Har idag pratat med Sveriges trevligaste försäkringsbolag. Och bank. De är det på många sätt. Och jag förstår att de vunnit utmärkelser som 'bästa' för det är som att ringa nån man känner varje gång. De tar sig tid, de förstår, de hjälper till och har hittills aldrig varit tvärsöver, om jag uttrycker mig så.

Så var det inte den här gången heller.
Att de var emot mig alltså.

Det var en solklar ersättningsbar brandskada.
Tackar.

Han som jag pratade med hickade dock till när han fick veta att vårt kök-eller åtminstone golvet som täcker kök och även allrum- rör sig om sisådär 40-50 kvadratmeter. Tänk att en skada på kanske totalt 30 kvadratcentimeter kan ha betydelse för så mycket.

Men det känns som att det löser sig. Nån dag. Åke gjorde mig i alla fall trygg.

Så tack Åke och Länsförsäkringar, för att ni är bäst.

Igår kväll var jag ensam hemma med ungarna och två kompisar till Wilma.
Earth hour eller vad det heter, hade tjejerna tagit på stort allvar så huset var nedsläckt sånär som på Robinson (ingen jord i världen kan komma emellan där)... och fyra värmeljus.

Men både Jordetimmen och Robinson fick ett abrubt slut när jag fick gå ut i köket och släcka eld. Som verkligen inte brann där den skulle.

Det var första gången.
Det var väldigt otrevligt.
Det gick bra.

Tjejerna blev smått hysteriska men handlade ändå rationellt genom att öppna ytterdörren och ställa sig på bron.

Medan Teo lugnt satt kvar och tittade på tv...
Vet inte hur bra det är på en skala...
Han reagerade först en timme senare genom att fråga 'Vad är det som luktar'...

Hur jag reagerade?
Jaa.. jag fick någon form av panik. Särskilt när gnistor och små eldbollar flög runt över golvet. Det enda jag hade i huvet var 'Man ska kväva inte hälla vatten'.
Så jag slet åt mig det första som fanns till hands.
Vilket var ganska så mycket för litet... En randig barntröja i storlek 122...

Summasumarum är vi i lösöre en Teo-tröja, en kökshandduk, en matta och en micro fattigare.

Sen är vårt köksgolv förstört...
Vad gör man åt sånt?!

Kan man lappa? Laga? Lägga en matta över...? Måste man byta hela skiten?

Sånt här är sånt jag inte har vare sig ork, tid eller pengar att kunna fixa.
Och jag svär vid gud och allt levande att jag aldrig i mitt liv kommer att poppa popcorn i micro igen.

Föresten har vi ju inte ens en micro längre...

I fredags kväll ringde lillebror:

'Jahaaa nu sitter jag hääär på Clarion Signs med champagne och tittar ut över utomhuspoolen som vi snart ska hoppa i. Vi har bokat spaaa också och lite senare ska vi käka en riktigt god middag på Akvavit... Vad gör du'?

'Är precis på väg hem från Willys'.

Va trött jag bliiir. Ont i halsen och hosta igen. Tröttsamt är det när man redan varit risig i flera veckor och precis blivit pigg igen. Vad beror det på?

Jag märker dock en väldigt vant mönster här.

För jag har ju som sagt börjat träna. (Detta tål att sägas många, många gånger. Till slut blir det sant på riktigt).

Hur som helst, varje gång jag börjar med det så blir jag sjuk.

Så är det och så har det alltid varit.

Man skulle ju här kunna tycka att jag inte borde sluta träna då, så jag slipper börja om och bli sjuk hela tiden. Men. Ja. Det hör till mönstret det med.

Hörde på äckelfräscha Blossom på radion där hon är nån slags hälsoguru och hon sa att man på inga villkor få gå ut för hårt med träningen i början om man är otränad, det är då man blir förkyld och sjuk.

Så kanske är det det jag har gjort... övertränat...

Ja men ibland har jag ändå mina ljusa stunder.
Jag måste bara säga det. Och ge mig själv lite cred.

Och i de stunderna så känner jag mig oövervinnerlig och tänker att 'Jag visste det- det är NU mitt nya, aktiva liv börjar'.

Som nu till exempel.

I normala fall skulle jag ligga i soffan och kvida av huvudvärk och bara önska mig ett dussin Alvedon eller nåt, men inte idag.
Nehejdå.
Idag OCH igår har jag tagit mitt husliga ansvar minsann och städat och fixat för att det ska vara klart till helgeeen.

Jo se.

Igår gick det till och med så pass bra att högen med torkad tvätt som jag baxade ur tumlaren och som som vanligt var full av sockar, ja till och med den överraskade mig!
Det var nämligen första och hittills enda gången som ALLA sockpar låg efter varann!
Jag behövde inte leta!
Jag ljuger inte- det var verkligen bara att ta dem allt eftersom och para ihop! Vad är oddsen för det?!

'Ja men', tänkte jag, 'det här är ju ett tecken'.
Och av bara farten hade jag städat badrummet också.

(Borde snarare ha köpt en lott antagligen).

Sen byggde jag lego med Teo.
Och allt detta (för det är mycket för att vara jag) INNAN Halv åtta hos mig.

Bra va?!

Idag har energin fortsatt och jag har bland annat dammsugit utan att få ett hysteriskt hatutbrott och planerar till och med att bädda rent i åtminstone Wilmas säng.

-Eftersom jag inte minns när det gjordes senast.
Det brukar vara dags då.

Jag tycker att jag såg riktigt lugn ut. - Och hemskt blek å förkyld.
Massor var bortklippt. Och de måste ju ha tyckt att vi var ena klattrar på att svara på frågor dessutom för inte en enda intervju kom ju med. Undrar hur de tänkte när de skulle klippa ihop materialet 'Nä men... va säjjer´rom de häär gårjunte å använda'.

Min duell med Suzann var borta också. Där missade ni nåt... Innan jag går vidare på låten Thriller, så har vi kört 4-5 låtar mellan varann... Kan förklara min oerhörda lättnad precis där...

Ber alla om ursäkt - i synnerhet mig själv, Björn och Benny- för det totala hjärnsläppet i samband med 'Ring, ring'... Jag VET att den inte börjar så. Men just då var det som bortblåst... Jag har fått äta upp den missen ett antal gånger. Och jag GRÄMER mig. Fortfarande.

Kan också upplysa om att jag fick förlora två gånger! Jajjamän. Det ska ju vara JAG för en sån sak... När jag åker ut så händer det nåt med filmningen så de får inte till det så bra så de ropar in mig igen. Jag får alltså kravla mig upp från baksidan av scenen och därmed låtsasförlora - en gång TILL.

Känn på den.

...En annan sak som kommit fram nu i efterhand som också tål att kännas på och fundera över lite allmänt så där, är att det visar sig att jag är SLÄKT med Klas!
Fantastiska Klas med skjortan.

Kom att tänka på en riktigt rolig sak som jag hörde igår när jag satt å väntade på Wilma på Umeå dansskola. En sån skola som jag själv önskar att jag hade gått på när det begav sig. Innan jag blev stel och gammal.
(Och hade jag gjort det hade jag kanske inte varit så stel och gammal idag)...

Hur som helst: två Fame-brudar sitter och stretchar och drar i sina obehagligt långa, smala ben medan de småpratar om - ALLT.

Plötsligt säger den ena: 'Ah men du va hetere när man sminkar... här, nedanför halsen... Äre ekipaget eller'?
'Aaa', säger den andra, 'det är det. Ekipaget hetere'.

Det tyckte jag var jätteroligt.

Uppladdningen har börjat.

Tränat, handlat och käkat lunch. Kollat så att vinet finns i önskvärd mängd. Kan behövas mer än ett glas ikväll.

Ska snart duscha och sen jobba några par timmar innan jag hämtar Teo på dagis.
SEN börjar det dra ihop sig. På riktigt. Rent tidsmässigt men också rent fysiskt nånstans i magtrakten.

För det är ikväll det gäller...

GAAAH! Det var sååå mycket lättare att spela in programmet än att behöva se sig själv på tv.

Vad kom med? Vad har de klippt bort? Vad har de... lagt till? (Förutom 5 kg som väl kameran fixar).
Ja jag är benägen att använda ett ganska larvigt uttryck men nu gör jag det ändå: SHIT!
Va det känns märkligt...

Det är jobbigt nu. Verkligen smärtsamt. Men samtidigt är det som lite gött ändå.
För träningsvärken, den träningsvärken.
Det var inte igår den var kännbar.

Eller jo. Det var den ju också.

Men nu är det jobbigt.
Känner mig lika smidig som när jag var gravid med Teo, där på slutet, och jag går precis likadant som jag gjorde då också. Vaggar liksom. Vill inte med omedelbar vilja använda insidan av låren eller för allt i världen magen.
Det blir halvknepigt då. Att ta sig fram.

Men gött är det som sagt också. Känns bra.

Det som inte är vare sig gott eller bra är att Matte har fått nån form av sträckning i ryggen och ligger utslagen på en filt på vardagsrumsgolvet.
Det är det jag alltid har sagt, att tro att man är tjutvå och hasta iväg i ett skidspår är inte nyttigt när man närmar sig... ja. Fler år. Man bör åtminstone vara uppvärmd.

Men det blir en ny upplevelse för honom att se på hockey i grodperspektiv.
Själv ska jag vika tvätt nu. Upprätt stående med kläderna i lagom 'tahöjd' för att undvika eventuella böjningar...

Jamenalltså. Jag har vari duktig nu tycker jag. Lunchtid och jag har hunnit dammsuga och städa toorna. Och det kändes inte ens jobbigt.

Nu tror jag faktiskt att jag ska ta mig samman och åka ner på badhuset och träna. Jo då. Du hörde rätt.

Köpte ju ett finfint träningskort innan jul som... jaa som jag inte kunnat utnyttja riktigt så bra som jag borde. Skyller mycket på den envisa förkylningen, och det är ju rätt också, men prioriteringarna har väl inte varit de bästa innan den heller. Mathias sa just att han inte ville säga 'vad var det jag sa'... Så jag måste genast överbevisa honom.

Men fasen va jobbigt det känns ändå...

Det som inte känns jobbigt är att vi ska till Annelie o hennes sambo ikväll på firarmiddag och melodifestivalfinal. Vi har liksom glömt bort att fira våra framgångar på Gertrud & Gertrud och så kan vi inte ha det. Party ikväll alltså!

Jo då. Jag förstår dig. Man kan tro att jag har gått under jorden. Att jag helt slutat bry mig. Så är naturligtvis inte fallet men jag har så in i bänken mycket att göra just nu! (Å det har ingen annan då eller?!) Jo. Så klart. Men man är ju bara sig själv närmast. Och bloggeriet blir det sisådär med...

I alla fall.

Har varit i fjällen! (Apropå mycket att göra...)?

Helt underbara dagar förra veckan när vi fick äran att följa med våra goa vänner till Tärna. Mitt underbara gudbarn var med och jag skulle kunna berätta flera söta gudmorshistorier om denna sköna varelse, men jag nöjer mig med en:

Till exempel stod hon och tittade upp på mig med allvarliga ögon och huvud på sne en morgon när jag tvättade ansiktet. (Ett relativt rödmosigt vinansikte kan tilläggas)...
Å så säger barnet 'Ska du tvätta dej nu Maliiin, så du bli lite fläääsch'?

Hon är så söt och go och rar så.

Slalom har vi...eller de andra - åkt. Jag blev så himla snål. (Jag försöker hålla fast vid det argumentet. Men det är egentligen min feghet att ge sig ut i backen... Hittar mer än gärna svepskäl för att slippa åka och istället håller jag gärna i 'backtjänsten'). Passar mig bättre.

En skotertur hann vi me också och lite skranaåkning på fjällsluttningarna. Underbart.
Och som vanligt åker man därifrån och önskar att man hade en fjällstuga att åka till jämt...

Näääää. Nu blir jag en riktigt sur kärring.
Och från och med nu så vill jag därför öronmärka mina skattepengar.
I alla fall en del av dem.

Och icket ett nickel ska från och med nu gå till ap... förlåt - diplomaaaten Klas.

Jag blir fullständigt galen på karln!

Har följt svt:s program Diplomaterna och det har sannerligen inte fått honom i nån särdeles fin dager i alla fall. I synnerhet inte nu på slutet. Och särskilt inte ikväll.

Det MÅSTE bara bli en allmän diskussion om hans vara eller ickevara hädanefter. Jag vill INTE att han ska representera Sverige på det sätt han gör det.

Josefsson! Snälla gör nåt! Allt är förlåtet!

GAAAAAAAHHHH!

Gertrudarna sitter nu på X2000 till Stockholm. Annelie, stackarn, är åksjuk och jag har ägnat senaste kvarten åt att komma underfund med hur det trådlösa internetet funkar... Men nu så!

Har haft en åktur med buss 100 mot Sundsvall tidigare idag. På denna buss med avgångstid 14.05 från Umeå, var det en bussvärdinna som sannerligen haft bättre dagar.

Hon var rent uppkäftig mot passagerarna. Hon log bland annat sitt mest falska leende medan hon surt antydde att en resenär ifråga, faktiskt kunde strunta i den femma hon skulle ha tillbaka och ge den som städpeng istället.

Ja det var helt sjukt.

En kille som undrade vart hon skulle ta vägen med hans betalkort besvarade hon så här: 'HA tänkte du vara lite smart nu va och tala om hur vi ska sköta våra jobb?! JAG gör så här förstår du, att jag går iväg till kortdragaren för jag vill inte släpa på den. Men du kanske är lite rädd om ditt kort? Ja du vet jag kan inte sticka med det eftersom bussen åker'!

Killen ifråga sa bara 'Va?!'

Vi skulle sen vidare med tåget då som sagt och var en aning oroliga för att vi skulle missa det, då vi var tjugo minuter sena från Umeå. Vi hann-som tur var- inte fråga denna falska värdinna angående detta, men det var andra som gjorde det. Och då lät det så här: 'Jaaaaaa du och ungefär HUNDRA andra frågar om det och ALLA har samma problem. Du är inte ensam. Det tar vi när vi närmar oss Sundsvall'.

Och så var det liksom slutdiskuterat. Och något svar på frågorna fick man inte. Jag hann nästan bli rädd för henne. Verkade helt labil människan. Och jag säger som Sverker, ska det va så va?! Ska det?!