På morgonen är jag väldigt stirrig. Min hjärna har inte riktigt vaknat och tankarna surrar fram och tillbaka på allt som ska hända under dagen. Är det mycket folk samtidigt till exempel vid avlämning på skolan, så ser jag inte nån av dem.

Det här är hemskt och kan uppfattas väldigt drygt och självupptaget. Eller så "målinriktat" som en snäll vän och granne vänligt tydde det som, efter att ha "mött" mig en morgon...

En av dessa morgnar när jag gick med Teo på skolgården så hör jag nån som ropar ett glatt "Heeej!" Och det kommer liksom uppifrån. Jag kikar upp och på skoltaket står en vinkande man i motljus, klädd i "jobbarkläder" och verkar hålla på med takläggning.

Teo vinkar glatt tillbaka och ropar "Tjena"!
Jag är ju inte otrevlig så jag ropar också, bara  liiite mer åtehållsamt och avståndstagande: "Hej, hej". Kort. Utan att stanna till.

Tar sedan Teo i hand och fortsätter raskt runt huskröken och tänker: Vad var det för karl? Stå där och heja på barn... Säger han hej till alla, eller bara till Teo? Och varför då? Brukar han leka med barnen på rasterna? Det är ju inte fel att heja, men...

Ja. I morgonstirrandet så får jag liksom inte ihop det och när vi kommer runt kröken frågar jag därför Teo:
"Men du, vem var det där? Är det nån farbror som ni barn känner, som brukar prata med er på gården eller"?
Teo tittar extremt förvånad upp på mig, som om jag vore fullständigt dum i huvet och säger "Men MAMMA, det var ju CONNY"!

Conny är Mathias äldsta vän och jaaa jag har väl också kännt honom i dryga tjugo år... Han jobbar med att lägga nytt tak på Ersmarksskolan.

Och jag är världens största idiot.

Jag går omkring i huset med telefonen mot ena örat, i telefonkö med försäkringskassan (som till min förvåning har lördagsöppet på sin kundtjänst)!,  fyller samtidigt på vattenkannan med ena handen och börjar vattna blommorna i huset. Multitasking... Jag blir lite otålig av telefonköer så antagligen sätter jag ner hälarna lite extra i golvet vid varje steg som jag tar med rätt högfrekvens.

"Mamma ska vi åka nånstans idag eller"? undrar Teo med tandborsten i ena mungipan
"Nä hur så?
"Ja men du går precis som när vi ska det" Och så sätter han iväg över golvet själv med stora hårda kliv, liksom för att visa...
Igenkänningsfaktorn är hög...

Ska inte alls åka nånstans utan ha mig en riktigt soft lördag har jag tänkt. Mathias är och hjälper en kompis sätta in en kamin, Wilma är på skolresa och Teo som njuter över att vi inte ska åka iväg på nåt, sitter i soffan, ser film o käkar lördagsgodis.

Möjligen ska jag varva mitt softeri med att byta gardiner, vika tvätt och bädda rent. Men det är också det enda.

Nu har jag väntat på Mannen sen klockan 8 i morse. Samme man från LF som jag tidigare lovordat här...

Jag är lite irri nu.

Har ringt och kollat vart han tagit vägen för klockan är ju nu... få se... mycket mer än åtta. I receptionen sa de att han är på kundbesök.

"Jahapp men inte hos mig minsann, han skulle vart här kl 8. Vart har han tagit vägen?"
"Jaaa men jag vet att han har besök här i huset just nu..."

I huset? Men jag då? Här är jag hemma från jobbet och väntar på honom!
Liite irri blir jag allt nu. Eller ganska mycket. Blir galen när folk snor ens tid så där!

Först tar det fem månader innan han ska komma (och då har jag själv ringt och påminnt och bokat in en tid) sen blir det så här.

Jag är inte riktigt lika nöjd längre...

Dammiddagen gick av stapeln igår kväll. Mycket trevligt och gott. Pratade om Botox, ansiktskrämer, eventuell tatuering av eyeliner, underlagskrämer och frisyrer. Som sig bör... för damer... Och kära , underbara Mikaela kom med kvällens kommentar när vi andra både länge och väl diskuterat just ansiktskrämer "Herregud jag borde ju se ut som hundratjogo år jag. Jag har inte en enda kräm hemma"...

Och det som är lite irriterande med det, är ju att människan faktiskt har hy som en nyponros fast hon inte är yngre än nån av oss, knappt en enda rynka och alltid lagom brun.

Hur går det till? Jag vill också! 

"Du har plats etthundranittiofyra i kön"... Valde bevisligen helt fel tid at ringa till Försäkringskassan. Jo jag har e-leg och kan fixa det mesta utan att behöva ringa dem, men nu är det snart två månader sedan jag anmälde tillfällig föräldrapenning så jag undrar lite hur det går med den utbetalningen.

Nåt annat som jag undrar är hur det går med vår skadeanmälan sen den lilla branden på vårt golv i MARS. Hallå LF! Jag har faktiskt öst lovord över er här, men det har inte hänt nånting sen dess... Trots påtryckningar. Snart blir jag lite less...

Jag vaknade av att en okänd man med mycket skrovlig röst kippade efer andan någonstans i vårt hus i morse. (Ja det lät så) Det visade sig vara Wilma som lät! Inandningen innan en hostning...  Aldrig hört henne låta så konstigt när hon har ont i halsen-vilket hon alltid får när hon är förkyld.

Ja. Det kändes inte sunt att skicka henne till skolan i alla fall. Särskilt som hon knappt får ur sig ett ljud heller. Teo sen. Mer snuvig är halsig, om jag säger så, men lagom opigg för att platsa bättre i soffan än bland 36 andra barn i förskoleklassen.

Så jaa. Första svängen kom tidigt i år. Ovanligt tidigt.

Och Wilma har klassresa på fredag till lördag... Är hon sjuk då så vet jag faktiskt inte vad som händer. Hon kommer antagligen inte att ta ansvar för sina egna handlingar om det skulle hända heller...

På det stora hela finns det endast en enda sak som skulle kunna tolkas som lite positiv denna dag och det är ju att ungarna för en gångs skull är sjuka samtidigt och därmed hemma samtidigt. Två flugor i en smäll så att säga.

Avslutade den cyniska modern...

Efter en förmiddag med utbildning inklusive kaffe och ballerinakex, så sitter jag med nån form av kaffedarr och halsbränna. Känns jättekonstigt. Förutom det så har jag käkat lunch, massor med ris, mango chutney och pyttelite kyckling, och därmed antagligen spätt på mitt insulin med ungefär tvåhundra procent till eller nåt. Darrar än alltså.

För övrigt tänker jag som mest på den härliga helg vi haft. En sån där riktig familjehelg. Som inte liknar nåt vi brukar ha.

Monopolspel hela fredagen, där Teo gjorde mig bankrutt genom att äga elverket och vattenverket (!) (Ja. Vi spelar med originalspelet från anno -81). Men det var jättekul. Lördagen åkte vi runt och kikade i lite butiker och hälsade på vårt nytillskott i släkten, lille Elliot, som är ungefär jordens gulligaste och vaknaste bebis. Käkade grillat och drack lite vin. Såg film.

Och gårdagen befann vi oss på korthålsbanan i Sörfors, harvandes med golfklubbor och tog därefter en tur till Skulpturparken. Insåg att det snart är höst och att båda barnen saknar skor och fick handla lite...

Jamen låter det inte sådär utflyktsaktigt och familjebra?

Dessutom har jag sovit som en stock hela helgen, till skillnad från veckans övriga nätter. Så det kändes också väldigt bra.

Tja. Ville väl mest dela med mig av det tror jag. Nu ska vi samla ihop oss lite för snart ska vi ha en intervju med en eventuell blivande praktikant här på Gertrud & Gertrud.

Blir väldigt spännande.

Satt vid frukost och pratade om veckan som kommer, lite halvhjärtad planering sådär. Vi är inte så planerande i vår familj, tar vardan lite på volley. Inte alldeles smart alla gånger. Men som sagt. I morse gjorde vi trots det ett försök. Jag flaggade för min tjejmiddag på onsdag.

"Men TJEJmiddag", sa Mathias. Vaddå TJEJmiddag"?
"Ja vaddå"
Jag förstod ingenting.
"Ja men ni är väl ändå inte TJEJER längre, ni är ju... (här förstod han nog att han var på väg in i farligt område så han funderade en extra stund) och sa sen: damer. "Dammiddag är det väl ni har".

Teo tyckte att det lät särdeles roligt med "dam". Eller kanske att just mamma skulle vara en dam för han skrattade. Jag förstod honom.

"Näää sa han, du är ingen dam, mamma".
"Nähä, varken tjej eller dam... Vad tycker du att jag är då, vad skulle du kalla mig Teo"?
"En mamma! Du är ju en mamma. Och världens sötaste".

Jag skiter alltså högaktningsfullt i om jag är tjej eller dam. Jag är nämligen världens sötaste mamma. Ha!

AAARGH! Jag blir galen. Jag har väldigt svårt för telefonförsäljare, det har jag sagt förut. Men njaaa denna gång så lät det riktigt bra. Eller det blev riktigt bra. Först. När jag förhandlat och förhandlat i typ en timme och tyckte att jaaa men. Jag lyckades ju! Men nu inser jag ju att NEJ! Det blev ju fel i alla fall!

Känner mig lurad och sur även på mig själv som är ett sånt klatter! AHHHHHH!

Har ringt upp dem igen, men fick lov att lämna ett meddelande... Har skickat mejl också... hoppas de hör av sig. Ska bli spännande och se hur rädda de är om sitt rykte.. om de har möjlighet att hjä... åh nu ringer de!

Ja men se där ja! Löste sig riktigt bra! Trevligt med bra Teliakonkurrenter... Nu ska vi bara invänta avtalet och se om allt stämmer... Samt första fakturan och se om vi tjänade nåt på detta...

Skolan har som sagt börjat. I och med det kommer det en hel del informationspapper hem. I år är det ett extra ark med i bunten som berättar om den nya influensan. Det är Socialstyrelsen som är avsändare så det känns till en början tryggt att läsa. Men sen... Det blir flashbacks från filmer jag sett som bygger sin spänning på ett livsfarligt virus... Hur de jobbar dag - och i synnerhet natt - för att undanhålla befolkningen den riktiga sanningen... För DÅ skulle den riktiga paniken utbryta och så vidare.

Mitt mycket väl utvecklade sinne för när något inte stämmer är ordentligt på allerten. Och KAN eventuellt också ha sitt fäste i att jag har sett... väldigt många amerikanska filmer i min dar.

Liiite dubbeltydigt är det ändå när jag läser det här papperet. Hela ena sidan i princip, hävdar med enorm envishet att detta är egentligen en helt vanlig influensa vad gäller symptomen. Fler kommer dock att få den, men efter en vecka är man på benen igen, om än trött och hostig, men ändå.

Låter bekant. Har varit med förr.

Sen läsaer jag lite mer och ser att "Alla uppmanas vaccinera sig"! Observera utropstecknet. Och igår hörde jag att det skulle bli helt gratis att göra det också.

Hmmmmm säger det i mitt huvud. Vad är det frågan om? Egentligen?

Har sovit illa några nätter. Är liksom full av pirr och firr i hela kroppen (energi tror jag det kallas) hela tiden. Alla nätter är som den innan julafton när man var liten, "spännande" så där. Har inte tid att sova! Vill göra! Vill skapa! Vill producera!

Somnar gott när jag lägger mig men vaknar ack så tidigt och blir besviken över att klockan bara är typ fyra. För då kan man inte gå upp. Då måste man sova mera för att orka hela dagen. De ungefär fem timmarna det blir är nästan hälften av den sömn jag helst skulle vilja ha för att må riktigt bra så det är också en anledning till att jag är tvungen att ligga kvar.

Så. Nu har jag sovit dåligt lite väl länge. Och idag gick det liksom inte längre. Vid lunchtid sa det pang i huvet och värken var ett faktum. Och jag känner så väl att det är sömnbrist. Det är som bomull i skallen med lite extra ludd precis bakom ögonen. De nya glasögonen hjälper föga då.

Provade med kaffe och Treo. Men nä. Provade mat. Men nä. Provade spikmatta. Ja sådär. Men nu tror jag att jag får prova att gå hem helt enkelt. En liten powernap på soffan kanske gör susen? Och kanske går det bättre att sova middag än natt...?

Idag är det äntligen dags. Som han har längtat. Upprop på 6-års! Nu börjar skolan!

Men först klockan 10 så det är en ovanligt långsam morgon. Rätt skönt. Jag agerar dubbelmamma på uppropet idag så hans kompis har sovit över och nu sitter två trötta pojkar och ser på barntv medan de sörplar i sig fil. Sen ska vi ge oss iväg.

Känns konstigt att ens lille, lille pojk är stor nog för skolan...

Jaa. Och varför inte börja direkt. gå ut hårt med rent av två bloggar på samma dag. Samma kväll. Inom samma timme. Kanske ger det nån form av pluspoäng. Åtminstone för mig själv.

Hur som helst. Mamma var här och passade barn igår och käkade sedan middag  med oss efteråt. Middag som hon själv lagat. Och som jag fick äta lite senare än alla andra eftersom jag aldrig kom hem nån gång. Men mamma hade så klart väntat på mig så vi fick en liten trevlig prat-o-matstund alldeles på tu kvinns hand. Mycket trevligt.

Mitt mellan två tuggor säger så kära mor:

"Å tänk imorgon kommer KUNGEN"!
"Kungen"? säger jag. Mycket frågande. Vet nånstans att hans majestät tänker besöka västerbottnisk mark endera dagen...veckan...månaden. Men jag har levt i princip total medieskugga ett tag och har liksom glömt det där.
Så jag säger som sagt
"Kungen? Jahaaa? Kommer han hit imorgon han? Till Umeå"?

Kära mor lägger ner besticken, tappar fullständigt andan och utbrister med harmsen röst, som vore hon självaste Silvia:
"Men MALIN! VET du inte att KUNGEN kommer! Till RATAN! Men nu tror jag väl"!

Känner mig som den dotter jag är. Bara lite yngre. Uppläxad av sin mor...

Att Konungen var ett sådant känsligt kapitel för mamma var för mig okänt. Och jag såg plötsligt för mitt inre hur hon idag skulle komma att ikläda sig hembygdsdräkt, (av nån anledning) rikta sin blick mot Ratan till, niga djupt och utbrista i Kungssång alldeles av sig själv.

"Har du mycket att göra eller? Du har ju inte bloggat på hur länge som helst"!
Detta fick jag höra idag.

Jag erkänner. Mycket annat är ju inte att göra när det börjar vara veckor sen sist. Beror egentligen inte på nåt annat än att orken tryter. Eller inspirationen. Och ja, jag har mycket att göra. Massor. Men det är egentligen inte heller hela anledningen till att bloggeriet blivit lidande. Jag är ju lat också. Som den oxe jag är.

Ska genast skärpa till mig. Ta tag i mitt liv. Åtminstone bloggliv. Här och nu ska det bli ordning.

Nu har vi ätit färdigt i Edsbyn och passerat IKEA och ett oräknerligt antal Loppis & café-skyltar på väg hem därifrån, möblerat om halva huset, målat ute och röjt som attan inne, besökt Nolia, käkat kräftor och börjat jobba. Otroligt vad tiden går snabbt. Och vad mycket vi egentligen gjort denna sommar utan vare sig respengar eller planer.

Idag var första dagen tillbaka på kontoret och plötsligt är allt som vanligt igen. Men det känns helt ok. För att inte säga riktigt kul, att börja om igen. Läste en artikel i en kvällstidning om dem som verkligen lider av att börja jobba efter semestern. Några självutnämnda experter gav rådet att man skulle ta det lugnt första veckan, och om man kunde inte jobba fulla dagar, kanske inte ens alla dagar. Kroppen behövde liksom varva upp sig. Sen skulle man varva jobbet med att fortsätta göra roliga "sommarsaker" på kvällarna, träffa folk och inte vara fixerad vid att gå och lägga sig jättetidigt. För att liksom hålla semesterkänslan vid liv lite längre.

Jag håller med. Man kan ju göra det man kan i alla fall. På måndag börjar Teo på 6-års. Och där finns ingen ledighetsångest minsann. Han bara längtar.