Mmmm. Jag tycker verkligen att Skatteverket uttrycker sig tydligt när de begär av mig att fylla i uppgifterna i Q18 (typ) på ’vanligt sätt’.

Ja men det är ju fantastiskt.

OM jag bara vetat vad ’vanligt sätt’ innebar…

AHHH jag avskyr det här… !

Om en vecka fyller jag år och i morse när jag står och ska klä på mig ansiktet så meddelar jag min man lite i förbigående vad jag då vill ha i present:

’Ett presentkort på massage vore bra eftersom det knastrar i hela ryggraden när jag vrider på huvet… OCH jag behöver en ny ögonkräm’!

’Ögonkräm?… vad är det för sorts kräm då?’, säger han.

Tålmodigt förklarar jag så detta, att den behövs för den tunna ömtåliga huden under ögonen, att den vanliga dagkrämen är för fet och ger påsar under ögonen istället.

’Jaha. Men en sån har jag. Vill du låna?’ Säger han så, min man, på sitt vanliga, självklara vis.

’Eh va’? Säger jag och stannar på riktigt upp i det jag håller på med.
Det här var inte väntat.

Och johodå. Vips har min man tagit fram en riktig ögonkräm ur en necessär i toaskåpet. ’For men’ visserligen (vad det nu är för skillnad) men ändå!

Till den här saken hör att min man är ungefär lika fåfäng och ’krämig’ som en… jaa en som verkligen inte är det, så detta att han bjuder på ögonkräm en vanlig tisdag är rätt…ovanligt.

Saken får sin förklaring när det visar sig vara en av de tuber som hörde till en presentförpackning som han fick till jul, av min brors sambo som jobbar för det märke som tycker att han, jag och alla andra helt enkelt är värda det. Så att säga.

Och jag håller verkligen med.

Så var det då gjort.
Tidigare än någonsin faktiskt.
Och jag är nöjd.
Så jäkla nöjd.

Årets terapisession är avklarad och det gick bättre än väntat. Oddsen var nämligen på förhand rätt usla.

Jag är som bekant fobiskt rädd för spindlar och alla deras släktingar. Alla som har någon form av fobi vet vad jag pratar om. Det är inget skämt.
Det är förenat med övermänsklig viljestyrka att utföra vissa saker.

Som att vårstäda ur ett uterum till exempel.

Som dessutom varit förvaring för ved under vintern. (För i ved vet man ju hur spindlarna bygger bon och ja man måste skynda sig, skynda sig att elda upp bitarna så man inte får ett spindelinferno på vardagsrumsgolvet). -Därav oddsen då.

Men som sagt. Ved och allehanda sommargrejer och möbler lyckades jag utan katastrof få ut. Alla fönster kunde putsas och allt trä dammsögs och torkades. Minutiöst.
Allt detta kunde jag alltså göra och bara en enda gång skrika. Rekord skulle jag tro.
Eller så är det så att den här årliga terapin nu börjar ge resultat…

Om jag någon gång i framtiden får för mig att sticka iväg på stan en lönefredag -vi kan säga en fredag som den här- så där vid lunchtid, för att göra några snabba ärenden – stoppa mig då.

Det tog minst tjugo minuter att hitta en parkering. När jag till slut hittade en, var det på kajen och fick ungefär lika långt att gå som om jag hade lämnat bilen på jobbet och gått därifrån…

Sen hade ju väldigt många plötsligt pengar på sina konton.
Och det vet man ju hur det är med dem. De ska fort som attan spenderas. Och det gärna på lunchrasten.
Så köerna till kassorna var ju också ett faktum såklart.

Åh va det tog tiiiid!
Det var bara det jag ville säga.

Och stoppa mig nästa gång. Stoppa mig.

Till hösten börjar min lille, lille bebis till son på skolan.
Här fäller jag en osynlig tår.

Ja men skolan! Herregud ungen är ju bara två!

Nåväl, det är bara att inse att tiden fortfarande går och att han snart alltså börjar på 6-års.
Detta är han enormt förväntansfull över och längtar så att han knappt vet var han ska ta vägen.

Så igår när han fick reda på att alla sexåringar på dagisavdelningen skulle på besök på skolan idag, utbrast han ’Men åhhh DÅ kommer jag att somna RIKTIGT gott i kväll’.

Jag hoppas så det gör ont att han ska säga så varje, varje kväll i de tio år MINST, som han har att vänta…

Jag är ju som jag är. Och det är svårt att göra så mycket åt det.
Så. Nu har jag därför startat ett nytt liv.
Igen.

Det går några månader mellan varven, ibland ganska många. Men så kommer det en dag när Vändningen knackar på och det är bara att foga sig.
Som nu.

Nu har jag en tidning vid sängen, en sån där kvällstidningsbilaga med det käcka namnet Hälsa eller nåt liknande. I den finns det ett litet powerwalkingschema som ifall man det följer ser garanterat resultat inom fyra veckor.
Och jo då. Jag är så klart med.

Började fint redan i söndags (enligt tidningen var det schemastart måndag, så redan där kände jag mig rätt nöjd) Och jag gick och jag gick. Kändes som att jag kunde gå nästan hur långt som helst. Och gjorde det nästan också.

Peppad som tusan gav jag mig iväg även igår. (Starttid 06.22).
Resultat: extrema skavsår.
Hur KAN man få det i skor man haft i typ tio år?!

Igår gick jag med dubbla lager plåster och i stil som en vaggande, gravid hela dagen för att undvika hälmotskofriktionen.

Men skam den som ger sig. Lite skavsår klarar man väl? De som är med i Robinson har det mycket värre… (Jo det är sant, den tanken slog mig).

I morse var jag därför på gång igen. Enligt schemat så skulle man ju bara gå en halvtimmes intervall idag så det borde väl gå.

Preppade således fötterna med trippla lager plåster.
Efter cirkus tio minuter stod jag inte ut längre utan fick vika ner bakdelen av skon så det blev en slip in.
Gå hem var så klart icke ett alternativ.

Resultat: Inget walk alls förrän fötterna läkt nu alltså, eftersom jag inte ens kan gå barfota utan att jag får bita mig i tungan för att det svider så förbannat.
AHHHHHHHHH att jag aldrig lär mig!

Insåg för övrigt att anledningen till att man KAN få skoskav multo i gamla ingådda skor är för att de efter sisådär tio år faktiskt blir nötta och trasiga invändigt… och behöver bytas ut.

Nähääää?

Hmmm vaknade i morse och var helt randig i ansiktet.
Ser ut som att jag har haft svårigheter som behövt sys och gett ärr…
Och det försvinner ju aldrig!

Vad beror det på?
Är huden för slapp?
Är kudden för…för streckig eller har jag mist nån form av motståndskraft på grund av en enorm trötthet som liksom inte försvinner…

Blir det streck av sånt?

Eller är det bara normalt?

Antagligen och mest troligt, men det räcker liksom nu. Jag har redan för långt, oredigt, spretigt och GRÅTT hår, bleka armar, flera kilon för mycket och dessutom enbart kläder från 2005 i garderoben.
Jag behöver inte ett randigt ansikte också.

Vill bara meddela att vi nu maskindiskar igen. Sen skärtorsdagen faktiskt. Fast vi var ju borta hela påskhelgen så det var faktiskt idag som jag själv knäppte på maskinen första gången. Den är så fin så. En grön svan har den också och en sån sak känns ju förnämlig.

För övrigt laddar vi för Wilmas premiär på lördag. Då ska hon och hennes danspartner Celina tävla i bugg för första gången! De övade i vardagsrummet igår kväll och de var attans så duktiga! Hopps bara att de är kalla nog att slappna av även på lördag. 8.30 pip är det avprickning av de tävlande och sen går hela dagen uti i ett enda fläng där i sporthallen. Å va jag längtar!

Och å va jag är stolt.

Gla påsk vet ja. Så där i efterhand. Men annars vore det inte jag.

Nu är den över och fort gick det som vanligt.
Vi har förtärt alkohol, ätit, umgåtts i glada vänners lag, ätit, busat i snö, ätit, fikat, förtärt alkohol, ätit, fikat och åkt slalom.

Ungefär så. Mycket trevligt. Och jag känner mig tjockare än nånsin. (Är det också föresten) Trots vådliga färder nedför backar. (Jodå-det tar sig)
Påsken den påsken. Gör så mycket ont för ens kropp. Men gott för ens själ.
Och med ont så menar jag både för mycket mat OCH träningsvärk.

Ungarna fick sammanlagt fem påskägg, proppade med godis.
Själv fick jag faktiskt också en påskpresent. En brandsläckare.

Var och köpte en ny diskmaskin ikväll.
Fanns några att välja på. Om man säger så.
Men till slut blev vi nöjda med en svensktillverkad sak av bästa sort.
Till ett lagom förnämligt pris.

Glada i hågen baxade vi in den i bilen och så hem.
Äntligen slut på handdiskandet! (Under rinnande vatten då detta hushåll saknar diskpropp)…

Matte fixade och trixade så med avlopp och gammal maskin å så fick vi med gemensamma krafter in den nya svanenmärkta maskinen (till skillnad från rinnandevattenstuket vi som sagt kört några dagar) i köket.

Och vad ser vi när vi tar av plasten och frigolitgrejset på sidorna?

Ja men vatrordu?

Den är naturligtvis skadad.

Luckan har nån gång fått sig en köss och är bucklad och lite lagom vind så där. Precis så som man INTE vill att den ska vara klockan halv nio två dagar innan påsk.

Få se nu.
Mamma. Vad var det hon sa nu igen?

TRE saker skulle det vara. TRE!