Mycket trevlig fest igår. En tidsresa tillbaka till Nineteeneightyfour. Typ. Och ganska bokstavligt. Korta, vita kavajer, uppkavlade ärmar, benvärmare och Wham. Ganska så najs. Som de säger i ICA reklamen.
Men vi tittade förundrat på varann jag och Matte, såg vi verkligen ut så här?!
Och vi gjorde ju det. Det värsta är att man dessutom tyckte att man var snygg!

Vår vän och granne vann utmärkelse för bästa utstyrsel. Och med den äran. Han hade hårförlängning i sitt till vardags väldigt korta hår och hade därför kvällen till ära en hockeyfrilla som såg väldigt äkta ut. Till det en mycket stentvättad jeansjacka, trasiga jeans och basketkängor. Han berättade att det var väl ungefär så här han såg ut -på riktigt, när han tog mod till sig för tjugo år sen och skickade blommor till en tjej han var kär i...
'Inte så konstigt kanske då, att du blev nobbad'. Sa hans fru.
Tillika den som tog emot nämnda blommor, då för länge sen...

Ja. Så det kan bli.

Ja det var en orgie i gammalt kan man säga och det var hur roligt som helst att vältra sig i det som en gång var. Nåt som sällan hände då (och sannerligen inte särkilt ofta nu heller) var att vi blev hemkörda av en limousin när festen väl var över.

Ganska så najs det me.

Har letat åttiotal på stan idag. Det var inte svårt. Det är koboltblått och neon lite överallt faktiskt. Det är bara det att jag faktiskt inte tänker använda koboltblått sen, till vardags, vilket gör att det känns aningens onödigt att lägga pengar på det. För en kväll...

Snål är mitt mellannamn.

Men nja, jag hittade lite användbara accessories -som vi säger i modebranschen- i alla fall. Bland annat en blankblå väska och glittrande, turkosblå eyeliner. Mmm. Alltid nåt.

Fick föresten lite assistans på ett ställe:

'Behöver du hjälp eller'? (måste ha sett hemskt vilsen ut)
'Eh ja. Jag letar åttiotalsgrejer jag. Ska på fest på lördag. (En kommentar som så här i efterhand -i kombination med min vilsenhet-kan tolkas som att jag knappast brukar gå på fester. Alls).
'Ja men då måste du köpa en sån här scrunchie'!
'En vaförnåt'?
'En sån här'!

Stolt visade hon upp en fluffig tygbit med gummiband i, avsedd för hår, (gärna extremt sprayat, touperat och permanentat) som jag fick hiskeliga hårassociationer till med en gång.

Sånna där hade jag ju massor av, anno -87. I alla färger. För ett äkta matching concept.

Men på den tiden sa vi 'snodd'.

Så kom hösten. Idag har jag mina svarta stövlar och en duktig, regntät och lite tjockare jaka. Jag fryser i alla fall. Vårt rum här på BIC är jättefint men det är beläget i ett gammalt hus. Och gamla hus har en förmåga att vara lite råa och lite småkalla sådär.

Var föresten och gick i några av de andra husen här på Umestan i början på veckan. Skulle leta lite lokaler för våra föreläsningar framöver. I ett av husen, (säger inte vilket av hänsyn till de som eventuellt sitter och jobbar där. Kanske till o med kvällstid) kändes det...spooky kan jag säga.

Och jag lovar att A håller med mig. Hon kände det också.

Vi gick runt där i korridoren och öppnade rum efter rum med vår lilla universalnyckel. På väg mot hissen igen så bara kände jag det. Kalla kårar och en ganska otäck aning om att det var... mycket gammalt kvar i de väggarna.

Om jag säger så.

Således bestämde vi på stående fot att vi INTE skulle befinna oss där kvällstid.

Va roligt det är att leka Kishti och vräka ur sig halleljuan en hel dag. Det har vi gjort idag, A och jag. Det är kul att jobba då!

Annat som är kul är att jag råkar ha världens snällaste, bästa, mest fantastiska lilla mammsi. Hon ringde igår och sa att hon SÅ KLART ställer upp som barnvakt på lördag. 'Herreguuud klart ni ska gå på fest'!

Å så ändrar hon sina egna planer för vår skull...
Jaa. Du är så bäst!

Det innebar att vi helt plötsligt befann oss i feststämning igår och ser nu väldigt mycket fram emot lördag. Kan bli lite svårt med klädvalet bara... Var på Myrorna ikväll men...näe. Kommer knappt ihåg vad man hade på sig! Jeans med kilar, vita pumps och neon. Eller nåt.

Tänker lite Lena PH här... Kanske får jag 'söy mina eigna kläedör'

Ja jisses va dagarna går. Och pengarna rinner. Åt helt fel håll. Jädrar i min lilla plånbok, med betoning på lilla, vad det kostar att jobba som ett svin åt sig själv.
Det är på nåt sätt det uträknade priset man får betala verkar det som. Priset för att styra sin egen tid, ansvara för allt och dessutom vara bestämmare.
Det är det vi kallar oss, A och jag. Bestämmare.
Eller ja, hon är Bestämmare och jag är Vice Bestämmare... Känns alldeles förträffligt.

För övrigt så är jag o Matte bjudna på 200-årsfest på lördag, (fem tjejer som alla fyller 40). Med åttiotalstema och allt. Skulle kunna bli extremt roligt. Om vi bara hade haft barnvakt. Det har liksom skitit sig där lite grann. Får se hur det går, om vi kommer iväg eller har kastat femhundra spänn på ingenting...

På tal om 40-årsfester så pratade jag med en bekant i helgen, om just det. Och varför är det bara 40, 50 och till och med 60-årskalas man blir bjuden på nu för tiden?
Vad hände med 30?

Tårdrypande morgon. Jag höll mig stenkall. Utanpå. Men mouschig inuti. Man blir det av gråtande barn. Särskilt när det är ett av ens egna. De är ju en del av en själv och det är säkert därför det känns rent fysiskt ända in i skelettet när de gråter.

'Jag vill inte gå på dagis'.
'Jag vill inte va med nån kompis idag'.
'Jag vill inte äta frukost på dagis'.
'Jag vill inte gå uuuut'.

Det är mer lätthanterligt när dessa uttalanden är förknippade ilskna utbrott, bara för att. Men när de sägs tillsammans med ren och skär ledsengråt, och två hundögon bedjande ser på en samtidigt. Då är det lite svårare. Även om jag idag som sagt satte på mig hårda masken.

Jo,jo 'det hör till' och allt det där dravlet, men det hjälper föga.

Men när världens bästa fröken sen ringde mig ungefär tre minuter efter lämningen och sa 'Bara så du vet så är Teo glad nu. Jag tänkte att jag ringer så går det lättare för dig att jobba idag'.
Då känns det bättre.

Det är söndag och jag längtar så tills imorgon. Då är det måndag och en ny arbetsvecka som hägrar! Jag och A har almanackan full. Inte ännu av betalande kunder-tyvärr-men massor, massor av planering, skrivande, inköp och pusslande att göra så att vi så snart som möjligt kan gå ut med att vi finns!

Börjar vara lite halvskärrande att veta att det förvisso snart är den tjufemte, men bara därför så kommer det ingen lön inramlande på ens konto... Ägnade halva torsdagskvällen åt att plocka bort olika autogiron som ligger och tickar, för att istället få loss mer kontanter varje månad. Spara till ungarna får jag göra en annan gång...
Det blir tufft det här i början, men är så klart värt det.

Idag har jag gått igenom min garderob. Stått och strukit knöliga kläder som jag inte haft på flera månader bara för att de ser ut som dragspel. Det tog typ två timmar och gav mig en anledning att glo på OS under tiden. Jag har skickat mail till gamla arbetskamrater så att de inte glömmer bort vare sig mig eller A, gjort lunch till barn och för övrigt bara glott ut på det vackra vädret men inte tagit del av det live så att säga. En ganska tröttsam, lite moloken söndag på ett sätt.

Dåligt med action skulle man kunna säga.

Så konstigt. Idag har jag besökt en av stans frisörer. Det var sannerligen inte igår. Jag har ju alltid haft fördelen att gå till svärmor jag, för allt som har med hår att göra. Det har varit förnämligt billigt och väldigt bra.

Det var förvisso väldigt bra idag med. Alldeles ypperligt. Men jisses va dyrt!
Å andra sidan har jag inte betalt en frisör på säkert femton år. Så ok då.
Slår man ut det var det billigt.

Hon som tog hand om mig var nyss hemkommen New York.
Bara det. Uj, uj. Kändes trendigt liksom.
Jag var i extremt behov av renovering vilket hon direkt såg så klart och sa väldigt ödmjukt att hon definitvt skulle göra om mig från den 'soccermum' jag nu såg ut som.

Tack.

Faktum är att hon sa det på ett sätt som fick det att låta nästan som en komplimang trots allt. Non offence taken.

Hon var som sagt duktig. När hon hade färgat mitt hår efter konstens alla regler och med teknik från NY`s spring collection (gulp)! så ropade hon till sig andra frisörer för att titta på resultatet.

'Visst blev det bra'?! sa vi med en mun, både hon och jag.
'Ja visst blev det skillnad'! sa min frisör till sin kollega.
'Ja gud ja, svarade hon, 'jag SÅG ju hur hon såg ut när hon kom in'!

Tack igen.

Jag förstår att hon menade att just skillnaden var tydlig-och att hon visste det eftersom hon sett mig både före och efter. Varken mer eller mindre.

Men det var ändå väldigt lätt att om man ville tyda det som att 'herreguuud hur har människan fått gå på stan med det labradorgula, alldeles för långa håret'?!

Jag och A (som lämpligt nog också klippte sig idag, på en stol nära mig) brast fullständigt.

Teo älskar Star Wars. Han kan så mycket om det att han lätt skulle kunna ställa upp i Tiotusenkronorsfrågan eller nåt... och förmodligen vinna. Han kan filmerna utan och innan och Matte är inte sen att titta på dem med honom heller...

De sitter just nu och kollar på 'tvåan' och Matte försökte precis förklara vad en 'lärling' är för något -i Star Wars sammanhang.

'Jaa det är som en elev kan man säga, han går nästan som i skolan hos sin Mästare. Han som är Mästare ska lära sin lärling allt han kan, typ'.

Sen skulle han skämta till det lite och sa:

'Ja man kan säga att det är ungefär som med mamma och mig, mamma hon är ju som...'
'...din Mästare' avslutade Teo, fullständigt allvarlig.

'Om du ser ung ut -visa leg'.
Såg en skylt på Systemet idag med det budskapet.

Hur vet man det? Om man ser ung ut? Och tycker man sig se ung ut och visar sitt leg blir det ju i det närmaste patetiskt -om man är över trettifem och inbillar sig att man ser ut att vara under tjugo.

Jag har inget emot att göra det -se ung ut alltså- men kvalar knappast in till objektiv domare på den punkten...

Och jag har sannerligen inget problem med att visa leg. Det är bara det att ingen vill ju se det längre!

Jag funderade idag när jag stod där i kassan på Systemet och la ner mina mogna flaskor rödvin-vad såg hon det på, kassörskan? Det att jag måste ha passerat de tjugo med bra många år?

Rynkor? Gråa hår? Nä jag vill inte veta.

Brukar trösta mig med att hon i teorin lika gärna kan ta mig för tjufem också. Faktiskt.

Mamma och Wilma var på stan idag och jag ringde dem när de var mitt på torget-där det ju försiggår en rätt stor beachvolleybollturnering just nu...

Mamma i telefon: 'Vad säger du'?
Jag: 'Jo jag sa...'
Mamma: 'Ja alltså det ÄR så svårt att höra med all den här...basketen runt omkring!'

Hmmm. Lilla mamsen har aldrig varit särskilt sportintresserad.
När pappa var ung hoppade han höjd. Mamma frågade då: 'Ja men hur högt hoppar du då'? 'Tjaaa det är väl en två och femti eller nåt' svarade pappa.
Mammas kommentar: Men DET är väl bra det'?!

Och det hade det ju varit. Väldigt bra. Då hade han antagligen varit med i OS... Kanske inte just årets dock... Kikade lite på invigningen ikväll. Och när Kinas president talade så log vi lite -det är ju ett...förunderligt språk det där.

'Han låter som Stitch', tyckte Wilma.

Farbror Presidenten hade nog kanske inte uppskattat att bli jämförd med en amerikansk seriefigur... men likt var det allt.

Jaha. Tänk ändå. Nu sitter man här. Och det är ju helt enkelt fantastiskt. Nu har vi verkligen vårt eget! Ett eget alldeles underbart rum, möjlighet att göra det vi vill av vårt arbete och precis i startgroparna för att bli miljonärer.

Jo för det är ju det det går ut på sägs det. Att tjäna pengar.
Känns märkligt att helt ensam bära ansvaret för att man får nån lön. En ny erfarenhet det med. Men saken är den att det känns ganska häftigt.

Och en aning skrämmande.

Efter fyra dagar så har vi i alla fall inrett oss i rummet och börjat få ur oss en del av alla idéer vi lagrat i våra egna hårddiskar... Det är rätt fullt där i skallen så det är just nu väldigt lätt att börja peta lite i alla delar precis samtidigt. Och både A och jag somnar väldigt ovaggade på kvällen. Men det är en underbar känsla att på nåt sätt ändå vara fri att skapa sin egen tillvaro. Här hör jag hemma.

Har precis kommit hem från svärföräldrarnas stuga där vi varit några dagar. Bara vi, insekterna och skogens sus. Jo det må låta klyschigt men det är verkligen så. Det finns inget bättre plejs för fridens liljor. En av dagarna var åskan och blixten visserligen med också, så till den milda grad att man nästan blev lite småskraj. För övrigt har det varit fridfullt. Lite uppladdning så där, inför veckan som nu kommer.

Veckan ja. Den med extra stort V skulle man kunna säga, för att klyscha lite mer. För det är nu det börjar! Det nya livet som egenföretagare. I ett land som snart går på knäna i lågkonjunktur. Jo, jo. Jag har ju alltid lyckats välja mina fajter jag. Men varför göra det enkelt för sig...

Men det ska bli spännande. Och jag känner inga som helst tvivel. Bara ett enormt självförtroende och jävlaranamma om jag ska vara ärlig.
Herregud! Semestern är slut! Jag börjar JOBBA på måndag! Åt mig sjäv!
(Och ja ok-åt A också förstås, hon är ju trots allt VD gubevars)!

Och för första gången nånsin så längtar jag!