Igår var det 6-årskalas hos oss.
Resultat förutom överlycklig Teo: en knäskada och en ansiktsskada i "hockeymatchen". (innebandyn)

Men annars så. Var det fullt ös.

Jag var efter dessa två timmar ännu mer imponerad av alla förskollärare.
Ja men vilken ljudnivååå!
Man blir ju trött efter en kvart.
Och då, ska tilläggas, var det bara 7 barn totalt.
Knappt en halv dagisavdelning med andra ord?

Men jag förstår dem också. Barnen alltså. De verkligen älskar kalas, det märker man, de är så uppspelta och ivriga så nåt annat än att ropa alternativt skrika åt varann, finns liksom inte.

Jag ska villigt erkänna att när de efter drygt en och en halv timme fick sätta sig och spela lite efterlängtat tv-spel och lugnet liksom sänkte sig lite grann så… ja jag säger bara prisa tv spelen!

Kom i måndags hem efter en mycket trevlig helg hos brorsan o hans sambo i Stockholm. Full av god mat, roliga upplevelser och minnen för livet.
Synd att jag var så attans förkyld bara. Men det gick bra ändå.
Teo passade på att fylla 6 år på söndagen också så jag och lillebror kände oss tvungna att baka kladdkaka halv ett på lördagsnatten… Blev dock en riktigt bra kaka för att vara bakad vid den tiden på dygnet.
Teo konstaterade kallt på morgonen att han nu var sex år och hade börjat växa. Så sant.
Vi avrundade hela trippen med ett par kulturella timmar på Naturhistoriska muséet, bland dinosaurieskelett och neanderthalare. Teo har drömt om att få se dessa skelett ett bra tag. Ja jag var förvånad själv, men det var väldigt intressant och faktiskt riktigt kul. Jag kan villigt erkänna att jag skulle gå på Umeås museum mycket oftare om det fanns fler dinosaurier där.

Näääe fyyy va risigt det är. Har hostat och kraxat i en vecka nu. Typ. Det är så irriterande jobbigt! (Men alla ska veta att jag en miljon gånger hellre är förkyld som nu än drabbas av det ’onämnbara’). Sitter och häller i mig vitaminer och hostmedicin mellan snytningarna. Fräscht så det förslår.

Har i alla fall varit i Arvidsjaur ett par dagar. Med det fantastiska Framgångståget. Det var som vanligt ett jättebra program och föreläsare som alla var trevliga att lyssna på.
Men det var spännande att ta sig dit.

Det skulle nämligen ske i söndagskväll. Med det ’fantastiska’ vädret som rådde då. Det började med att bussen blev en timme försenad från Umeå. Så vi missade så klart ordinarie busstur från Skellefteå, vidare dit vi skulle.

Men som den stolte busschauffören på Umeå busstation sa i samband med förseningen: ’Har man löst BUSSbiljett-då tar man sig dit man ska. Oavsett!’

Så. Väl framme i Skellefteå kom vår extrainsatta buss. Ur den hoppar en liten man som med förvåning tittar på alla oss som väntar. (Förvånande många som skulle till Arvidsjaur och Arjeplog en söndagkväll).
En tjej frågar lite försynt om det här är bussen till Arjeplog.
’Njaa den ska väl åté hålle’. Svarar mannen.

Jaha. Den går åt det hållet, men kommer man FRAM? Tjejen tittar på mig och viskar ’Stannar den så man hinner hoppa av tror du?’
’Ja på nå vis så ordnar de´sig’ ropar mannen.
Och sen som nån slags förklaring på det han precis sagt så avslutar han med:
’Jag kom´ju precis från Jukkasvärvi ja´’.

Sen dök det i alla fall upp en chaufför. Den stackarn fick stanna varannan mil och skrapa den gigantiska bussframrutan som totalt isade igen konstant. Det gjorde han då med en helt vanlig PYTTEliten bilskrapa. Bussframrutorna är ju rätt höga så… ja du fattar.

Det var rätt otrevligt efter vägen om jag ska sammanfatta det så. Och det hade ju verkligen inte snöat och blåst lite dagarna innan heller. Det är DÄRFÖR jag blir helt vansinnig när man då, ett par dagar efter VÅRT snöoväder, som vid det laget alltså hållit i sig i ca fem dagar, plötsligt får höra på radion att NU har ovädret kommit till Sverige!
Dvs Skåne.

’Mamma. Tjejer de är som… sex’.

Mamman ifråga, dvs jag, sätter i halsen med besked. VAD menar han, sonen?!

När jag hostat klart får jag fortsättningen:

…’och killar, de är sju’.

’Eh. Jaha. (PHU)! Och hur menar du då’?

’Jo men. När de blir vuxen så är det ju som alltid så att killarna är lite större än tjejerna. Alltså är tjejer sex och killar sju!’

Ja. Så klart.

Alltså. Nu är jag benägen att använda min käre fars ord. Med sann och innerlig inlevelse säger jag därför:
’All denna snööö det är ta mig faan själva satans påfuuund!’

Ja. Han sa det en gång efter att det hade snöat. Lite grann. Han tycker inte om snö han.

Han är känd för sitt digra ordförråd också. Jag är ingen bättre kålsupare, det är jag inte men jag tycker att jag har all rätt att skylla på arv och miljö. (se ovan).

Men hur mycket snö är det egentligen?!

Nu har vi varit ute och skottat tre gånger, typ 20 cm varje gång. And still snowing!

Och föresten, det jag skrev i söndags, det om att det är så fantastiskt att bo här uppe med den vackra vårvintern å annan skit. GLÖM DET!

Teo är pigg igen. Igår eftermiddag när jag om hem var han Owen. Fotbollspelaren… Så det var full fart igen. Imorgon blir det dagis. Man ska ju ha dem hemma två dygn efter att de har slutat… ja spy, och det är en bra regel som jag tycker att man ska följa. Alla borde följa.

Nu håller vi tummarna vidare för att vi alla andra klarar oss. Det är en diger vecka som kommer. Ska till att börja med till Arvidsjaur på söndag för två dagars utbildning själv, med fantastiska Framgångståget och sen är det lite födelsedagar och annat skoj som händer också.

Tack alla som var på vår föreläsning igår föresten! Jättetrevligt med alla fina kommentarer och positiv feedback! Vi var fulla av energi hela kvällen tack vare er.

Från och med nu så kan alla som är intresserade följa Gertrud & Gertruds bravader via vår alldeles nya hemsida också… Hav överseende med innehållet än så länge. Vi är inte klara… Men ändå: Välkommen till gertrudochgertrud.se.

När man är sådär sjuk som…ja jag pratade om nyss så bliiir man ju så törstig.
Det är ju så.

Och dricker man så är det stor risk att …ja det kommer upp igen.
Så därför måste man ju ta det lite försiktigt. Som bekant. En tesked här och en annan där. Även om man helst bara vill hälla i sig litervis med vätska.

Personligen brukar jag drömma om sockerdricka sånna gånger. I höga glas som man dricker med sugrör. Wilma sa i morse att när hon är sjuk så brukar hon drömma om stora bord fulla med cocacola.

Jag ringde just hem för att kolla läget med Teo. Han var också törstig för han sa
’Åh jag vill ha en hel lastbil med juice!’

Varför är det alltid nattetid det händer?
Alltid.
Och 02-snåret är ett relativt stadigt klockslag dessutom.

I natt var det dags.

Ungefär ett år sedan sist faktiskt så vi har varit förskonade, det får man ju säga.

Förskonade från… det onämnbara.
Det som innebär springande med hinkar och högvis med handdukar, torkande av madrasser och vädrande av gosedjur. Duschande av barn mitt i natten som darrar av frossa och har ont, ont i magen. Det som innebär att man faktiskt och utan knot verkligen städar badrummet mitt i natten. Och dessutom -trots att man känner sig som en zombie efter ett tag- fortfarande hör, i sömnen från rummet bredvid, när ens unge gnyr.

Vilket faktiskt är rätt genialt uträknat av vad det nu är, hormoner, instinkter, gener eller nåt.

Vi kallar det det onämnbara, för att pratar man om det, säger ordet högt så…ja. Man blir ju sjuk. Extremt smittsamt är det. Rent psykologiskt.

Det här onämnbara vill man bara inte ha i sitt hus. Det ÄR verkligen för vidrigt. Men som Matte sa i morse, ’man kanske skulle börja gå upp mitt i natten och städa badrummen. Då är det ju gjort sen’.

Jo men jag blev påmind idag. Det blev vi hela familjen. När vidderna är vita, solen ligger på och det är lite så där gnistrande i träden. Då vet man plötsligt att ’ja men just det, det är ju DÄRFÖR det är helt ok att bo här uppe’.
Vårvintern här uppe är alldeles speciell faktiskt. Helt underbar.
Vi åkte till Vindeln idag och var i backen. Jättemysigt. Första dagen när man känner att det hettar liiiite grann i kinderna. Härligt.