Var tar tiden vägen…? Herregud va dagarna går. Jag får magsår när jag ser att JUNI börjar nästa vecka.

Maj är en sån där extrem månad. Det är det varje år, men jag lyckas alltid förtränga det tills jag är där igen. Då blir jag påmind. Det är så mycket att hålla reda på och vara med om så jag blir helt snurrig.

Maj är till exempel insamlingarnas månad till fantastiska dagis- och skolfröknar.
Maj är festernas månad. På ovan nämnda ställen samt ÖVERALLT annars också. Vilket är oerhört roligt.
Maj är, på grund av det föregående, också en rätt ångestfylld månad eftersom man plötsligt inser att allt man har i garderoben är antingen svart, svart eller svart, och sällan passar så där jättebra på en glad, vårtillställning. (Och är det inte svart så är det för litet eller omodärnt).

…Och är det för litet får man ännu mer ångest för att sommaren verkligen är på gång och man kommer att vara tvungen att visa sig på en badstrand mycket snart, i hemskt lite kläder.

Dessutom är maj månadernas månad när det gäller arbete. Massor med jobb både på det ’riktiga’ jobbet (vilket är finfint) och på hemmaplan. Blommor ska planteras, gräsmattor ska försöka återupplivas (bokstavligt talat för vår del) och hemska spindelfyllda rabatter rensas. Vi ska nog försöka måla huset också. För att lägga lite mer lök på laxen så att säga.
(Vilket oerhört töntigt uttryck föresten)…

Så AHHHH jag vill sova känner jag nu. Sova och vakna upp nån gång i juli. Vilken jag gärna skulle vilja kalla ledighetens månad…

Mamma, dvs Wilma o Teos mormor (nähääää)?! ska ha hand om barnen i helgen, mer och mindre. Hon var sugen på att hämta hem Teo redan nu på torsdag kväll men var lite fundersam ifall han skulle vilja det:
’Ja men han vill ju vara hemma också och leka med kompisar och jaa man vet aldrig… så är han minsta tveksam så kommer jag på fredag istället’.

Teo var väldigt övertygad.
Torsdag blev bra.

’Hur många dagar vill du vara där då? frågade jag, ’2? 3’?
Han räknade
’MINTHT TRE’ (han läspar som den 6-åring han är)… ’För då kommer det att kännath läääänge’!
Det sista sa han samtidigt som han sken som en fullständig sol.

Sen ändrade han sig:

’Nä! Jag vet! Två veckor! Eller NÄ ett helt åååår vill jag vara där! Trehundrasexti dagar’!

Jag -inklusive lessen-hund-blick-: ’Va?! Men då kommer ju vi att sakna dig jättemycket’!

’Ah men ni kan ju komma å hälsa på mig… typ efter trehundra dagar eller nåt’.

’Mamma, visst har du inte tid’?
’Hur så’?
’Ja men du har ju så mycket att göra’
’Vad tänkte du’?
’Att du kunde skjuta några målskott på mig’…
’Mmmm alldeles strax jag ska bara göra klart det här först’.

’Det här’ består i bortplockning av grejer, disk och tvätt.

Jag vet inte men… lite felprioritering…? Det slog mig faktiskt direkt jag svarade honom.

Igår fick jag höra flera sorgliga historier om föräldrar som inte längre har kvar sina barn av olika anledningar. Därför ska jag genast gå och skjuta straffskott på min son, målvakten.

Och under tiden är jag extra glad att han finns och kan fråga om jag vill va med.

Jaa. Tänk ändå. Ännu en 22 årsdag till ända. Det kan låta larvigt men jag blir verkligen inte äldre. Hur många år jag än fyller.
Har precis käkat färdigt tårta och bullar och kakor och haft en trevlig stund med mamsen och Kenth. Och jag fick de efterlängtade röda, lackiga träskorna som jag önskat mig och en välbehövlig massage! -Förutom en massa annat fint förstås.
Jag blir aldrig för gammal för presenter heller så det så.

Idag har jag krattat nästan hela baksidan!
Otroligt skön känsla att vara så där ’i tid’ för en gångs skull!
(Fick till och med beröm av grannen, men vet inte hur det ska tolkas… att vi brukar vara extremt sena annars kanske)?
Det är som ett uppvaknande det här varje år, att kratta fram vår och sommar under gamla löv, grenar och torra grässtrån. Rätt härligt.

Men man blir lite konstig i kroppen av det där krattandet. Sned och öm i axlarna och fina blåsor i händerna.
Inte är man särdeles snygg heller i gummistövlar och slashasiga kläder och gräsigt hår…
Och som jag gick och stod, enligt ovan, åkte jag också till Tavelsjö i eftermiddag för att hämta två påsar med fikabröd och en tårta som min fantastiska mor bakat och fixat till min födelsedag ’så att jag inte behöver tänka på DET åtminstone’.

Ja det är helt sanslöst så bra hon är min lilla mamsi.

Så när vi möttes vid ICA i just Tavelsjö, så där på halva vägen från varann, så säger hon ’Men hur är det med dig, jag tycker att du ser lite krattig ut’…