Jag har fått mig en tankeställare, ögonöppnare och käftsmäll på samma gång idag.
Och en väldig känsla av overklighet och ledsamhet på köpet.
För det känns liksom in i märgen när en person i ens bekantskapskrets plötsligt hamnar på intensiven med hjärnblödning.

Sånt kan inte hända.
Inte en 33 åring.
Inte nån jag känner.

Men det händer. Och det är helt obeskrivligt.

Tänker på dig.

Ska jag skriva om det? Ska jag inte? Borde jag? Jag har ju nästan lovat men… Kan jag? Är det kul?

Ungefär så har mina tankar gått sen i tisdags. Och jag har faktiskt för första gången hållit mig ifrån bloggandet enbart pga av det. Fråga mig inte varför. Kanske är det för att det blev så attans verkligt bara.

Skit samma. Efter moget (?!) övervägande har jag nu bestämt mig för att berätta det för alla som är intresserade:

Jag BLEV uttagen!
Och det är ju inget annat än bara såååååå galet sjukt!

…och väldigt kul…
…vansinnigt nervöst…
…ångestframkallande…

GAAAHHH! JAG?!?!?!!

Mig händer det rätt ofta. Att jag tror att jag tänker ekonomiskt och tror att ’ha nu tjänade jag minsann några kronor där’! (Snål som en äkta smålänning kan jag vara).

Men vad händer?

Allt som oftast måste det där snålköpet rätt snabbt kompenseras av ett alternativ för att det förstnämnda antingen var totalt oätbart, inte alls passade eller hade usel kvalité och därmed gick sönder direkt.

Nu har det hänt igen.

Det ’ekonomiska’ köp av tepåsar till kontoret jag så gentilt gjorde i söndags har nu åkt raka vägen i soporna pga att de resulterade i fullständigt odrickbart te samt ont i magen och av den anledningen också var mycket pinsamt att bjuda gäster på. (Ny variant).

Fick så klart ersättas av en annan, dyrare men dock drickbar variant.
Vilket i sig är bra då det då fyller sin funktion, men det skär i mitt smålandshjärta.

Så var det då tisdag igen. Ja men det är nåt fel på klockan i det här huset vi sitter i på dagarna. Det måste vara nåt med…zonen vi sitter i. Klockorna går så mycket fortare här än på andra ställen. Ja men det är helt galet. Fullständigt. Jag ljuger inte. Alla i huset känner av det.

Det blir liksom måndagmorgon och sen plötsligt fredagkväll. Och det händer ungefär på en grisblink bara. (Ja men har du sett en gris blinka nån gång?! Fort går det).

Just idag sitter vi dock på nålar och väntar på besked på en inlämnad offert. Så antagligen kommer tiden eventuellt att gå något långsammare idag.
Och det är ju också typiskt för det här zonen.

Dagen började i nattsvart ångest. Och då menar jag verkligen vad jag säger. Det såg inte bra ut. Inte alls.
Men så! Plötsligt är det flera möten inbokade och mera jobb på gång!
Så underbart att det finns företag som inte vill ha bara EN föreläsning med Gertrud & Gertrud utan en hel TURNÉ!
DET är coolt!

Det är en skäggig man som nu och då knackar på vår dörr.
’Hej, hej finns det några snälla barn här?’, säger han.
Inte.
Men han frågar alltid efter Nån Annan och har alltid paket med sig.
Som aldrig är till oss.

Antingen har vi inte varit tillräckligt snälla eller så har han kanske en liten fling för Gertrud.

Alternativt är han en vanlig budis som har svårt att hitta rätt mottagare för sina paket…

Vi sitter och käkar middag och kommer av nån anledning in på kärlek.

’Tror du att mamma och jag är kära då, Teo’?
Mathias ställer frågan.
’Jaa det tror jag. Ni är kära på RIKTIGT’.

’Är du kär i nån då, Teo’? undrar jag.
’Näää. Men jag har VARIT kär i Hanna på dagis’.
’Just det, det minns jag, säger jag. ’Varför slutade du vara kär i henne då?’
’Ah men! Hon var ju borta så länge! FLERA dagar! TRE dagar var hon borta. Och då var jag ju tvungen sluta när hon aldrig var där!’

I torsdags kom vi fram till Edsbyn. Min barndoms by.

Eller ja. Jag bodde där tills jag var tre, sen flyttade vi till Sandviken och därefter till Robertsfors.

Men jag är född där.

Eller ja, i Bollnäs då-det finns inget BB i Byn. Där är det mest bandy, hälsingeostkaka och rolig dialekt som man av nån anledning tar efter rätt snart efter ankomst…

Hur som helst. Det är där jag har farmor och mormor i alla fall, lite kusiner och andra fina släktingar.

Nåväl. Vi reste dit för att det var släktfest till lilla farmors ära som i fredags fyllde 85 år.

När vi som bäst har kommit fram då på torsdagskvällen och sitter och äter lite te och mackor vid farmors minimala köksbord så ser jag något knepigt i ögonvrån.

En nästan naken karl! På farmors vägg.

’Men farmor! Vad har du här då’?
’Jaaa, titta får du se. De e fint serdu’, svarar hon lite pilemariskt och med pliriga, glittriga ögon.

Det jag plockar ner får mig att inte bara höja på ögonbrynen utan också skratta så att tårarna fullkomligt sprutar och jag åtminstone lägger på en tre, fyra år på min livslängd.

För sällan har jag sett nåt roligare.

Det är en almanacka med halvnakna Härjedalskarlar från 60 år och uppåt i olika…ska vi kalla det positioner.

Redan i februari blir det en aning…kallt där en av dem ligger platt på mage på isen endast iförd nån form av pimpelutrustning. Lite längre in i höstmånaderna står det en annan – endast iförd bärplockare, omgiven av hjortron… Fiskaren ska vi inte ens prata om. Men agnväskan har han i alla fall på sig.

Ja du fattar! Idel ädel charmigt leende farbröder hänger där på min farmors vägg, i ett rött sidenband. Och det är precis hur kul som helst.

Mest för att jag i det läget endast kan tänka på att farmor är typ general i Frälsningsarmén. Och för att det är så otroligt coolt med en 85 årig, religiös superfarmor med så ofantligt mycket humor.

Igår och i tisdags höll Gertrud & Gertrud i heldagsutbildningar.
Det var jättekul och gav som alltid en hel del tillbaka.

Men jag säger bara så här: jag beundrar verkligen alla lärare!

För så trött som jag var efter dessa två dagar var det länge sen jag var. Betänk då också att vi hade fantastiska elever, vuxna, läraktiga och trevliga alla fem. De var dessutom där mer eller mindre av egen vilja.

Och ÄNDÅ var jag så slut i både huvud och kropp igår att jag i alla fall personligen fullkomligt stöp i säng. -Med en mellanlandning på soffan.

Nu kan jag kanske uppfattas som partisk med tanke på yrket som min man har… men det är verkligen helt ärligt, ni lärare gör en fantastiskt jobb. Att ni fixar det varje dag!

(Matte somnar dessutom aldrig nånsin på soffan).

Det kändes plötsligt ganska svettigt rent bokstavligt när jag närmade mig den numera rätt välkända Frihamnen igår eftermiddag. Var rätt lugn fram till dess, men då slog det mig vad jag gett mig in på. Var tvungen att i ren desperation SMS:a brorsan och undra varför de inte har deo till hands för resenärer som behöver på bussarna i Stockholm.

Han hade inget vettigt svar på det. Det kanske jag ska vara tacksam över.

Vi var åtta lite lagom halvnerviga människor i varierande ålder och kön som skulle upp till bevis. Och bäst som vi satt där i receptionen slash café, så travade plötsligt Filip o Fredrik förbi och jag gjorde mitt allra yttersta för att inte glo.

Ja men varför blir det så när man ser kändisar?!
Man bara glor! Eller JAG då.

Även om jag naurligtvis bara kikade lite grann, så där nonschigt liksom.
Eller så såg jag bara ut som en Svensson från Ume som sällan ser en kändis.

Nåväl, summasumarum gick castingen bra. Personligen tycker jag det gick riktigt bra faktiskt. Om två veckor får jag veta om jag gått vidare till TV-studion. Men försöker att inte tänka så mycket på just den lilla petitessen just nu.