Tiden räcker inte riktigt till just nu. Så är det i och för sig ofta, men i synnerhet nu. Det är oerhört mycket på jobbet, vilket gör att det blir eftersatt hemma, samtidigt som vi renoverar och... ja. Det är på den nivån att kroppen liksom aldrig vilar riktigt, utan är på språng hela tiden. Även på natten. Vid femsnåret vaknar jag och har en lååång att göra lista för ögonen och då är det egentligen lönslöst att ligga kvar.
Det är bara att köra. Nästa vecka blir det lite bättre, tänker jag. Kanske.

Så med ungefär en miljard saker att göra på jobbet blev det lite platt fall när Teo vaknade sjuk idag. Han gick upp. Och gick och la sig direkt igen. Han hade jätteont i halsen som han hann säga innan han i princip däckade, ganska varm, igen.

Det är sånna här gånger som det här med prioriteringar plötsligt blir enormt aktuellt.

Första tanken är i princip alltid-Ja JAG kan då INTE vara hemma!
Både jag och Mathias reagerar på impuls så. Men med åren så har vi ändå lärt oss att i nästa sekund faktiskt tänka om. Allt går att lösa även om inte nån av oss är på jobbet. Vissa saker kan vara svårare, men det går. Eleverna kommer att gå till skolan ändå och VK koncernen rasar knappast samman för att jag inte kommer till jobbet...Jo. Det är ju så. Och det är ALLTID viktigare att vara hemma för sin familj än att vara på jobbet. Punkt.

Men...

Just den här veckan... det ska lanseras en tidning IMORGON och vi är kort om folk och...
Jag åker och hämtar jobbdatorn tänkte jag, så kan jag åtminstone finnas tillgänglig på mejlen.

Det var min nästa impulstanke.

Sen ändrade jag den också. Kröp ner till Teo i sängen där han låg och flämtade och kände mig som en riktigt bra mor med rätt prioriteringar när jag sa till honom att "Äsch Teo,  jag hämtar inte datorn, jag struntar i det. Det är mycket viktigare att jag är hemma med dig".

"Men mamma", svarade han, mer eller mindre i sömn "kan du inte hämta datorn ändå. Det är bättre för dig, för då behöver du inte känna att du förlorar nån tid"...

Jag ska jobba med mitt dåliga samvete idag och kanske i resten av mitt liv.