Vissa veckor är mer fyllda av dåligt mammasamvete än andra. Det här är en sån.
Delvis kan det bero på att förra veckan var så utpräglat märkt av motsatsen när vi spenderade en hel vecka i fjällen tillsammans hela familjen, och delvis beror det på att jag av veckans 5 vardagkvällar den här veckan är borta 3...

Teo reagerar alltid på det, och redan i morse sa han besviket att vi inte hade hunnit mysa något alls i soffan igår.
Det var då jag stack huvet i sanden och nämnde inte ens att jag skulle vara borta även denna kväll...

Samvetet kan också ha en del med Teos fråga som han liksom en kniv helt apropå stack i hjärtat på mig igår: 

Teo: "Mamma...du, kan inte jag också få en sån där pärm".
Jag: "Vaddå för pärm"?
Teo: "Ja men... en sån där som Wilma har... du vet...med bilder från när hon var liten och där du skrivit om henne o sånt"...

Och visst ska ungen ha en pärm! Herregud, det har jag självklart tänkt!
-Men min son, mamma ska bara gå på några fler viktiga möten först och göra några fler saker som är lite viktigare... så ska hon ordna en pärm om ditt liv sen... Herregud du har ju bara väntat nio år än!