kroppen är ju ett märkligt fenomen alltigenom, så egentligen förvånas jag inte så jättemycket över det att jag liksom bit för bit stänger av det här jobbet. Som antagligen upptagit en enorm del i skallen kan man ana...

Ett jobb som jag nu haft i 2,5 års tid ungefär, på ett ställe som jag totalt varit på i nästan 8 år- och som emellanåt verkligen känts som ett andra hem-på både gott och ont. Bit för bit av hjärnan stänger av allt jag behöver veta om detta för att skapa ny plats -eller snarare utöka utrymmet för det andra, nya som finns intryckt på alldeles för liten yta för tillfället. Och det känns nästan rent fysiskt.

(Fasen va luddigt det där blev. Men så är det. Typ).

På fredag ska jag med VK-tomt huvud vandra ut i liten semestertid och låta skallen på nytt fyllas upp av helt andra saker. Overkligt.

Trots mitt stackars hår så for jag på stan efter jobbet.

Mamma och Wilma har varit och shoppat där hela dagen -som sig bör. Det är nämligen deras sommarlovstradition det se.
Och min fantastiska, gulliga unge tyckte att de skulle be mig komma ner och äta med dem efter jobbet. 'För det skulle jag nog tycka om'. Hon känner sin mor hon! Blir varm i hjärtat.

Matte o Teo var välkomna också men sonen har nån slags fobi för stan och affärer så det blev inte av. Så vi tjejerna gick själva en sväng bland reaskyltarna istället och sen åt vi en go middag på Lobbyn. (Där de serverade kladdkakor efter lunchen en gång)...

Och nu har jag suttit och sjungit med till Christer Sjögren (!!) och Miss Li på Allsång på Skansen. Hon var cool hon, Miss Li. Såg ut som en levande Prinsesstårta. Det gillar vi.

För övrigt har jag hästsvans.

Jag ser verkligen ut som en hund. En ledsen Cockerspaniel ungefär.

Med det säger jag direkt förlåt till alla cockerspaniel hundar. Och deras ägare, är väl bäst att tillägga...

Var på toa nyss och råkade se mig i spegeln. Jisses.
Ja men håret är så låååångt. Bara hänger. Tillsammans med lite lagom snygg utväxt på en permanent så blir resultatet knappt 'sådär'.

Ser fan inte klok ut.

Midsommardagen. En ganska lugn och stillsam dag varav hälften försvunnit i sängen. Hela familjen sov nämligen som klubbade till halv elva... Och då klev jag upp. Resten sov då fortfarande.

Man kan i o med det tro att vi var ute och slarvade med våra barn precis hela natten, men vi var faktiskt i säng klockan ett. Så så farligt var det inte. Men vi är tydligen väldigt trötta allihop just nu.

Det var en trevlig midsommarafton i alla fall. Trots att vi skippade dansen kring stången på grund av vädret. Det fick bli dansmatta på vardagsrumsgolvet istället. Och picknick kring köksbordet. Blev torrare så.

Men sen kunde vi käka sommarmat i kompisarnas uterum och överväldigade se att solen tittade fram där på eftermiddan. Sen fick vi eventuellt i oss lite för många droppar Skåne för helt plötsligt skulle vi absolut spela brännboll. Vilket jag verkligen inte gjort sen skoltiden-eftersom det då var nåt jag fullständigt hatade. Men igår var det kul.
Även om kroppen ju fick sig en chock...

Stackars min lärling. Ja hon har det inte lätt, det ser jag på henne. Idag skickade jag hem henne tio minuter innan vi egentligen slutar för hon var alldeles yr av all ny info som jag proppar i henne. När hon med glasartad blick tittade på mig mitt under mitt babbel och förklarande och sa att 'nä du måste ta om det där jag hörde verkligen inte vad du sa', så kände jag att nu räcker det nog.

Sällan har jag varit så slut i huvet. Hela dagen har jag gnagt och gnagt om mitt jobb. Alla detaljer. Även de allra minsta-de som att hitta till förråden. Och de stora, viktiga - som att hitta till matsalen.

Det är arbetssamt att prata om vad man gör hela dagarna. Och en för uppgiften ny människa frågar också varför. 'Vad är anledningen till att man gör precis så-vad är det bra för'?
Och jaa. Efter tillräckligt lång tid så reflekterar man nästan inte över det längre.
Man bara gör.

Så det har varit uppfriskande också. Men otroligt skalltömmande.

Ja precis. Personen som ska ta över mitt jobb har börjat idag. Och jag har babblat, informerat och visat hela dagen.

Både hon och jag var fullkomligt säkra på en mycket enkel insomning i kväll.

Guuud så skönt med ledigt. Jag älskar verkligen lördagförmiddagar. Om det inte är en massa måsten inplanerade. Sova länge. (Idag så länge att Teo kom in i sovrummet och kved av hunger)... Hemska, hemska föräldrar. Äta frukost länge och läsa alla sidor i tidningen.

Tjaa sen då?

Kanske blogga lite, säga hej till barn som sticker till kompisar, duscha och vila sig i form till middagen som man råkar vara bjuden på just idag. Ah men det är ju helt i min stil.

Igår var det kvartersfest. Var på intet sätt upplagd för det efter jobbet. Trött som ett as och huvudvärk. Men det är märkligt. Efter en Ipren, några djupa andetag och justerad inställning, så blir det ändå rätt bra. Och det var ju rent fantastiskt att sitta ute igår kväll! Det var kanonfint väder, trevligt sällskap och god mat. På det stora hela en bra start på en bra helg.

Och nu är det endast två veckor- eller mer precis 9 dagar- arbete kvar innan semestern.
The final countdown på nå vis.

Ja jisses. Tiden springer iväg. Idag har jag tisdag fast almanackan hävdar bestämt att det är onsdag. Så det är väl bara att acceptera läget. Börjar ha lite smått panik över allt som ska fixas innan sista arbetsdagen här... Men. Det lär lösa sig. Det har en förmåga att göra det.

Ikväll är det dags för tjejmiddag hemma hos mig. Fick lite hybris i morse över maten när jag fick för mig att jag nog hade bjudit samma tjejer på det även sist de var hemma hos mig, men det verkar inte vara fallet. Har fått det dementerat av två oberoende källor minsann. Så. Jag litar på dem.

Och vad hade jag gjort annars då tänkte jag? Jag har verkligen inte tid att byta meny bara sådär. Så det hade fått bli en repris.

Jag ska bjuda på min paradrätt som jag kallar Pestopasta.
Jag är rätt stolt över den för det är helt och hållet egenkomponerad rätt och är så mycket godare än vad den är svår att göra. (Eller vad namnet antyder för den delen).

Jag har också kommit på efterrätten alldeles på egen hand by the way.

Fick jag det sagt också.

Har jag föresten sagt att min fot är bra nu? Det är den i alla fall. Och den gick till sig alldeles utan oönskade födslar av åttabeningar. Vilket i sig var rätt väntat. Var antagligen en sträckning efter att ha stått på huk över rabatterna... Har jag sagt att jag är oerhört vältränad...

Nåväl. Kände bara att jag behövde uppdatera dem som eventuellt oroade sig om just det.

Annars då? Jo världens i särklass kallaste skolavslutning har vi varit på idag. Jädrar va ruggigt det var. Och då hade jag ändå långbyxor (alltså inte kortbyxor...långbyxor vad ÄR det för ord)? och strumpor. Vantar dessutom. De stackars barnen-särskilt tjejerna-var det mer synd om, som stod i sina tights och tunikor utomhus och sjöng under skvalande regn och -ja de flesta vet ju hur 'varmt' det var... Åtta grader gör sannerligen ingen sommar. Efter sången, som av sed försiggår på Kullen här i Ersmark, så var det tårtkalas i klassrummet. Jättetrevligt. Nu såg det där så där oavsiktligt ironiskt ut. Det VAR jättetrevligt.

Och nu har världens bästa mamma/mormor tagit med sig kidsen ut på landet för några dagars ledighet från fritids och dagis. Och för tillfället är mannen/pappan tillika läraren Mathias, på skolavslutning för sin klass, där han för övrigt höll på att frysa ihjäl, så jag är helt själv med min tid. Rätt förnämligt emellanåt faktiskt. Får se vad jag hittar på ett par timmar framöver på min solokvist.

Kanske fortsätter jag att läsa en av världens bästa böcker; 'Att välja glädje' som förmodligen kommer att göra mig till en så mycket bättre människa vad det lider. Jag tackar fantastiska Erica för det. Det är hennes bok jag lånat...

Jisses. Det slog mig verkligen. Det är jättemycket saker som personen som ska ta över mitt jobb om ett par veckor ska lära sig innan dess. Och till sin lärare har hon mig. Totalt pedagogfria människan som bara babblar som en galning för att trycka in så mycket som möjligt på så lite tid som möjligt. Hon såg nästan rädd ut.

Men ja. Det blir bättre nästa gång vi ses. Jag lovar att strukturera upp mig och ha en fin utbildningsplan för dig nästa gång du kommer. Eller nåt.

Ibland önskar jag att jag var så där lugn och sansad och inlyssnande. Istället för så otroligt babblig, impulsiv och rörig. Egentligen är jag inte rörig alls. Jag har MIN ordning i allt, men när jag ska berätta om den för andra så framstår den kanske som lite... ostrukturerad. Men det har väl att göra med mig som person...

Ja, ja det kommer att blir fint det här.

Gud vilken latkvinnshelg! Så himla skönt det har varit och långt! Kändes nästan som att semestern redan börjat. Torsdagen var jobbig. Mådde inte alls bra på eftermiddagen och jag konstaterade-min egen husläkare som jag är-att det nog berodde på värmen. Och den satans foten. Det slutade med att jag fullständigt slocknade på soffan efter att ha drogat mig med Ipren. Sen blev det lite bättre. (Så det kan ni ju anteckana nån stans där det känns lämpligt)...

Fredagen stod i matens tecken och jag gjorde gladeligen matjestårta och marinerade kött och majs hela nationaldagen. Jag tycker verkligen att det är kul att göra lite speciell mat så där. Verkligen läsa recept och hacka tomaterna lite extra fint. Typ.

Sen käkade vi all den goda maten med lillebror och hans sambo hela natten lång. Hade en aningens dåligt samvete på lördagen när vi insåg att grannarna nog eventuellt måste ha hört oss när vi vid tretiden satt och spelade gitarr och sjöng, inte alldeles rent men ganska högt, i vårt uterum... Så om nån hade brist på sömn pga oss så flåt då. Men vi ville ingen nåt ont. Och himla trevligt hade vi.

Lördagen blev pga av fredagen väldigt lugn. Lite fotboll, film och tacos och sen sussade vi gott.

Igår var det fotboll igen, men mest för Wilma som spelade match. Sen läste jag i princip hele dan. En sån lyx. Ett sånt lugn. Sån kvalité.

Om en stund kommer Nya Jag och hälsar på. Ska bli spännande!

En kvart kvar av arbetsdagen sen är det helg. Wonderbar säger jag. Särskilt som det är bädat för grillning och umgänge hela helgen lång. I högsommarvärmen. Kan knappast bli bättre.

Matte kommer hem ikväll från Frostmofjället och imorgon kommer brorsan med sambo från Ståckhålm. Ska eventuellt försöka klämma in en liten uppvaktning däremellan också.
Ledigt ska det bli.

Allt blir liksom extra trevligt när vädret lyser från sin bästa sida. Och att jag har massor med städning och handling att utföra gör så mycket mindre då.

Har dessutom hört ifrån J idag som skickat mail från Nairobi. Hon hade det bara fint och hade klarat sig bra från rånare och mördare så det var väldigt skönt att höra. Men så hade hon hyrt livvakt också. Ska bli skönt när hon kommer hem och återställer ordningen. Jag har svårt att klara mig utan J några längre stunder.

För övrigt så haltar jag omkring på en fot som gör skitont. Bara plötsligt så är jag superöm under vänsterfoten och det går banne mig inte att använda den ordentligt. Konstigt. Hade vilda fantasier igår om att det nog är en fästing som byggt bo i den eller, gud förbjude, en spindel och att foten kommer att svälla upp ännu mer därunder och ut kommer det att välla en myriad av spindelbarn. Jag kommer att ha ont ett tag nu alltså och tvingas halta för att inte mörda de stackars små bebisarna därinne och sen en morgon när jag vaknar är sängen full.

Men ja. Jag inser själv att det är ganska otroligt. Näst intill overkligt.

Ringde precis hem för att kolla läget på hemmaplan med lilla mamsan o hennes assistent Teo. Och de hade det bra.

'Phoo! Nu är jag färdig med jordgubbslandet', flåsade mamma. 'Nu ska jag gå ut och ta lilla rabatten på framsidan. Men sen...ska jag nog inte göra så mycket mer. Jag har föresten tvättat lite och bakat också... När vill du ha middag föresten? Direkt du kommer hem eller efter vi varit och tittat på avslutningskläder till Wilma'?

Herregud! Det är som att hon vore på arbetsläger stackars mamsi.
Tro mig jag har verkligen inte beordrat henne att göra allt detta. Hon väljer själv.

Men det är fantastiskt. Det är det.

Håller på och rensar allt möjligt just nu. Har insett att jag faktiskt bara har ca 16 arbetsdagar kvar på det här bygget innan semester och tjänstledighet. Otroligt men sant. Och så kommer ju Nya Jag om nån vecka och det vore ju roligt för den personen om det kanske var lite uppstädat och åtminstone på ytan ser så där ordentligt och organiserat ut.

Så därför har jag suttit ett bra tag nu och rensat min mailbox.
(Eftersom det stället är det första hon kommer att kika i)...

Men jag hade hemskt många mail i den där boxen. Hemskt många.
Över 4000 stycken närmare bestämt.

Jag vet det är ju helt absurt. Men jag är dels livrädd för att slänga kontaktuppgifter till folk och dessutom kan det ju vara nåt annat viktigt mail, säg från november 2006, som KAN kommma till användning även 2009...Eller så inte. Men det VET man ju inte.

Nu har jag i alla fall bara 1117 stycken kvar.

Men jag orkade inte deleta mer nu så det får vänta.
Jag har haft en liten deletebrake och käkat årets första glass istället. Som också klassas som Årets glass rätt o slätt. I alla fall hos mig. För HIMMEL va go den var! Med citronsmak.

Så nu orkar jag deleta lite till.

Hemma har jag det jättebra just nu. Mamma bor nämligen hos mig och barnen i ett par dagar när Mathias är på skolresa med sina elever.

Bara att hon är hos oss är suveränt, särskilt för mig som inte gillar att sova själv så där jättemycket. Men igår när jag kom hem var dessutom uterummet städat. Alla väggar borstade (!) och det var torkat och dammsuget överallt därinne. Ingen spindelväv så långt mitt norra nådde.

Fabulöst.

Vi firade med lite efterrätt därinne. Som mamma hade fixat.
Före det åt vi middag. Som mamma hade lagat.
Sen stoppade mamma barn i säng och läste sagor. Och idag har hon ringt och frågat hur tvättmaskinen fungerat samt bett mig att lämna planteringsjordspåsarna hemma på gården...

Det är alltså ett ytterst behagligt liv med en mamsa hemma. Jag behövde inte ens lämna Teo på dagis i morse. Han är hemma och rensar jordubbslandet med mormor.

Jag skulle kunna vänja mig vid det här faktiskt. Att efter jobbet komma hem och allt bara är klart, färdigt och överstökat. Så lyxigt!

Nej! Jag säger NEJ! Jag vill verkligen INTE sitta inne vid en dator idag! Jag vill vara ute!

Nehe jag var inte ensam om det nä.

Alla vill vara ute idag ja. Och alla måste arbeta i alla fall. Hur högt man än skriker. Ja det är väl så. Trist bara att förmodligen bästa sommardagen inträffar en tisdag när det dessutom vankas kvällsmöte! Så dagen kommer att vara extra lång. Så onödigt.

Som en förlängning på mitt planteringsarbete så åker jag föresten omkring med hundra liter blomjord samt gräsfrö till 100 kvadratmeter tomt i bagageluckan på bilen.

Det är lite speciellt. Men man vet ju aldrig när man kan behöva lite jord. Kanske att slänga på nån som är oförskämd eller i övrigt elak. Till exempel.

Gomorron världen. Ja ungefär så känns det idag. Varken mer eller mindre.

Helgen har varit lugn. Tjejmiddag på fredag hos grannen och lördagen var det plantering av blommor som gällde. Det var bara det att jag inga blommor hade att plantera, så jag var ju tvungen ut o handla först.

Och då händer det som är så himla typiskt mig: Jag. Blir. Aldrig. Färdig.

Jag går och går och GÅR omkring i den stora fina butiken och hittar verkligen inget jag vill ha. Eller snarare så är det för mycket. För många alternativ. 'Ska jag ha vitt? Rött? Kanske rosa nyanser i år? Eller blått? Det vore ju nytt vet ja. Jag tar det. Eller få se...näe den där lila var ju fin ändå..,.men lila? Vill man ha lila'?

Och så där håller det på. Det enda som går snabbt är när jag ska ha trädgårdshandskar. Då vet jag direkt att de ska vara snorgröna med vita prickar på.

Om jag säger hur länge jag vankade omkring bland jordsäckar, plantor, gräsfrön och barrträd så skulle ingen tro mig. Alternativt säga att jag nånstans måste ha en skruv lös.
Så jag säger inte det. Men det var länge.

Sen planterade jag hela eftermiddagen. Eller ja, det som var kvar av den. Och det blev så fint. Jag har två krukor kvar att fylla. Har inte bestämt färg än bara.