...är att vakna en måndagsmorgon av att ens sjuåring kryper ner i ens säng, sömnvarm och go och man vet att man kan ligga kvar där precis hur länge man vill.

Eller tills han vill gå upp...

Fantastiskt är också den allra första riktiga semesterdagen. Att sova ut, göra frukostbricka som man äter ute.

Att kunna sparka av sig skorna och känna att solen värmer.

Sommar är fantastiskt. Det slog mig just.

Jordgubbstårta är också fantastiskt...

Min vän J ringde nyss och tyckte att jag skulle komma över och hjälpa henne med hennes tanning-jobb. Och det lät onekligen lockande. "Jag har skickat över Jo" sa hon "så han hjälper Matte med hans jobb så kommer du hit och hjälper mig med mitt".
Oneligen lockande...

Låter lite lättare också än att måla hus...
Matte har hittills målat ALLT själv. Det måste erkännas. Jag har förvisso arbetat så det har knappast hunnits med men i alla fall.

Ja, EN gavelvägg målade jag faktiskt andra varvet på igår.

"Se det som ditt Gesällprov", sa min man. Som VET hur oerhört kladdigt, rinnigt och besvärligt det blir när jag har med målarfärg att göra... 

Det fick nästan godkännt. Man skulle kunna tro att det var med vilja som jag råkade kladda grått där det ska vara vitt... men det var det inte. Jag KAN verkligen inte bättre. En del skulle kanske säga att med lite träning så kanske ... Men nej. Jag tror verkligen inte det. Jag tror att mitt jobb på riktigt är att ägna mig åt tanning. Kanske hela sommaren. Vi får se.

Efter en slutspurt på jobbet utan dess like för att komma iväg på semester så börjar jag känna att jag kan andas igen. Det var skönt att sent om sider komma sig hem i torsdags, upptäcka en bröllopsinbjudan på köksbordet, (tjihoo) färdiglagad middag på tallriken och sommarrosé i glaset.  Sen kom några av de bästatse vännerna över och spelade lite kort. Fantastisk start på semestern! Helt i min smak. Och mitt jobb för resten av sommaren kopierar jag från J som på frågan från sin man om vilket "jobb" hon ville ha i trädgården (syftandes på buskklippning, rensning eller målning)  svarade "Tanning".

Till slut fick vi så klart med present och kalasdetaljer till pappa. Även om jag misströstade där på fredag eftermiddag när precis ingenting ännu var riktigt klart... Men det blev riktigt bra till slut. Det var kul att träffa släktingar och umgås så där gemytligt som det ju blir när vädret är skit och ingen vid sina sinnens fulla bruk vill gå ut frivilligt.

Och även om vi firade pappsens födelsedag så var vi så klart tvungna att också delta i Vigseln. Detta bröllop! Oj va fint det var! Och oj sicket tal han höll, prins Ockelbo. Ja intet öga var torrt. Såå vackert.

Idag är det fortfarande lite tungt i huvet efter helgens begivenheter, men det känns nästan skönt med vanlig måndag igen. Eller så beror just den märkliga känslan på att jag endast har 3,5 arbetsdag kvar tills det blir 4 veckors semester.

Känns obeskrivligt underbart.

Idag är en hektisk dag. Papsen har fyllt år, riktigt jämna och fina dessutom, så i helgen är det släktkalas. Med start i eftermiddag. Släkten från Hälsingland, Stockholm och Västkusten är på väg uppöver. Vi ses inte alltför ofta, med tanke på avstånden så det ska bli riktigt roligt.

Som vanligt är vi ute i allra sista sekunden vad gäller rätt väsentliga saker.
Som present till födelsedagsbarnet...

Men som Wilma sa igår när jag flängde som värst på stan och tyckte att mina ben var alldeles för sega och att det måste gå fortare:
"Men du VET ju att det ordnar sig mamma, allt löser sig så varför stressar du"?

Mina barn är alldeles för kloka för sin mammas bästa.
Hon har så rätt. För mycket riktigt igår, sent som attan, men ändå, så var den ena presenten klar. Och jag har nu ganska bra koll på den andra grejen som också ska ordnas...

Känner mig därför ganska effektiv och som att jag har koll på läget på denna dag som är uppdelad i tidsetapper om vardera 1/2-1 timme ungefär... Tajta minutrar.
Men det kommer att gå. -Tror jag, tills posten kommer!
För vad låg i lådan idag?
Jo minsann: en BOK!

Som det står att jag har skrivit texten i!! Det är ju fullständigt overkligt! Och gör att jag såklart glömmer tid och rum!

Det gick! :)

På väg till jobbet ser vi en bil som står lite konstigt till, parkerad vid infarten till vårt grannkvarter. Två män sitter i den. Och bara tittar. Stilla.

Va konstigt det DÄR var säger vi till varann i vår bil medan vi vrider nackarna ur led för att försöka se mer. Va gjorde dom?! Där?!

Vi kör en bit till och vid nästa korsning står ytterligare en bil! Med två män sittandes i. Och tittar. Stilla.

Mamma Malins hjärna skapar direkt en skräckhistoria om att det under natten har rymt nån från nåt farligt fängelse, alternativt ett mentalsjukhus och nu är den eller möjligen de personerna lösa -i ERSMARK! Och dessa personer i bilarna är så klart undercover-spanare från Superstyrkan som ska fånga dessa galningar.
Och mitt barn som är hemma ensam!

Jodå. Jag är på vippen att ringa hem och säga att hon på inga som helst villkor får öppna om det ringer på dörren, men tänker att det kanske inte är så psykologist rätt ändå. Vi bestämmer oss för att det är civilpoliser som kollar hastigheterna.

Eller nåt. Men vi vet inte.

 

1 att det blev fint sommarväder nästa helg så vi kan ha 60 årskalas utomhus.
2 att jag kom på en riktigt bra present till födelsedagsbarnet på ovan nämnda kalas
3 att den fullbokade massören plötsligt fick en tid över. Idag.
 

Det var som vanligt en fin skolavslutning igår. Det kändes som första gången som det faktiskt var sommar den här dagen. Varmt, vackert och soligt. Underbart. Jag var lite extra glad över solen eftersom det då är naturligt att ha på sig solglasögon. De i sin tur gör att det går lite bättre att smyga med tårarna. Jag är så otroligt lättrörd och just dessa skolavslutningar där barnen bland annat sjunger "Framtiden tillhör oss"... Ja herregud det tar knäcken på mig. Det är som så fint på nåt vis.

Wilma har gått färdigt på Ersmarksskolan och igår tyckte hon att det var ganska trist. Hade helt plötsligt fått riktigt kalla fötter över att behöva byta skola och börja på en annan där hon och hennes klasskompisar plötsligt skulle vara minst!
Förhoppningsvis lägger det sig.

Samtidigt som det var Wilmas sista dag på skolan så var det också Teos allra första avslutning, vilket resulterade i att jag och min mamma med sambo fick springa mellan de olika klassrummen... Och jag missade att tacka Wilmas lärare... det fick mamma göra! Har lite illa samvete för det, men, men. Nästa år får vi väl springa mellan olika skolor dessutom. Men det lär väl lösa sig det med.

Som sig bör så hade vi ite tårtkalas på vår altan och nu är det plötsligt sommarlov igen. I alla fall från skolan. Galet.

Är en rätt slutkörd människa vid det här laget-liksom så många andra.
Längtar evinnerligt efter semester och känner mig som en ganska så sliten, trist och osocial människa som helst bara vill sova. Ungefär en vecka i sträck.
Är ganska lättretad och kanske inte så trevlig heller.

Det är ju då det är så underbart att bli väckt på morgonen av att sonen klappar en på kinden och säger från hjärtat:

"Vet du, ingen är som du mamma. Du är fantastisk. Jag älskar dig".

Idag fyller en av ungarnas kusiner ett år och vi har varit på kalas ikväll hos en väldigt fin liten kille som nu både tar sina första steg och kan äta riktiga kakor med sitt risgryn i munnen. Häftigt är det -alla barn växer verkligen så det knakar. Även mina. Det blev jag väldigt varse om nu i eftermiddag också, när vi -akut som vanligt- försökte hitta skolavslutningskläder till både Teo och Wilma.

(Hur fasen bär vi oss åt som ALLTID är ute i sista sekund?! Jag begriper det inte)!
Nåväl.

Det var precis hur urplockat som helst i hyllorna och det var med ren tur jag hittade ett par byxor till sonen. Sen kom jag på att jag ju hade tänkt att han skulle få nya skor också. -Tänkte att gympadojorna kanske kunde få varieras lite, "examen" och allt. Men så kom jag ju på att jag köpt ett par passande dojjor i fjol som var så stora då att han aldrig använde dem- de måste ju vara perfekta nu!

Gissa om han kunde ha dem?

Jag gör ungefär som vanligt jag. När det blir för mycket så måste jag -förutom ta en Ipren- bara stanna av en stund och göra något helt annat.

Som att skriva ett mejl till min gulliga mamma eller uppdatera intresserade om cirkusbesöket igår:

Teo tyckte att det var bra. 
Särskilt sjölejonen. Clownerna däremot nämnde han inte ens och det kan jag förstå. På det stora hela ett lyckat första cirkusbesök alltså.

Här näst på personliga att göra listan är att peppa för kvällens klassträff i Wilmas klass som efter sommaren splittras. Just nu känns det så där med ytterligare en kväll inbokad men när man väl är på plats brukar det bli trevligt.

Här näst på den andra att göra listan är att skriva ett avtal...

Idag har jag varit till Tandläkaren och tagit bort ett stycke tandplatta från min ena hörntand där det tidigare suttit en vacker sten i ädlaste diamant.
Eller plast.
Eller nåt annat munvänligt material.
Saknar den lite.
Samtidigt passade jag på att bli hemskt avundsjuk på min bästaste Jy (det var hon som fixade munnen på mig) som nyligen tatuerat sig för första gången...

Måste ta tag i det där...

För övrigt ska jag gå på cirkus ikväll. Jag längtar inte. Men Teo gör. Han har aldrig varit på någon tidigare. Han är så bortkommen när det gäller cirkus att han blev alldeles förskräckt när han hörde att det var i ett tält. Vet inte riktigt om han förstod vidden i "jättestort" heller... Kanske tror han att det ska klämmas in clowner och elefanter i ett 4-manna eller nåt. Han var mycket skeptisk.

 

En helg är en helg är en helg. Men attan va fort den gick den här gången. Och nu har halva måndagen gått åt dessutom och det känns som om jag inte riktigt får nåt ur händerna.

Ringer samtal-får inte tag i rätt personer.
Bär bort kartonger från kontoret, för att i nästa stund bära in nya.
Stryker en grej från att göra-listan för att nästan direkt lägga till en annan.

Och så ett gnagande över de där "andra grejerna" man borde ha gjort för länge sen. 
-Som att köpa ett par hela och icke nedgrönskade brallor till Teo, som han kan ha på sin första skolavslutning på fredag.
-Som att se till att  ha en tjuga i börsen innan helgen som jag kan lägga i grannens brevlåda så att de kan fixa godispåsar även till mina barn på kvartersfesten på lördag.
-Som införskaffa ett stycke ettårspresent innan lördag klockan två.
-Som att köpa ett stycke sjuårspresent innan fredag kl 17.30.
-Som att INTE glömma bort Wilmas klassträff på onsdag. 

Varför gör jag inte sånna här grejer i tiiid nån endaste gång?

Idag vet jag att jag lever. Är fullständigt slut efter en helg i festens tecken. Men det har varit roligt och nånstans blir det ju då värt det ändå.

Det började på fredagkväll när jag hade äran att vara bjuden på BIC-Galan som gick av stapeln på Sävargården. VK delade ut pris till Årets Medieföretag och jag hade nöjet att få vara prisutdelare.

...Har alltid funderat hur det känns att stå där med Kuvertet med all information i. Och ha chansen att verkligen draaaaa ut på det hela. "Och vinnaren ääääär"... Ja lite så.

Företaget RedQ vann i den kategorin och sen var det flera andra kanonföretag som var nominerade och också blev prisade så klart. Jättetrevlig fest var det också där självaste husspöket var med. Jag vet inte om det var fler än jag som kände av henne, jag sa det inte till någon där och då, men hon kom som en vind om jag säger så. En mycket, mycket kall sådan.

I går var det så dags för kalas på stan. Jag, Maria, Sven och Tom från VK bjöd på fika och och tampades med blåsten som gjorde att både ballonger, tält och bullar flög all världens väg. Men massor, massor med folk var det och även om världsrekordförsöket i längsta cykelparad som också anordnades igår inte helt lyckades vad gäller just den biten, så kändes det då så för torget kokade av människor. Verkligen roligt. Efter det var det så dags att ladda om för att gå på personalfest. Så då blev det idel trevligheter halva natten igen.
 

Idag har jag mäktat med att dammsuga... Nu ska jag jobba med lite PR för boken, som äntligen kommer från tryckeriet på fredag!
 

Det finns vissa situationer som jag tycker är lite jobbiga. Som att stå i kassan på affär´n, försöka betala med kort och få Medges ej till svar.

GAH!
Vad är det då som har hänt?!
För jag VET att jag har pengar på kontot!
Det är ju för bövelen den 2:a i månaden?!

Detta hände nu ikväll när jag skulle handla fika till Wilmas friluftsdag imorgon.
Den här gången (jodå det har hänt förut)... gjorde jag dock inte misstaget att försöka och försöka igen. Dra kortet alltså. För alla vet ju att om man får Medges ej slängt i nyllet så betyder det bara en sak: det finns inte tillräckligt med pengar helt enkelt.
Slut på kontot! - som vännerna i Hiphipp skulle sagt.

Nu har det hela löst sig. Jag har åter pengar på kontot, men det är satiken så trist när man står där och tycker att precis alla bakom en i kön suckar och tänker "Jahaja, stå där utan pengar och handla choklad, kakor och nötter. Kunde hon inte lagt de sista slantarna på fil och grönsaker istället"?

Igår var vi till tandläkaren, jag och Wilma. Hon HATAR det. på riktigt är det det absolut värsta hon vet. tycker lika illa om det som jag tycker illa om spindlar. Hon mår dåligt flera dar innan själva besöket. Det har dessutom varit lite extra synd om henne på slutet då vi regelbundet gått dit för att dra ut tänder. Mjölktänder som aldrig velat lossna. Det har varit lustgas och sprutor och konstiga tänger. Men hon har fixat det jättebra. Nu är alla tänder som inte ska vara där, borta och det känns oerhört skönt. För det är aldrig roligt att vara på sjukhuset oavsett ärende. Och nyss ringde J och var på väg dit med dottern som förmodligen brutit armen. Igen. Tog väl bort senaste gipset i januari eller nåt...

"Mamma! Fotbollskläder! Final"!

Teo har inte ens slagit upp ögonen utan ligger i sin säng och sover halvt om halvt. När jag kommer in så är det det första han säger. För idag är det dags. De har haft fotbollsturnering på skolan ett par veckor och hans lag har gått till final. Han är såå nöjd. För honom är det viktigt att vinna. Väääldigt viktigt. Han är född med-som man säger-vinnarskalle.

Han är uppe ur sängen snabbt som attan, vet vilken av alla fotbollströjor han ska ha -den skitigaste  så klart, som det står Lindberg på på ryggen. "För det här är min värdefullaste tröja".

Så klart.

"Men du vet ju mamma, det är skolans BÄSTA lag vi ska spela mot"... Han säger det liksom för att förbereda mig -eller sig- på att de kan förlora och om de gör det så var det ju faktiskt mot det bästa laget. Vilket nånstans skulle mildra det hela.
Han ser plötsligt tvivlande ut.

"Men visst sa du att ni var i final också"? säger jag. "Det betyder ju att ert lag är ett av de två som det gått bäst för".

"JUST det"! Han skiner upp. Hoppet är tillbaka.

"Ha det roligaste du kan nu" säger jag, innan jag går iväg.
Och förhoppningsvis har han det oavsett hur det går.