Tiden räcker inte riktigt till just nu. Så är det i och för sig ofta, men i synnerhet nu. Det är oerhört mycket på jobbet, vilket gör att det blir eftersatt hemma, samtidigt som vi renoverar och… ja. Det är på den nivån att kroppen liksom aldrig vilar riktigt, utan är på språng hela tiden. Även på natten. Vid femsnåret vaknar jag och har en lååång att göra lista för ögonen och då är det egentligen lönslöst att ligga kvar.
Det är bara att köra. Nästa vecka blir det lite bättre, tänker jag. Kanske.

Så med ungefär en miljard saker att göra på jobbet blev det lite platt fall när Teo vaknade sjuk idag. Han gick upp. Och gick och la sig direkt igen. Han hade jätteont i halsen som han hann säga innan han i princip däckade, ganska varm, igen.

Det är sånna här gånger som det här med prioriteringar plötsligt blir enormt aktuellt.

Första tanken är i princip alltid-Ja JAG kan då INTE vara hemma!
Både jag och Mathias reagerar på impuls så. Men med åren så har vi ändå lärt oss att i nästa sekund faktiskt tänka om. Allt går att lösa även om inte nån av oss är på jobbet. Vissa saker kan vara svårare, men det går. Eleverna kommer att gå till skolan ändå och VK koncernen rasar knappast samman för att jag inte kommer till jobbet…Jo. Det är ju så. Och det är ALLTID viktigare att vara hemma för sin familj än att vara på jobbet. Punkt.

Men…

Just den här veckan… det ska lanseras en tidning IMORGON och vi är kort om folk och…
Jag åker och hämtar jobbdatorn tänkte jag, så kan jag åtminstone finnas tillgänglig på mejlen.

Det var min nästa impulstanke.

Sen ändrade jag den också. Kröp ner till Teo i sängen där han låg och flämtade och kände mig som en riktigt bra mor med rätt prioriteringar när jag sa till honom att "Äsch Teo,  jag hämtar inte datorn, jag struntar i det. Det är mycket viktigare att jag är hemma med dig".

"Men mamma", svarade han, mer eller mindre i sömn "kan du inte hämta datorn ändå. Det är bättre för dig, för då behöver du inte känna att du förlorar nån tid"…

Jag ska jobba med mitt dåliga samvete idag och kanske i resten av mitt liv.

När jag känner mig o-ung och allmänt halvrisig sådär, så kan jag alltid fylla på energin hos, till exempel, min son. Som igår, när jag låg en stund i hans säng innan han skulle sova och vi småpratade lite sådär. Och så säger han, liksom apropå ingenting:

…"och tänk mamma du är ju så FIN! Ungefär bara 22 år…. Du är vältränad. Och så har du ingen deg på din mage FAST du har fött barn"!

Och jag vet att han vet att det är ganska mycket av det där som inte är riktigt sant, men att det inte gör så mycket för det är tanken som räknas.

 
Min coola kille, en mästare på mammakomplimanger.

I helgen är det innebandycup för Teo. Vi föräldrar blev tilldelade det fantastiska arbetspasset i fiket på lördagkväll kl 18.00-21.30.

Kändes sådär, när vi fick det schemat, men å andra sidan slapp vi undan helt sist det var cup, för då befann vi oss i London… Så den lottningen visste var den tog, så att säga. Inte mer än rätt alltså.

Och optimister som vi är kom vi till slut fram till att det ändå fanns en viss charm med att sitta i en svettig gympahall och sälja långpannekakor och varmkorv en lördagkväll. Det var faktiskt ganska trevligt. Särskilt som vi kokade kaffe och torkade ketchupkladdiga bord i väldigt goda vänners lag.

Inne i köket fanns det så en pärm med instruktioner över hur och vad man skulle göra under sitt pass. Jag ska erkänna att jag faktiskt inte ens tittade i den pärmen, det gick rätt bra ändå. Men en av oss hade läst den desto noggrannare. Och fastnade vid särskilt en punkt som på fullaste allvar löd:

Om taket på byggnaden rasar, gör så här…
följt av instruktioner som konstigt nog inte löd "…gå runt hörnet och dra på dig din superhjältedräkt, sträck upp armarna och håll upp taket tills alla människor i hallen hunnit ut på behörigt avstånd."

I ett sammanhang där övriga punkter i princip mest bestod av "så kokar du kaffet" och "dessa utrymmen ska svabbas", så blev det minst sagt en smula märkligt.