Jahapp då var vi i min hemby Edsbyn då.
Här är jag född och tillbringade mina tre första år här innan flyttlasset bar iväg till Sandviken. Där bodde vi i nån form av knarkarkvarter där småbarn till och med försvann och inbrotten var frekventa, så vi blev inte långvariga.
Som fyraåring hamnade jag därför på Storgatan i Robertsfors istället. Där blev vi kvar mycket längre.

Men det var inte mitt livs flytthistoria jag skulle skriva om alls, men man blir lite nostalgisk av att vandra Långgatan upp och ner här i Byn. Samtidigt som jag förundras över vilken liten by det verkligen är och så knepig dialekt folk har – som jag själv så snabbt faller in i bara vi parkerat bilen utanför farmors hus.

Sen tittar folk så väldigt på en när man kommer som utsocknes till ett mindre ställe. ELLER så tror man bara det. Igår var det dock särskilt tydligt när vi kom precis mitt i en bilcruising… Halva Edsbyn stod efter vägarna i regnet och tittade på jättefina raggaråk och andra bilar, sånna  som kanske bara får äran att lämna varmgaraget en gång per år. Och jaa det bar sig inte bättre än att vi, för at ta oss till farmor, var tvungna att tränga oss in mitt i denna radda vrålåk -med vår V70 från -03… Så. Klart att folk tittade.

Förutom att väcka uppmärksamhet och prata minnen så äter vi mest.

Vi hade en sommarfest förra veckan. Hos mamma och hennes Kenth. Jag och min familj, brorsan med sambo och Kenths två barn med familjer. Så vi var ett litet gäng som skulle leka ute, äta ute och ha det soligt och fint.

Men vi bedrog oss såklart. Det började åska, blixtra, regna och dessutom hagla isbollar denna dag i juli. Så nä vädret var inte på vår sida. Men vi hade trevligt ändå.

Vi hann precis leka klart innan ovädret kom och sen åt vi mat i lusthuset på gården. Medan blixtrarna ven ovanför "garnityrkulan" högt däruppe på taket… Och sen gick strömmen. Och bor man på landet så hör det tydligen till vanligheterna att man har egen brunn, så också kära mor med sambo. Den brunnen går på el. Så jajamän. Utan vatten blev vi också. Kanske tog vattnet slut extra fort eftersom en person från stan (läs: jag), inte fattade det först och stod och sköljde disk för glatta livet under rinnande vatten…

Vi var sex personer som skulle sova över. Hur skulle nu det gå? Utan möjlighet att spola på toan eller tvätta händer eller borsta tänder. Kenth, brorsan, Matte, Wilma och Teo tog saken i egna händer när elbolaget fortfarande efter ett antal timmar inte lyckats fixa ström. Och vid tiosnåret på kvällen drog de så ner till älven i storstövlarna, utrustade med dunkar för att fylla på vatten. Vägen ner till älven kantas av en kohage full av fritt strövande kossor. (Sa jag att de bor på landet?)… Kenth fick stå och bröla och vifta med armar och kropp så att inte de nyfikna korna skulle käka upp barnen. Eller ja, i alla fall inte komma alltför nära medan dunkarna fylldes.

Sen grillade vi nattkorv och tände stearinljus i lusthuset där vi satt halva natten. Och det var sådär riktigt pysmysigt. På morgonsidan vaknade brorsan av en spotlight som lyste honom rätt i ögonen. Ordningen var återställd.

Beställde idag mina nya glasögon. "Min" butik har ett erbjudande nu, där bågarna inte kostar mer än 1 krona. Riktigt bra deal, särskilt med tanke på att de bågar jag valde hade kostat 2199 kr. Redan där tyckte jag att jag gjorde en bra affär alltså. Sen har "min" butik en så kallad miniprislista också vilket skulle kunna innebära att ett par kompletta glasögon skulle kunna gå lös för inte mer än 499 kronor.

MEN.

Som vanligt så var det ju ett litet, litet men med även i en här bilden. För när jag bad om en prislapp för glasögonen jag skulle köpa så säger hon 2500 kronor. Vilket i sig är jättebilligt, mindre än hälften av vad jag betalade för mina gamla, när det begav sig. Men ändå mycket mer än jag tänkt mig. Och definitivt mer än prisindikationen på väggen i butiken sa.

Oftast är jag en foglig och anpassad människa som liksom bara finner mig i saker och ting och så även priser. "Man får ju liksom betala det de säger att det kostar". Typ. Och till saken hör att personalen i samma butik precis limmat ihop mina trasiga brillor också, helt gratis och det var ju så snällt…

MEN.

Just idag valde jag att gå emot mig själv och faktiskt protestera lite grann. Så jag frågade varför inte minipriset gällde mig.
"Nä. Inte för just dessa bågar".

Nähä. Så klart. Men om jag INTE tar alla de där extra grejerna som jag inte begärt utan bara ett par glas som justerar mitt lilla, lilla synfel-vad kostar det då då?
Och se där. Efter lite datorpickande och mummel så hamnade vi så på 1201 kronor som det bidde det till slut. Mycket mer i min prisklass.

Jag kommer att bli en mycket mer ofoglig och oanpassad människa efter detta. Antagligen nöjdare också.

På midsommarafton fick jag som bekant en fotboll rätt i nyllet som resulterade i att mina glasögon gick sönder.
Idag gick jag därför till optikern och provade bågar. Nya brillor ska det bli.

Jag var där i åtminstone en och en halv timma. Nä men det är ju inte lätt att se sig själv i något annat än det man haft för ögonen i hela fem år…
Precis. Jag insåg att mina brillor hade ett antal år på nacken.
Och allt är ju jättefärgigt nuförtiden. Stort, kraftigt och plast. 
Jag som gått båglös jättelänge och haft glasögon som knappt syns.

Till slut kom en av de anställda i glasögonbutiken tillbaka från sin lunchrast. Hon tittade på de bågar jag valt. Hmm-ade och lade huvet på sned. Tittade ut mig med allvarlig min.

Sen hämtade hon ytterligare ett par.

Jag såg nog riktigt skeptisk ut, men provade dem snällt. Döm om min förvåning när jag helt paff tyckte om dem på min näsa. Jättemycket.

"Ja, sa hon när hon såg min reaktion, jag tror att du kommer att ta de där, du blev ju kär".

Så rätt hon hade.

Jag har målat idag. Och det syns. Inte bara på husfasaden som är föremål för färgen utan också på mig. På marken. På blommorna. På kläderna. På penseln. Och när jag säger penseln så menar jag inte håren utan själva penseln, den del man håller i.

Jag börjde fint med att tänka att jag skulle göra detta utan kladd.
För en gångs skull.
Och började därför måla utan handskar.
I halvtid, efter ungefär tre timmar, insåg jag att mina svagheter fortfarande sitter i och efter grundlig skrubbning under rinnande vatten satte jag så på mig handskar. Efter det har jag fått byta handskar fyra gånger och enda anledningen till det är att penseln fastnat i händerna på grund av all färg som liksom rinner mellan fingrarna när jag målar. Vilket gör sysselsättningen ganska omöjlig. Åtminstone svårare.

Nåt fel gör jag ju, inser det. Men hur jag än försöker så går det inte att göra det sådär snyggt liksom… Kan inte käka nånting heller utan att spilla och efterlämna mig en stor hög med smulor och gegga. Detta bekymrar mig en aning.

Men trots detta så är det ju rätt kul att se hur fint det blir med ny färg. Nu ska jag ta av mig målarkläderna och målarfrisyren och strecha en halvtimme eller hur länge det nu kan tänkas ta att sträcka ut de stackars hopdragna muskler jag inte visste att jag hade innan jag fick målarhinken i handen.

Jag är en sådan som behöver fullständigt mörker för att kunna sova bra. Jag blir störd av klockradiosiffror och smååå, små strimmor sommarljus som letar sig in mellan våra svarta persienner OCH vinröda rullgardin.

Den där strimman är det visst bara jag som ser genom mina slutna ögonlock, men vid gud den finns där.

Och det gör mig galen.

Nåväl. Beklagade mig om detta för min käre far, multiresenären och han hade såklart bot på detta fruktansvärda I-landsproblem som drabbat hans dotter.

Han hade nämligen ett helt lager av sånna där ögonmasker som vissa flygbolag delar ut till resenärer som kan tänkas vilja sova på deras flygplan. Sånna där svarta tyggrejer med gummiband som man så fint drar på sig och så blir det… taramtadam: svart!

Fenomenal uppfinning vill jag säga.

Även om alla som sett mig i dessa nu under semestern, i sommarstugor med varierande möjligheter till mörkläggning, haft väldigt roligt åt mig för detta-eller möjligen för hur jag tar mig ut i dem.

Men jäklar va mörkt det blir. Och jäklar va bra jag sover nu!

Fick just ett ryck.

Ett sånt där väldigt sällsynt ryck som säger till mig att ja! Nu vill du städa i köksskåpen; rensa bort gamla plastölglas i läckra färger som aldrig använts, pipmuggar sen Wilma var bebis, en hel teservis från Thailand som tar upp ett helt hyllplan alldeles för sig själv och som enbart finns kvar på grund av affektionsvärde och sympati, gamla receptböcker som aldrig nån läser för jag gör ändå alltid sammasamma mat, snapsglas som används en gång per år-midsommar-de är nämlligen blommiga och fruktansvärt svåra att kasta eftersom de var en förlovningspresent, halvbrunna ljus finns det också gott om, vaser och pryttlar som… jaa KAN komma till användning nån gång.

Ja ett sånt ryck fick jag nyss.

Det gick över lika fort.

I fredags åkte jag limosin.

(Förtydligande: Alltså en RIKTIG limo, ingen trist taxilimo).

Det var ungefär hur coolt som helst. Synd bara att ingen i Ersmark var hemma och fick se min och Jy:s silviavinkningar genom de nedvevade, tonade rutorna…
Ja vi tyckte att det hörde till, liksom.

Men i alla fall. Vi kände oss riktigt celebra och lyxiga där vi satt i ett av baksätena och förundrades över all plats som fanns, den lilla tv:n, alla flaskhållare i dörren och fenomenet att den som kör bilen överhuvudtaget inte hör den som sitter längst bak, för det är för långt avstånd.

Lite extra kul blev det när vi sen bestämde oss för att vi var tvugna att köpa mat.

Hamnade på Röbäcks pizzeria där vi parkerade det lilla uppseendeväckande åket.
(Eller, VI parkerade inte-skulle aldrig falla varken mig eller Jy in, vår chaufför och Jy:s sambo fick den äran). När vi så satt och väntade på pizzorna utanför och höll ett vakande öga på den lånade bilen, kommer ett gäng ungar i 7-12 årsåldern fram:

– Äre eran biiil?
-JaA!
-Va kostade deeen?
-Å jaa… fåse… massor me pengar…
Tystnad.
-Är ni raggare?

(Här fick jag ett frustanfall. Hallå barn!Blanda aldrig ihop en limo med raggarbil!).

-Nä.
-Varför äre ölflaskor i bildörren?
-Ehhh jaa… de kom med bilen…

Sen fortsatte utfrågningen och de kom fram till att vi var ungefär det coolaste människor de mött. Synd bara att deras mammor o pappor antagligen inte skulle tro dem om de sa att de sett en limosin på den lokala pizzerian…

När vi sen fick våra pizzor följde hela ungskocken med oss till bilen. Vi satte oss tillrätta bland allt utrymme och kidsen bad att vi skulle veva ner rutorna.
Vilket vi självklart gjorde, vinkade vackert och ropade nobelt adjö till de små barnen.

Varpå de börjar springa järnet efter bilen, vinka och ropa:

-Ni är så himla ÄGIGA! Ohohoho! De ägigaste i hela världen! Men drick inte så att ni svimmar ikväll!